Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Livförsäkring som inte gäller alla

Ett yrkesliv av inbetalade hundralappar till livförsäkringen. Men efter 86 års ålder slutar den gälla, så vad händer då med pengarna? undrar Rolf Holmqvist.
Publicerad
ett gammalt par blickar ut över sjön. Rolf Holmqvist.
Varför ska man betala in till en försäkring som slutar att gälla när man uppnått 86-års ålder. Den frågan ställer sig Rolf Holmqvist. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Livförsäkring tecknar man för att ge efterlevande ekonomisk hjälp till begravningskostnader och så vidare när man själv dör. I senaste numret av Kollega nämns försäkringar dessutom som ett av fem skäl till att gå med i facket.

Själv gick jag med i SIF 1968 och har under årens lopp varje månad betalat cirka en hundralapp för livförsäkringen. Först till försäkringsbolaget Förenade Liv som administrerade Unionens medlemsförsäkring och sedan 2015 till Bliwa.  Livförsäkringen är numera för min del ett halvt basbelopp tror jag. Inbetald försäkringsavgift från mig har efter alla år troligen vuxit till över hundratusen, när ränta på ränta har beräknats.

Ska jag omgående börja spara till kistan själv?


Nu har jag uppnått 80 års ålder och mår relativt bra. Jag är aktiv och ser fram emot många kommande värdefulla år. Men nu till dilemmat. När jag senast skulle betala min livförsäkring upptäckte jag att den upphör att gälla när jag fyller 86 år. Hur kan detta vara möjligt? Har jag läst fel? Eller betalas beloppet ut i förskott om jag överlever denna åldersgräns?

Om inte blir min fråga: skall jag omgående börja spara till kistan själv och känna mig blåst på alla inbetalda avgifter?
Eller skall jag fortsätta och betala samt tro på en mer begränsad livslängd. Vanligtvis gäller väl en försäkring så länge man betalar avgiften?

Systemet gör mig besviken och jag förväntar mig ett förklarande och vägledande svar från någon ansvarig.

/Rolf Holmqvist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad 16 september 2025, kl 06:00
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden