Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: En försäkring är inget sparande

En försäkring är inget privat sparande. Men kring livförsäkringen är den missuppfattningen vanlig och det kan förstås leda till besvikelse, skriver Magnus Sjölander, pensionsspecialist på Unionen i en debattreplik.
Publicerad
Försäkringar för hus, bil och familj. Magnus Sjölander.
Mitt råd är att se över försäkringsbehovet. Behöver jag den här försäkringen, vill jag betala vad den kostar eller kan jag lösa det på annat sätt, till exempel genom eget sparande? skriver Magnus Sjölander. Foto: Shutterstock/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på debattartikeln: 

Då och då möter vi som arbetar med försäkringsfrågor försäkringstagare som har synpunkter på sin livförsäkring. När det gäller seniorlivförsäkringen handlar synpunkterna i huvudsak om tre saker:

  1. Den försäkrade har under försäkringstiden betalat in en ansenlig summa i premier.
  2. Lever man längre än försäkringens slutålder betalas ingenting ut.
  3. Premien upplevs som hög i förhållande till ersättningen.

Det finns ingenting i de tre punkterna som är fel. Men det som den försäkrade ofta glömmer bort är att det rör sig om just en försäkring. Det är inte ett sparande som man själv förfogar över.

En försäkring är en produkt som man regelbundet betalar för under en viss tid då försäkringen gäller. Jämför till exempel med en hemförsäkring eller bilförsäkring där man under en livstid troligen betalar avsevärt mer i premier än vad man gör i de flesta typer av personförsäkringar. Få ser bil- eller hemförsäkringen som ett sparande och förväntar sig därför ingen återbetalning vid försäkringstidens slut. Samma princip gäller livförsäkringen.

Avlider man under försäkringstiden så finns ett skydd i form av ersättning till förmånstagarna men försäkringsavtalet upphör att gälla vid den ålder som anges i villkoren. En försäkring är alltså inget sparande. Men kring livförsäkringen är den missuppfattningen vanlig och det kan förstås leda till besvikelse.

Tidigare kunde man teckna så kallade livsvariga livförsäkringar som alltså gällde livet ut. De som i dag finns kvar är stängda för nyteckning och är under avveckling. Det beror på de lönsamhetsproblem som bolagen brottades med i den här typen av försäkringar.

Försäkringsprincipen bygger på att man solidariskt i en grupp delar på risken att en mindre del av gruppen drabbas av skada. I en livsvarig livförsäkring (som alltså inte går att teckna längre) är skadeutfallet hundra procent. Det är något som betraktas som oförsäkringsbart när det gäller andra försäkringsprodukter. Systemet kan endast fungera om det kontinuerligt tillkommer nya försäkrade som uppväger skadefallen. Under de senaste tjugo åren har det dock skett en förändring mot att fler väljer att spara i stället för att teckna en livförsäkring. Färre nya försäkrade ger mindre premieintäkter men kostnaderna kvarstår.

Premien höjs för de kvarvarande och då allt färre ska bära försäkringen är därmed en ond cirkel igång. Försäkringsbolag väljer därför en slutålder i sina seniorlivförsäkringar, ofta med en koppling till den genomsnittliga livslängden.

Anledningen till att premierna ökar och ersättningen minskar med stigande ålder kan sammanfattas med ett ord – risk. Att försäkra sitt liv och sin hälsa kostar mer med stigande ålder just på grund av den ökade risken. För Unionen, liksom andra fackförbund, är därför gruppförsäkringstanken viktig eftersom gruppförsäkring innebär en viss utjämning av premierna i form av åldersgrupper.

Mitt råd slutligen är att man löpande bör se över sitt försäkringsbehov. Behöver jag den här försäkringen, vill jag betala vad den kostar eller kan jag lösa det på annat sätt, till exempel genom eget sparande?

/Magnus Sjölander, pensionsexpert på Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen