Det här är en replik på debattartikeln:
Då och då möter vi som arbetar med försäkringsfrågor försäkringstagare som har synpunkter på sin livförsäkring. När det gäller seniorlivförsäkringen handlar synpunkterna i huvudsak om tre saker:
- Den försäkrade har under försäkringstiden betalat in en ansenlig summa i premier.
- Lever man längre än försäkringens slutålder betalas ingenting ut.
- Premien upplevs som hög i förhållande till ersättningen.
Det finns ingenting i de tre punkterna som är fel. Men det som den försäkrade ofta glömmer bort är att det rör sig om just en försäkring. Det är inte ett sparande som man själv förfogar över.
En försäkring är en produkt som man regelbundet betalar för under en viss tid då försäkringen gäller. Jämför till exempel med en hemförsäkring eller bilförsäkring där man under en livstid troligen betalar avsevärt mer i premier än vad man gör i de flesta typer av personförsäkringar. Få ser bil- eller hemförsäkringen som ett sparande och förväntar sig därför ingen återbetalning vid försäkringstidens slut. Samma princip gäller livförsäkringen.
Avlider man under försäkringstiden så finns ett skydd i form av ersättning till förmånstagarna men försäkringsavtalet upphör att gälla vid den ålder som anges i villkoren. En försäkring är alltså inget sparande. Men kring livförsäkringen är den missuppfattningen vanlig och det kan förstås leda till besvikelse.
Tidigare kunde man teckna så kallade livsvariga livförsäkringar som alltså gällde livet ut. De som i dag finns kvar är stängda för nyteckning och är under avveckling. Det beror på de lönsamhetsproblem som bolagen brottades med i den här typen av försäkringar.
Försäkringsprincipen bygger på att man solidariskt i en grupp delar på risken att en mindre del av gruppen drabbas av skada. I en livsvarig livförsäkring (som alltså inte går att teckna längre) är skadeutfallet hundra procent. Det är något som betraktas som oförsäkringsbart när det gäller andra försäkringsprodukter. Systemet kan endast fungera om det kontinuerligt tillkommer nya försäkrade som uppväger skadefallen. Under de senaste tjugo åren har det dock skett en förändring mot att fler väljer att spara i stället för att teckna en livförsäkring. Färre nya försäkrade ger mindre premieintäkter men kostnaderna kvarstår.
Premien höjs för de kvarvarande och då allt färre ska bära försäkringen är därmed en ond cirkel igång. Försäkringsbolag väljer därför en slutålder i sina seniorlivförsäkringar, ofta med en koppling till den genomsnittliga livslängden.
Anledningen till att premierna ökar och ersättningen minskar med stigande ålder kan sammanfattas med ett ord – risk. Att försäkra sitt liv och sin hälsa kostar mer med stigande ålder just på grund av den ökade risken. För Unionen, liksom andra fackförbund, är därför gruppförsäkringstanken viktig eftersom gruppförsäkring innebär en viss utjämning av premierna i form av åldersgrupper.
Mitt råd slutligen är att man löpande bör se över sitt försäkringsbehov. Behöver jag den här försäkringen, vill jag betala vad den kostar eller kan jag lösa det på annat sätt, till exempel genom eget sparande?
/Magnus Sjölander, pensionsexpert på Unionen
