Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Livförsäkring som inte gäller alla

Ett yrkesliv av inbetalade hundralappar till livförsäkringen. Men efter 86 års ålder slutar den gälla, så vad händer då med pengarna? undrar Rolf Holmqvist.
Publicerad
ett gammalt par blickar ut över sjön. Rolf Holmqvist.
Varför ska man betala in till en försäkring som slutar att gälla när man uppnått 86-års ålder. Den frågan ställer sig Rolf Holmqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Livförsäkring tecknar man för att ge efterlevande ekonomisk hjälp till begravningskostnader och så vidare när man själv dör. I senaste numret av Kollega nämns försäkringar dessutom som ett av fem skäl till att gå med i facket.

Själv gick jag med i SIF 1968 och har under årens lopp varje månad betalat cirka en hundralapp för livförsäkringen. Först till försäkringsbolaget Förenade Liv som administrerade Unionens medlemsförsäkring och sedan 2015 till Bliwa.  Livförsäkringen är numera för min del ett halvt basbelopp tror jag. Inbetald försäkringsavgift från mig har efter alla år troligen vuxit till över hundratusen, när ränta på ränta har beräknats.

Ska jag omgående börja spara till kistan själv?


Nu har jag uppnått 80 års ålder och mår relativt bra. Jag är aktiv och ser fram emot många kommande värdefulla år. Men nu till dilemmat. När jag senast skulle betala min livförsäkring upptäckte jag att den upphör att gälla när jag fyller 86 år. Hur kan detta vara möjligt? Har jag läst fel? Eller betalas beloppet ut i förskott om jag överlever denna åldersgräns?

Om inte blir min fråga: skall jag omgående börja spara till kistan själv och känna mig blåst på alla inbetalda avgifter?
Eller skall jag fortsätta och betala samt tro på en mer begränsad livslängd. Vanligtvis gäller väl en försäkring så länge man betalar avgiften?

Systemet gör mig besviken och jag förväntar mig ett förklarande och vägledande svar från någon ansvarig.

/Rolf Holmqvist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson