Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Livförsäkring som inte gäller alla

Ett yrkesliv av inbetalade hundralappar till livförsäkringen. Men efter 86 års ålder slutar den gälla, så vad händer då med pengarna? undrar Rolf Holmqvist.
Publicerad
ett gammalt par blickar ut över sjön. Rolf Holmqvist.
Varför ska man betala in till en försäkring som slutar att gälla när man uppnått 86-års ålder. Den frågan ställer sig Rolf Holmqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Livförsäkring tecknar man för att ge efterlevande ekonomisk hjälp till begravningskostnader och så vidare när man själv dör. I senaste numret av Kollega nämns försäkringar dessutom som ett av fem skäl till att gå med i facket.

Själv gick jag med i SIF 1968 och har under årens lopp varje månad betalat cirka en hundralapp för livförsäkringen. Först till försäkringsbolaget Förenade Liv som administrerade Unionens medlemsförsäkring och sedan 2015 till Bliwa.  Livförsäkringen är numera för min del ett halvt basbelopp tror jag. Inbetald försäkringsavgift från mig har efter alla år troligen vuxit till över hundratusen, när ränta på ränta har beräknats.

Ska jag omgående börja spara till kistan själv?


Nu har jag uppnått 80 års ålder och mår relativt bra. Jag är aktiv och ser fram emot många kommande värdefulla år. Men nu till dilemmat. När jag senast skulle betala min livförsäkring upptäckte jag att den upphör att gälla när jag fyller 86 år. Hur kan detta vara möjligt? Har jag läst fel? Eller betalas beloppet ut i förskott om jag överlever denna åldersgräns?

Om inte blir min fråga: skall jag omgående börja spara till kistan själv och känna mig blåst på alla inbetalda avgifter?
Eller skall jag fortsätta och betala samt tro på en mer begränsad livslängd. Vanligtvis gäller väl en försäkring så länge man betalar avgiften?

Systemet gör mig besviken och jag förväntar mig ett förklarande och vägledande svar från någon ansvarig.

/Rolf Holmqvist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vi köper ut människor istället för att laga arbetsmiljön

När människor försvinner istället för att problemen löses, förlorar verksamheter erfarenhet, kompetens och mod. En tystnadskultur växer fram där signalen är tydlig: anpassa dig eller lämna, skriver organisationskonsulten Sofia Olsen.
Sofia Olsen Publicerad 10 mars 2026, kl 09:15
Anställda köps ut istället för att laga arbetsmiljön
Istället för att ta tag i arbetsmiljöproblemen på en arbetsplats, väljer många arbetsgivare utköp av anställda som en snabb lösning, skriver Sofia Olsen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Antalet utköp från svenska arbetsplatser ökar. Samtidigt stiger den psykiska ohälsan och personalomsättningen. Det är svårt att inte se sambandet här. 

Istället för att åtgärda arbetsmiljöproblem ser vi hur organisationer allt oftare löser konflikter genom att köpa ut medarbetare. Den som larmar, ifrågasätter eller försöker förbättra strukturer riskerar att betraktas som problemet. Och när arbetsmiljön blir ohållbar väljer många till slut att ge upp – de slutar, byter jobb, blir utköpta eller sjukskrivna.

Detta är inte individuella misslyckanden. Det är strukturella symptom.

Sofia Olsen ser att utköpen ökar bland Sveriges arbetsplatser

Arbetsmiljöfrågor reduceras till personfrågor. Stress, konflikter och ohälsa individualiseras – trots att orsakerna ofta är organisatoriska. Utköp presenteras ibland som smidiga lösningar. I verkligheten är det ofta kvitton på att arbetsgivare misslyckats med sitt arbetsmiljöansvar. Att köpa ut en person förändrar inte arbetsbelastning, ledarskap eller kultur. Det skjuter bara problemet vidare – till nästa anställd.

Signalen är tydlig: anpassa dig eller lämna

Samhällskostnaderna är enorma. Sjukskrivningar, kompetensflykt och rekryteringskaruseller dränerar både organisationer och välfärd. Ändå fortsätter vi att behandla symptomen istället för orsaken.

Vi behöver en arbetsmarknad där arbetsmiljöproblem tas på allvar innan människor går sönder. Där skyddsombud, HR, chefer och medarbetare känner till lagstiftning och föreskrifter, blir tagna på allvar och ges utrymme att agerar, helst förebyggande. Där kunskap om organisatorisk och social arbetsmiljö är lika självklar som ekonomisk styrning.

Vi kan inte fortsätta köpa tystnad. Vi måste börja reparera systemen.

Sofia Olsen, Frilansande organisationskonsult