Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Makt korrumperar chefer

Det paradoxala med makt är att vi söker den och vill gärna ha den, men i samma stund vi får mer att säga till om
börjar vägen mot att bli en skitstövel. Om vi inte är uppmärksamma på våra beteenden, skriver Rebecca Oldenfeldt.
Publicerad
En bil som har felparkerat över ler rutor. Till vänster Rebecca Oldenfeldt.
Gäller samma regler för dig som för andra trots att du har mer handlingsutrymme som chef? Makt får oss att bli mer vårdslösa, skriver Rebecca Oldenfeldt. Foto: Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som rekryteringskonsult ser jag varje vecka formuleringar i CV:n som utan närmare beskrivning deklarerar att jag har erfarenhet av eller som alternativt önskar bli:

  1. ”Chef”
  2. ”Chef över chef”
  3. ”Chef över andra chefer”

En högst ovetenskaplig men likväl intressant spaning är att detta endast återfinns i CV:n författade av män. Jag har inte sett detta i ett enda CV skrivet av en kvinna. Vi verkar inte vara lika orienterade och fokuserade kring makt, eller väljer vi att uttrycka detta på andra sätt?

Varför vill man bli chef? Vad är det som lockar? Att ta sikte på en titel eller en viss maktposition utan att på riktigt förstå innebörden och ansvaret som kommer med det är en dålig strategi som lätt lyser igenom. Att fokusera mindre på chefskapet i sig och ägna mer tid åt självreflektion tror jag är en nyckel för att hitta rätt väg framåt i karriären.

Ett vanligt fenomen (och misstag) är att den som är expert och duktig på sitt område får frågan om att kliva upp som ledare i gruppen. Experten kanske också tycker det är ett alldeles rimligt och logiskt nästa steg att bli chef. Men det kan vara förödande att befordra specialisten till ledare om inte personen har egenskaper och ett beteende som ger goda förutsättningar att lyckas.

I samma stund vi får makt börjar den långsamma färden mot att bli en skitstövel

Vi förknippar ofta ordet makt med militär makt och politisk makt. Men makt och hierarkier finns som ett naturligt inslag i alla typer av relationer, vänskapsrelationer, parrelationer och på arbetsplatsen. Ändå verkar det vara något kittlande kring maktfrågan för oss människor som gör att vi helhjärtat engagerar oss i frågor kring chefskap, ledarskap och maktstrukturer.

Dacher Keltner, professor i psykologi på University of Carolina, Berkeley, har forskat om makt och maktpositioner i över 20 år och är författare till boken ”The Power Paradox”.

Det paradoxala med makt är att vi söker den och vill gärna ha den, men i samma stund vi får den börjar den långsamma färden mot att bli en skitstövel. Om vi inte är uppmärksamma på våra egna beteenden vill säga.

Vi tappar de beteenden som en gång tog oss till positionen

Egenskaper som att vara generös, omtänksam, aktivt lyssnande och att föregå med gott exempel leder naturligt till inflytande. I nya gruppkonstellationer kan vi människor med lätthet ranka vilka personer som har inflytande över gruppen efter ganska kort tid tillsammans. Alla vet.

Det finns ett flertal observationsstudier utförda på team på arbetsplatser, skolklasser och grupper på sommarkollo som visar på några framgångsrika beteenden som ger inflytande;

  • Att prata öppet i gruppen
  • Lyssna aktivt på andra
  • Vara omtänksam om andra och inkluderande
  • Våga lyfta utmaningar på ett transparant och öppet sätt i gruppen
  • Våga visa svaghet

Paradoxen med makt är att den efterhand korrumperar. Övertid förlorar vi inflytande på grund av att vi succesivt tappar de beteenden som en gång framgångsrikt tog oss till positionen.

När vi får makt och bestämmanderätt smyger sig en känsla sakta på som säger att vi har rätt till saker som andra inte har. Vi blir mindre uppmärksamma på andras mående och inte längre lika empatiska. Studier visar att vi också blir lite mer vårdslösa. Vi kan se honom framför oss, mannen i den stora svarta suv:en som kör alldeles för fort i stadstrafiken och dubbelparkerar över flera parkeringsrutor. Kan det vara en chef tro? Oavsett vilket är inställningen tydlig för omgivningen; regler gäller för andra, inte mig, jag har särskilda rättigheter.

Kanske känns situationen igen från högstadiet att någon i klassen utsågs till gruppledare och direkt började bete sig annorlunda. På arbetsplatsen befordras en kollega och blir genast liiite mer dryg? Teamet älskar att skvallra om detta och säga saker som ”Hoppas hon tänker på att de hon klättrar över och trampar på tårna på väg upp ska hon möta på vägen ner igen…”

Mannen i den stora  suv:en som kör för fort i stadstrafiken och dubbelparkerar

Chefen har en tydlig och uttalad makt över andra. Det är en formell befattning med särskilda befogenheter som tar beslut, ansvarar över budget, lön, arbetsmiljö och har ett arbetsgivaransvar. Det är tydligt vem som är chef och eftersom det är uttalat behöver vi följa den här personen - vare sig vi vill eller inte.

Men om chefen saknar goda ledarskapsförmågor blir maktutövandet sällan särskilt lyckat. Organisationen blir ineffektiv, tappar äkta engagemang och saknar drivkraft framåt. Om chefskapet är en befattning man blir tilldelad så är ledarskap en process där en person påverkar en grupp människor i att arbeta tillsammans för att uppnå gemensamma mål.

Vad blir då lösningen för att fortsätta vara en omtyckt och uppskattad chef och  ledare? Fortsätt med prosociala beteenden och var uppmärksam på signaler hos dig själv. Försök med jämna mellanrum att zooma ut och få upp ögonen för ditt beteende, fråga andra hur de uppfattar dig. Pratar du mycket om dig själv och är upptagen med det eller är du fortsatt nyfiken på andra människor och lyssnar till deras berättelser?

Personlig utveckling och att befinna sig i ständig rörelse framåt är ett arbete som pågår hela livet om vi är öppna för det. Nyfikenhet, att fortsätta utmana för att därigenom utveckla oss själva samt våga testa nya saker för att få vidgade perspektiv är aldrig för sent.

Rolling Stones firar 60 år som band i år och ger sig ut på ytterligare en världsturné vid namn Sixty. På rullande stenar fastnar ingen mossa.

/
Rebecca Oldenfeldt, rekryteringskonsult Nexer Recruit

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen