Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Laga mat - rädda världen

Mat är alltid politik, hävdar kocken och journalisten Peter Streijffert. Genom att handla smartare och använda resterna kan man rädda både miljön och hushållskassan.
Peter Streijffert Publicerad 8 juni 2009, kl 08:13
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi slänger på tok för mycket mat, vilket är lika korkat som ekonomiskt och miljömässigt osunt. Men jag tvivlar på att någon annan kan få bort slöseriet - förändringen måste istället ske i  det egna köket. Lösningen är inte att laga mindre mat utan tvärtom mer! Anledningen till att vi slänger bort maten i stället för att äta upp den är inte att den är dålig, att råvarorna blivit otjänliga, nej, vi ids inte ta rätt på dem. Hinner inte laga mat längre. Väljer färdiglagat framför hemlagat för att spara tid och kanske också pengar. Men de snabba lösningarna kanske inte är så snabba och de är definitivt inte billiga - vare sig för oss som konsumenter eller för samhället i stort. På min sajt matduell.se vinner jag mot Findus nästan varje dag då min hemlagade mat tävlar mot den industritillverkade. Och jag vinner på deras egen hemma-plan där tid och pengar står på spel. Mitt vapen är matlådor och ammunitionen billiga råvaror i stora mängder. Men nog med militärtermer. Låt oss prata matnyttig ekonomi ett tag.

Konsumentverket räknar med att en familj med två tonåringar i snitt lägger 7?170 kronor i månaden på mat. En annan beräkning visar att samma familj rent statistiskt slänger åtskilliga av dessa matpengar rätt ner i soppåsen. Varje svensk slänger 100 kilo fullt ätlig mat i soporna varje år. Lägg därtill att omkring hälften av all mat som köps in förstörs i olika led innan de hamnar i våra kök. Men hela 57 procent av de slängda livsmedlen hade kunnat ätas om de hade förvarats rätt eller konsumerats i tid. Vilket skamfullt slöseri! Vi bör självklart protestera på alla sätt vi kan men bör alla ta en titt in i våra egna kök, hur inkrökt det än kan låta. För det är i våra egna hem vi måste börja. Sluta slänga bort maten, helt enkelt. Använd resterna. Visst låter det ålderdomligt? Men våra beslut som konsumenter är  politisk sprängstoff. Ytterst handlar det om i vilken värld vi vill leva.

För så är det, mat är alltid politik. Varje gång vi handlar tar vi ställning - röstar för eller emot. Varje vara eller tjänst vi köper skickar signaler i flera led, på olika nivåer. Varje gång du väljer bort industrikycklingen till förmån för den ekologiska så är det ett miljöpolitiskt beslut. Det är, hur liten du än känner dig, ett otvetydigt steg i positiv riktning som påverkar en lång kedja från djur till butik till det bättre.

Du kan rädda såväl miljön som den egna ekonomin genom att handla smartare och använda resterna. Genom att laga mat från grunden, att köpa hem råvaror i stället för produkter, bidrar du till att minska an-talet transporter. I stället för att exempelvis köpa hem majonnäs, aioli, glass och sorbet - så köper du hem ett paket ägg och gör hela rasket själv. En vara ersätter geschwint fyra. Det är väl en positiv tanke att varje sås du snor ihop där hemma i köket är en påse såsmix mindre på vägarna. En förunderligt skön dubbel effekt uppnås sedan genom att plussa på sitt idoga lagande med att handla ekologiskt. Då bidrar du inte bara till färre transporter utan också till bättre varor och en sundare produktion. Lika verkningsfullt är det att tillreda och ta tillvara matvarorna när de är som bäst, till skillnad från att kasta bort dem när de passerat zenit. Innan du handlar - kolla först vad du har hemma. Utgå ifrån det du redan har så får du snurr på baletten och inget glöms bort, blir gammalt och slängs på soptippen. Gör du detta fullt ut så blir vinsterna multipla - både för samhället i stort och för var och en av oss. Att tillvarata resurser i stället för att ödsla dem är helt enkelt inte bara bra för miljön utan även för det den egna plånboken.

Men hur mycket pengar kan det handla om då? Hur låter
51?000 kronor om året? Det är vad som är i potten för min familj. Vi, två vuxna och två tonåringar,  sparar in 51?000 kronor om året på maten. Lågt räknat. Och vi gör det genom att laga mycket mat. Bara genom att baka allt vårt bröd så sparar vi in 10?000 kronor per år. Genom att vara opportunist och handla det som för tillfället är fördelaktigast sparar vi 6?000 kronor per år. Ska jag göra en fiskgryta så är inte fisktypen avgörande, vilken som eller en kombination av exempelvis sej, kummel, lax, gös eller torsk (odlad) blir bra. Jag kan alltså köpa den just då billigaste fisken. Samma ekonomiskt fiffiga strategi använder vi även när det gäller en mängd andra varor.

Men tar det inte en väldig massa tid? Nej. På många sätt tar det längre tid att steka falukorv och koka spagetti än att göra ett långkok. Korvstekningen och spagettikoket kräver närmast din fulla uppmärksamhet i en halvtimme. Långkoket kräver mindre av dig än så.  För kökstid är inte som annan tid - den är mer som en rysk docka. I en tillagningstid kan man stoppa in en annan och så ännu en och... Jag ska ge ett konkret exempel: Fläskkarré med rotfrukter och sås.

Det speciella med denna till synes högst vardagliga maträtt är att allting görs i en gryta och den sammanlagda arbetstiden är inte mer än 20 minuter fast grytan går 3 timmar i ugnen. Den totala kostnaden för denna rejäla måltid för sex personer blir inte ens 60 kronor.

Ett annat exempel: att jag ägnar tre timmar för att göra en riktigt bra köttfärssås kan ju låta extravagant men i och med att jag gör så stor mängd, ofta cirka fem liter, så blir inte bara kostnaden lägre per låda utan även nedlagd tid. Älgfärs ersätter med fördel köttfärs och är sällan särskilt mycket dyrare, en tia mer per kilo då jag handlade. Till femlitersladdningen använde jag ca 1,5 kilo älgfärs, 400 g rimmat fläsk, 220 g kycklinglever, ekologisk tomatkross, ekologisk lök och vitlök, ekologisk morot, linser, kalvfond, persilja, salt och peppar.

Råvarorna kostade mig 117+20+5+15+10+5 =172 kronor.  Detta blev 16 lådor vilket gör 10:75 kronor/låda, med spagetti ett par kronor till. Tid: 3 timmar/ 16 = 11 min/låda.

Det handlar som sagt inte bara om mat. Om vi konsumenter bara visste hur mycket makt vi har så skulle vi kunna åstadkomma underverk. Överdriver jag? Jag hänvisar bara till krassa, fundamentala marknadsekonomiska regler. Om ingen köper en vara så försvinner den från marknaden. Tänk bara hur snabbt snudd på alla tvättmedel blev miljömärkta! Bara mat? Aldrig, ytterst handlar det om i vilken värld vi vill leva i.

Ståndpunkter:

  • Varje svensk slänger 100 kilo fullt ätlig mat varje år - ett skamfullt slöseri!
  • Handla smart, laga mycket mat och baka allt bröd och familjen kan spara 50?000 kronor på ett år.
  • Varje gång du handlar tar du ställning. Ytterst handlar det om vilket värld du vill leva i.
Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen