Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mångfald på jobbet bra för företag

Företag måste arbeta hårdare med inkludering och mångfald för att ta vara på den kompetens som finns i Sverige, skriver Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss.
Publicerad
Till vänster utklippta pappersfigurer i olika färger. Till höger Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss.
Maria Nilsson, Rodrigo Arce och Jeanette Forss. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att inte utnyttja den kompetens och arbetskraft som finns vore både oklokt och ett slöseri med resurser, särskilt med tanke på de framtida utmaningar arbetsmarknaden står inför.

Järvaveckan, som hålls varje år, är ett viktigt tillfälle att diskutera och hitta lösningar tillsammans med samhällsaktörer och de boende i Järva (ett av Stockholms miljonprogramområden) om hur vi bäst kan arbeta med inkludering i arbetslivet. Inför Järvaveckan vill vi, som representanter för Unionen, understryka vikten av att företag intensifierar sitt arbete med inkludering.

Vi är flera hundra förtroendevalda bara i Järva, och totalt 7 000 förtroendevalda i Stockholm som engagerat oss fackligt för att vi vill bidra till en rättvis arbetsmarknad där alla får samma chans, oavsett bostadsort eller bakgrund. Därför är facket ett av de mest effektiva verktygen för att skapa en inkluderande och välmående arbetsmarknad.

Alla ska få samma chans, oavsett bostadsort eller bakgrund

Hälften av Unionens medlemmar i Järvaområdet är under 40 år, en generation som ställer högre krav på arbetsgivare och bidrar med enormt driv och kompetens. För dessa unga är en inkluderande arbetsmarknad en självklarhet. Därför presenterar vi lösningar som vi anser vara enkla och tydliga steg för företag att ta för att bli mer inkluderande.

  1. Ta med fackliga representanter i rekryteringsprocesser. Arbetsmarknaden mår som bäst när den bygger på kompetens. Det är den avgörande faktorn hela vägen från rekryteringsprocessen till lönesamtalet. Detta ger bredd och fler perspektiv på kompetens och lämplighet.
  2. Se över policys om löner och villkor: Arbetsgivare bör tillsammans med fackliga företrädare granska bestämmelser för att säkerställa att inga specifika grupper missgynnas på arbetsplatsen. Varje arbetsplats ska kunna räkna med att det finns ett kollektivavtal som gagnar både arbetsgivaren och löntagaren.
  3. Utbilda alla i ledande befattning i jämställdhetmångfald och de olika diskrimineringsgrunderna som kan finnas på arbetsplatser och i rekryteringsprocesser. Nyckeln till en mer inkluderande arbetsmarknad stavas kunskap.

/Maria Nilsson, regionordförande Unionen Stockholm, Rodrigo Arce, regionstyrelseledamot Unionen Stockholm och Jeanette Forss, regionchef Unionen Stockholm.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson