Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Laga mat - rädda världen

Mat är alltid politik, hävdar kocken och journalisten Peter Streijffert. Genom att handla smartare och använda resterna kan man rädda både miljön och hushållskassan.
Peter Streijffert Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi slänger på tok för mycket mat, vilket är lika korkat som ekonomiskt och miljömässigt osunt. Men jag tvivlar på att någon annan kan få bort slöseriet - förändringen måste istället ske i  det egna köket. Lösningen är inte att laga mindre mat utan tvärtom mer! Anledningen till att vi slänger bort maten i stället för att äta upp den är inte att den är dålig, att råvarorna blivit otjänliga, nej, vi ids inte ta rätt på dem. Hinner inte laga mat längre. Väljer färdiglagat framför hemlagat för att spara tid och kanske också pengar. Men de snabba lösningarna kanske inte är så snabba och de är definitivt inte billiga - vare sig för oss som konsumenter eller för samhället i stort. På min sajt matduell.se vinner jag mot Findus nästan varje dag då min hemlagade mat tävlar mot den industritillverkade. Och jag vinner på deras egen hemma-plan där tid och pengar står på spel. Mitt vapen är matlådor och ammunitionen billiga råvaror i stora mängder. Men nog med militärtermer. Låt oss prata matnyttig ekonomi ett tag.

Konsumentverket räknar med att en familj med två tonåringar i snitt lägger 7?170 kronor i månaden på mat. En annan beräkning visar att samma familj rent statistiskt slänger åtskilliga av dessa matpengar rätt ner i soppåsen. Varje svensk slänger 100 kilo fullt ätlig mat i soporna varje år. Lägg därtill att omkring hälften av all mat som köps in förstörs i olika led innan de hamnar i våra kök. Men hela 57 procent av de slängda livsmedlen hade kunnat ätas om de hade förvarats rätt eller konsumerats i tid. Vilket skamfullt slöseri! Vi bör självklart protestera på alla sätt vi kan men bör alla ta en titt in i våra egna kök, hur inkrökt det än kan låta. För det är i våra egna hem vi måste börja. Sluta slänga bort maten, helt enkelt. Använd resterna. Visst låter det ålderdomligt? Men våra beslut som konsumenter är  politisk sprängstoff. Ytterst handlar det om i vilken värld vi vill leva.

För så är det, mat är alltid politik. Varje gång vi handlar tar vi ställning - röstar för eller emot. Varje vara eller tjänst vi köper skickar signaler i flera led, på olika nivåer. Varje gång du väljer bort industrikycklingen till förmån för den ekologiska så är det ett miljöpolitiskt beslut. Det är, hur liten du än känner dig, ett otvetydigt steg i positiv riktning som påverkar en lång kedja från djur till butik till det bättre.

Du kan rädda såväl miljön som den egna ekonomin genom att handla smartare och använda resterna. Genom att laga mat från grunden, att köpa hem råvaror i stället för produkter, bidrar du till att minska an-talet transporter. I stället för att exempelvis köpa hem majonnäs, aioli, glass och sorbet - så köper du hem ett paket ägg och gör hela rasket själv. En vara ersätter geschwint fyra. Det är väl en positiv tanke att varje sås du snor ihop där hemma i köket är en påse såsmix mindre på vägarna. En förunderligt skön dubbel effekt uppnås sedan genom att plussa på sitt idoga lagande med att handla ekologiskt. Då bidrar du inte bara till färre transporter utan också till bättre varor och en sundare produktion. Lika verkningsfullt är det att tillreda och ta tillvara matvarorna när de är som bäst, till skillnad från att kasta bort dem när de passerat zenit. Innan du handlar - kolla först vad du har hemma. Utgå ifrån det du redan har så får du snurr på baletten och inget glöms bort, blir gammalt och slängs på soptippen. Gör du detta fullt ut så blir vinsterna multipla - både för samhället i stort och för var och en av oss. Att tillvarata resurser i stället för att ödsla dem är helt enkelt inte bara bra för miljön utan även för det den egna plånboken.

Men hur mycket pengar kan det handla om då? Hur låter
51?000 kronor om året? Det är vad som är i potten för min familj. Vi, två vuxna och två tonåringar,  sparar in 51?000 kronor om året på maten. Lågt räknat. Och vi gör det genom att laga mycket mat. Bara genom att baka allt vårt bröd så sparar vi in 10?000 kronor per år. Genom att vara opportunist och handla det som för tillfället är fördelaktigast sparar vi 6?000 kronor per år. Ska jag göra en fiskgryta så är inte fisktypen avgörande, vilken som eller en kombination av exempelvis sej, kummel, lax, gös eller torsk (odlad) blir bra. Jag kan alltså köpa den just då billigaste fisken. Samma ekonomiskt fiffiga strategi använder vi även när det gäller en mängd andra varor.

Men tar det inte en väldig massa tid? Nej. På många sätt tar det längre tid att steka falukorv och koka spagetti än att göra ett långkok. Korvstekningen och spagettikoket kräver närmast din fulla uppmärksamhet i en halvtimme. Långkoket kräver mindre av dig än så.  För kökstid är inte som annan tid - den är mer som en rysk docka. I en tillagningstid kan man stoppa in en annan och så ännu en och... Jag ska ge ett konkret exempel: Fläskkarré med rotfrukter och sås.

Det speciella med denna till synes högst vardagliga maträtt är att allting görs i en gryta och den sammanlagda arbetstiden är inte mer än 20 minuter fast grytan går 3 timmar i ugnen. Den totala kostnaden för denna rejäla måltid för sex personer blir inte ens 60 kronor.

Ett annat exempel: att jag ägnar tre timmar för att göra en riktigt bra köttfärssås kan ju låta extravagant men i och med att jag gör så stor mängd, ofta cirka fem liter, så blir inte bara kostnaden lägre per låda utan även nedlagd tid. Älgfärs ersätter med fördel köttfärs och är sällan särskilt mycket dyrare, en tia mer per kilo då jag handlade. Till femlitersladdningen använde jag ca 1,5 kilo älgfärs, 400 g rimmat fläsk, 220 g kycklinglever, ekologisk tomatkross, ekologisk lök och vitlök, ekologisk morot, linser, kalvfond, persilja, salt och peppar.

Råvarorna kostade mig 117+20+5+15+10+5 =172 kronor.  Detta blev 16 lådor vilket gör 10:75 kronor/låda, med spagetti ett par kronor till. Tid: 3 timmar/ 16 = 11 min/låda.

Det handlar som sagt inte bara om mat. Om vi konsumenter bara visste hur mycket makt vi har så skulle vi kunna åstadkomma underverk. Överdriver jag? Jag hänvisar bara till krassa, fundamentala marknadsekonomiska regler. Om ingen köper en vara så försvinner den från marknaden. Tänk bara hur snabbt snudd på alla tvättmedel blev miljömärkta! Bara mat? Aldrig, ytterst handlar det om i vilken värld vi vill leva i.

Ståndpunkter:

  • Varje svensk slänger 100 kilo fullt ätlig mat varje år - ett skamfullt slöseri!
  • Handla smart, laga mycket mat och baka allt bröd och familjen kan spara 50?000 kronor på ett år.
  • Varje gång du handlar tar du ställning. Ytterst handlar det om vilket värld du vill leva i.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam

Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare