Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Livförsäkring som inte gäller alla

Ett yrkesliv av inbetalade hundralappar till livförsäkringen. Men efter 86 års ålder slutar den gälla, så vad händer då med pengarna? undrar Rolf Holmqvist.
Publicerad
ett gammalt par blickar ut över sjön. Rolf Holmqvist.
Varför ska man betala in till en försäkring som slutar att gälla när man uppnått 86-års ålder. Den frågan ställer sig Rolf Holmqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Livförsäkring tecknar man för att ge efterlevande ekonomisk hjälp till begravningskostnader och så vidare när man själv dör. I senaste numret av Kollega nämns försäkringar dessutom som ett av fem skäl till att gå med i facket.

Själv gick jag med i SIF 1968 och har under årens lopp varje månad betalat cirka en hundralapp för livförsäkringen. Först till försäkringsbolaget Förenade Liv som administrerade Unionens medlemsförsäkring och sedan 2015 till Bliwa.  Livförsäkringen är numera för min del ett halvt basbelopp tror jag. Inbetald försäkringsavgift från mig har efter alla år troligen vuxit till över hundratusen, när ränta på ränta har beräknats.

Ska jag omgående börja spara till kistan själv?


Nu har jag uppnått 80 års ålder och mår relativt bra. Jag är aktiv och ser fram emot många kommande värdefulla år. Men nu till dilemmat. När jag senast skulle betala min livförsäkring upptäckte jag att den upphör att gälla när jag fyller 86 år. Hur kan detta vara möjligt? Har jag läst fel? Eller betalas beloppet ut i förskott om jag överlever denna åldersgräns?

Om inte blir min fråga: skall jag omgående börja spara till kistan själv och känna mig blåst på alla inbetalda avgifter?
Eller skall jag fortsätta och betala samt tro på en mer begränsad livslängd. Vanligtvis gäller väl en försäkring så länge man betalar avgiften?

Systemet gör mig besviken och jag förväntar mig ett förklarande och vägledande svar från någon ansvarig.

/Rolf Holmqvist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind