Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Det har sagts att räddningsoperationen för att stoppa oljeläckan i Mexikanska golfen är ungefär som att genomföra en månlandning. På 1?500 meters djup där trycket är alldeles för högt för att dykare ska kunna dyka, och i totalt mörker ska man med fjärstyrda farkoster försöka täppa till borrhålet där över 70?000 fat olja per dag just nu sprutar upp. Det oljespill som kommer ut i havet kommer antagligen orsaka den största miljökatastrofen genom tiderna.
I Mexikanska golfen liksom utanför Brasiliens och Västafrikas kuster pågår sedan ett antal år borrningar efter så kallad djuphavsolja. Under havsbotten ytterligare 3-4 kilometer ner har man i denna geografiska triangel hittat relativt stora fyndigheter av olja och gas. Utvinningen kräver dock extremt avancerad teknologi och är därför mycket kostsam. Om något går fel är dessutom risken för katastrof uppenbar.
Djuphavsoljan, liksom oljesanden i Kanada och prospektering i otillgängliga områden som Arktis och Östra Sibirien är alla exempel på den allt mer desperata jakten på fossila bränslen som pågår i världen.
Hela den industriella revolutionen och det senaste århundradets ekonomiska tillväxt har byggt på olja. Jämför man kurvan för världens BNP-ökning med kurvan för oljeförbrukningen, kan man se att de två sammanfaller i stort sett helt. Vårt välfärdssamhälle bygger på att vi har konsumerat mer energi. Manuellt arbete har ersatts med maskiner som drivs med olja eller andra former av energi. Under min livstid har oljekonsumtionen åttadubblats och världen har under många decennier vant sig vid att kunna öka oljeförbrukningen med några procent om året.
Oljepriset 2005 låg på cirka 50 dollar per fat, men under de följande tre åren tredubblades priset därför att världens oljeproduktion inte längre kunde tillfredsställa den ökande efterfrågan. Sedan 2005 har världens oljeproduktion slutat växa och legat kvar på cirka 85 miljoner fat per dag. Tvärtemot vad officiella prognosmakare förutspått stagnerar världens oljeproduktion och har antagligen nått sin topp. Därmed står världens industriella utveckling inför en radikal förändring. Den tillväxt vi tidigare upplevt med hjälp av obegränsade billiga energiresurser är över. I stället måste världen inom bara några år ställa om till kraftigt krympande tillgång på olja och fossila bränslen.
Även amerikanska försvaret har nyligen insett hur allvarlig situationen är; redan 2015 kan världens oljeproduktion ha gått ner med 5 miljoner fat per dag sägs i en rapport. Olja är en ändlig resurs och världens stora oljefält är redan exploaterade, många av dem sjunger idag på sista versen. Världens största oljefält - Ghawar i Saudiarabien - har producerat olja sedan 50-talet, men många tror att fältet nu nått sin topp och att en snabb nedgång i fältets produktion är nära förestående.
Vad händer då när oljan sinar? Det vi redan ser är att oljeindustrin och det politiska etablissemanget i mer eller mindre dolda aktioner försöker tillskansa sig nya oljeresurser eller alternativa energitillgångar. Propagandan är att den svårtillgängliga oljan nu ska ersätta "cheap oil". Men som katastrofen i Mexikanska golfen visar är riskerna med dessa sista oljedroppar extremt höga. Det är oerhört dyrbart, energinettot är allt mindre och miljökostnaderna enorma. De teknologiska optimisterna borrar dock huvudet i sanden och framhärdar i tron att ny teknik löser problemen och att vi därför kan fortsätta tillväxtsamhället som förr.
Även för många politiker och fackföreningsfolk är en expanderande ekonomi enda alternativet. Risken är uppenbar att dessa fackliga och politiska ledare kommer att driva samhällsutvecklingen rakt in i väggen.
Svängningarna i oljepriset kommer att öka kraftigt. Det som hände 2008 håller nu på att upprepas. Eftersom den globala tillväxten är alltmer lånefinansierad och allt mindre baserad på värdeskapande produktion av basala livsförnödenheter, blir bubblorna större och större. En krympande oljeproduktion borde leda till en krympande ekonomi, men med hjälp av gigantiska lånepaket dopas samhället. Den andra fas av finanskrisen som nu sveper över världen tyder dock på att även de finansiella morfinsprutorna nu nått vägs ände.
Förr eller senare kommer en radikal förändring i form av åtstramning. Våra resurser blir mindre, och då kommer det att bli viktigare än någonsin att använda dessa så sparsamt som möjligt.
Flygindustrin kommer inte att kunna fortsätta som nu, att importera snittblommor från Afrika med flyg tillhör snart historien. Hela det globala handelsutbytet måste förändras radikalt. Alla länder måste återigen bli mer självförsörjande och lita mindre till transporter. Först och främst gäller det vår livsmedelsförsörjning. Diesel till traktorer, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, transporter, plastförpackningar och kylsystem - allt detta gör att vi idag har en matproduktion som är extremt energikrävande. Ungefär 20 procent av den totala energikonsumtionen går idag till livsmedelsförsörjningen. När oljan sinar blir en sådan energiintensiv matförsörjning omöjlig.
Det blir nödvändigt att så snabbt som möjligt ställa om till ekologiskt jordbruk. Fram till 1920-talet var jordbruket faktiskt självförsörjande på energi, och så måste det bli igen. En avgörande förändring blir att bryta dagens trender med ett alltmer specialiserat och storskaligt jordbruk, för att i stället återgå till jordbruk som kombinerar åkerbruk och djurskötsel. Djuren behövs på gården för att få stallgödsel som kan gödsla åkrarna. Detta kretslopp fungerade mycket effektivt ända tills oljeboomen gjorde det möjligt med mekanisering och monokulturer. Spannmålsskördarna har med oljans hjälp kunnat flerdubblas, men denna ökade produktion är inte långsiktigt hållbar. Tvärtom pågår en mycket oroande jordförstöring, matjordslagret på många håll i världen krymper drastiskt. Den amerikanska prärien har exempelvis varit ett av världens mest bördiga områden, men femtio år av ensidiga odlingar och kraftig kemikalieanvändning har gjort att matjordslagret minskat med femtio procent.
En ny jordbrukspolitik som bygger på kretslopp och lokal livsmedelsförsörjning kan inom snar framtid bli en fråga om liv eller död. Inom tio år kommer vi att behöva en miljon bönder i Sverige. Jordbruksarbete blir betydligt viktigare än alla de kunskapsjobb och tjänstesysslor som idag predikas som vägen mot framtiden.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.
Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.
”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.
Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.
Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.
Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra
Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.
Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.
Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.
Men jag vet bättre nu.
Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.
”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”
Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.
Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet
Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.
Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.
En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.
Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.
Nu förstår jag.
Småbarnsföräldrar, I salute you.
/Oskar Eklind
