Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mångfald på jobbet bra för företag

Företag måste arbeta hårdare med inkludering och mångfald för att ta vara på den kompetens som finns i Sverige, skriver Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss.
Publicerad
Till vänster utklippta pappersfigurer i olika färger. Till höger Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss.
Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att inte utnyttja den kompetens och arbetskraft som finns vore både oklokt och ett slöseri med resurser, särskilt med tanke på de framtida utmaningar arbetsmarknaden står inför.

Järvaveckan, som hålls varje år, är ett viktigt tillfälle att diskutera och hitta lösningar tillsammans med samhällsaktörer och de boende i Järva (ett av Stockholms miljonprogramområden) om hur vi bäst kan arbeta med inkludering i arbetslivet. Inför Järvaveckan vill vi, som representanter för Unionen, understryka vikten av att företag intensifierar sitt arbete med inkludering.

Vi är flera hundra förtroendevalda bara i Järva, och totalt 7 000 förtroendevalda i Stockholm som engagerat oss fackligt för att vi vill bidra till en rättvis arbetsmarknad där alla får samma chans, oavsett bostadsort eller bakgrund. Därför är facket ett av de mest effektiva verktygen för att skapa en inkluderande och välmående arbetsmarknad.

Alla ska få samma chans, oavsett bostadsort eller bakgrund

Hälften av Unionens medlemmar i Järvaområdet är under 40 år, en generation som ställer högre krav på arbetsgivare och bidrar med enormt driv och kompetens. För dessa unga är en inkluderande arbetsmarknad en självklarhet. Därför presenterar vi lösningar som vi anser vara enkla och tydliga steg för företag att ta för att bli mer inkluderande.

  1. Ta med fackliga representanter i rekryteringsprocesser. Arbetsmarknaden mår som bäst när den bygger på kompetens. Det är den avgörande faktorn hela vägen från rekryteringsprocessen till lönesamtalet. Detta ger bredd och fler perspektiv på kompetens och lämplighet.
  2. Se över policys om löner och villkor: Arbetsgivare bör tillsammans med fackliga företrädare granska bestämmelser för att säkerställa att inga specifika grupper missgynnas på arbetsplatsen. Varje arbetsplats ska kunna räkna med att det finns ett kollektivavtal som gagnar både arbetsgivaren och löntagaren.
  3. Utbilda alla i ledande befattning i jämställdhetmångfald och de olika diskrimineringsgrunderna som kan finnas på arbetsplatser och i rekryteringsprocesser. Nyckeln till en mer inkluderande arbetsmarknad stavas kunskap.

/Maria Nilsson, regionordförande Unionen Stockholm, Rodrigo Arce, regionstyrelseledamot Unionen Stockholm och Jeanette Forss, regionchef Unionen Stockholm.

 

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 6 2024

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
Chef & Karriär nummer 3 2024 omslag

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Döva är inte andra klassens medborgare

Trots att det finns lagar som säger att döva inte får diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning hamnar personer mellan stolarna, då myndigheter väljer att tolka lagarna som de vill, skriver Isabel Engwall.
Publicerad 15 oktober 2024, kl 06:00
En grön och röd lampa lyser på väggen av en tingsrättssal
Diskrimineringslagen skyddar arbetstagare, men inte personer som tar uppdrag som exempelvis att vara nämndeman i en domstol, skriver Isabel Engwall.
foto: Christine Ohlsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I januari i år fick jag, som Sveriges första döva nämndeman, uppdraget som nämndeman vid Örebro tingsrätt. Tidigare har jag arbetat vid Södertörns tingsrätt. 

Det borde ha varit en möjlighet att bidra till rättvisan. Men i stället har jag, snart ett år senare, ännu inte kunnat påbörja mitt uppdrag – allt på grund av en strukturell konflikt om vem som ska bekosta svensk teckenspråkstolkning för uppdraget. 

Örebro tingsrätt har beslutat att de inte anser sig ha ansvaret och hänvisar i stället till Tolkcentralen i Örebro, medan jag står mitt emellan. Tolkcentralen i Örebro hävdar att det är tingsrättens eller Domstolsverkets ansvar att täcka tolkkostnaden.

Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika?

Men i två andra domstolar, exempelvis Södertörns tingsrätt – har jag fått svensk teckenspråkstolkning bekostad. Även en annan döv nämndeman som i dag sitter i Göta hovrätt får sin teckenspråkstolkning betald. Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika mellan olika domstolar? 

Detta visar en orättvis spiral där ingen vill ta ansvar, och där vi döva lämnas utan rättigheter. Under denna kamp och tid har jag fått en smärtsam inblick i hur rättssystemet sviker oss döva. 

Diskrimineringslagen, som är tänkt att skydda oss döva, är påtagligt tandlös. Den skyddar arbetstagare – men vad händer med oss som tar uppdrag? Som döv nämndeman omfattas jag inte av lagen eftersom jag inte är anställd i Örebro tingsrätt. Jag faller mellan stolarna. 

Så vad gör jag? Ska jag anmäla både Örebro tingsrätt och Tolkcentralen till Justitieombudsmannen? För att få rätt måste jag bevisa att både tingsrätten och Tolkcentralen har brutit mot lagen, och det är där utmaningen ligger. 

Lagens tolkning är så snäv att det blir svårt att påstå att något fel har begåtts. Lagen sviker oss döva eftersom myndigheterna kan tolka den fritt, och detta möjliggör att diskriminering kan fortsätta.

Diskrimineringslagen som är tänkt att skydda oss döva är tandlös

Varken förvaltningslagen eller hälso- och sjukvårdslagen ger mig rätt att överklaga beslut om nekad ersättning för tolkkostnader. Hälso- och sjukvårdslagen är ingen rättighetslag utan är enbart skyldighetslag. Det innebär att jag inte kan kräva att Tolkcentralen ska bekosta teckenspråkstolkning i domstolen. 

Frågan kvarstår: Vem ska egentligen stå för min teckenspråkstolkning?

Detta är inte första gången jag drabbas, utan det visar på ett grovt systemfel som drabbar oss döva i samhället, där våra rättigheter är ofullständiga. Hur orättvist är inte detta? Så länge lagarna inte erkänner våra behov kommer vi döva att fortsätta diskrimineras. 

Och detta är ett mönster vi ser om och om igen – det är vi döva som tvingas betala priset. Vi döva är inte andra klassens medborgare. Lagen måste ändras, men vem hör oss? 

Isabel Engwall, Sveriges första döva nämndeman