Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kom loss från kontorsstolen!

Många tjänstemän har stillasittande jobb. Att röra på sig och lägga till en god vana kan vara början till ett bättre liv. Det skriver Anna Iwarsson, Friskis&Svettis generalsekreterare.
Anna Iwarsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Viktiga organ som hjärna, hjärta, lungor, muskler, leder och nerver mår bra av och är byggda för rörelse. Under hela mänsklighetens historia har vi också varit aktiva större delen av dagen. De sista 50-100 årens stilla­sittande livsstil är något helt nytt för människan ur ett historiskt perspektiv. Fysisk inaktivitet är ett onaturligt och farligt vetenskapligt experiment med vår hälsa som insats.

I dag är den starkaste trenden att vi människor vill ta ett eget ansvar för vår hälsa. De flesta brukar vilja ändra sin livsstil genom att vilja göra flera förändringar samtidigt, som till exempel äta bättre, börja träna, försöka vara en mer närvarande förälder och kanske byta jobb eller partner. Både du och jag vet att det inte fungerar att ta tag i alla dessa utmaningar samtidigt.

Det handlar inte om att lägga om livsstil, utan om att lägga till något bra. En av de bästa sakerna du kan börja med är att lägga till träning. Hela kroppen njuter av att träna och bli svettig. Om du har kul under tiden vill du göra det ofta. När du gör det regelbundet kommer nya sköna tankar om vad du vill lägga till i din vardag. Det är då du börjar din personliga utveckling.

För dig som funderar på att utvecklas:
Du som börjar träna regelbundet lär känna dig själv på ett bättre sätt. Om du vill kommer du att lyckas med prestationer du inte trodde var möjliga. För dig som just nu är sugen på att börja din personliga utveckling kommer här några tips om hur du kan lyckas.

1. Om att välja träningsform
Utbudet är stort. Om det var ett tag sedan du tränade kan det vara svårt att välja. Du kan behöva testa och prova dig fram. En del vill träna i grupp, en del vill träna ensamma, andra måste få spela boll tillsammans med laget och någon annan vill bli inspirerad i en bra guidning av en instruktör. En sak vet jag. Det måste vara kul under tiden du håller på. Inte bara skönt efteråt. Fundera en stund på när du i tidigare sammanhang haft kul samtidigt som du tränat. Lita på den känslan.

2. När det inte känns skönt
I början gör det ont. Det stretar och drar i muskler och leder. Allt känns tungt. För att komma förbi denna fas måste du ändå tycka att du blir glad av träningen. Redan efter 2-4 veckor kommer du att märka skillnad under själva träningspasset. Du kan ta i mer och utmana dig själv med tyngre belastningar och snabbare tempo. Då blir det ännu roligare.

3. Din kropp är fantastisk
Att träna startar en nedbrytningsprocess i kroppen. Direkt efter träningspasset börjar kroppen att reparera sig. Den är lite chockad över vad den har varit med om, särskilt om det var länge sedan den fick anstränga sig. Den kommer därför att göra sig beredd på nästa träningspass och kompensera genom att bygga starkare muskler, hjärta och skelett.
Det är viktigt att du ger kroppen möjlighet till den återhämtningen. Om du går ut för hårt eller tränar för ofta riskerar du att få överbelastningsskador. Du får ont och det känns tråkigt.
Men din kropp är fantastisk. Oavsett ålder kan du alltid bli starkare. Både kroppen och knoppen vill vara i rörelse varje dag. Dessutom tycker den om att få byta om till träningskläder och ta ut sig och svettas minst två gånger per vecka.

4. Så kommer välmåendet
De allra flesta tränar för att må bra. Effekterna av att träna regelbundet är många. Du kommer att känna dig starkare, bli gladare, sova bättre och känna dig snyggare. När du har tränat ett tag börjar du fundera över andra saker kring din livsstil. Ett vanligt misstag är då att ta bort saker man njuter av i livet. Ingen blir glad av sådana förändringar. Det som verkligen fungerar är att lägga till en god vana i taget. Då kommer du att lyckas.

5. Variation ger mer
Du kan träna lugnt ibland och hårt andra gånger. Du kan träna ute eller inne, i grupp eller individuellt. Om du varierar din träning blir det roligare och du ökar möjligheterna att fortsätta med din aktiva livsstil. Då är du i mål.

När du lyckas
Nu är du en inspirationskälla. Genom att visa att du gillar att träna och vara i rörelse ser andra dig som en förebild. Du behöver inte övertyga andra genom att snacka sönder dem om hur bra och kul det är att träna. Att visa i handling är en starkare kraft. Fortsätt att fokusera på dig själv och din egen träning. Du gör något bra för dig själv och inspirerar samtidigt många i din närhet.
När du känner glädje tillsammans med dig själv har du uppnått en viktig källa till ett gott liv.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef