Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kollektivavtalet värt 80 000 kr per år

Kollektivavtal på arbetsplatsen ger trygghet och förmåner som många inte känner till.
Gunilla Bäcklund, central ombudsman Unionen Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På dagens arbetsmarknad är det inte så lätt att få jobb. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög och 36 procent av 20-24-åringarna uppger i en Yougov-undersökning att de inte fick något skriftligt anställningsavtal innan de började på sitt första jobb. Eftersom en tredjedel av de unga inte heller har något kollektivavtal på sin arbetsplats, så blir deras anställningsvillkor helt oreglerade om de inte har ett skriftligt anställningsavtal. Många vågar inte ens fråga vid anställningsintervjun om det finns kollektivavtal för de tror att de inte får jobbet då. Om det inte finns kollektivavtal är det upp till den enskilde att förhandla om tjänstepension, övertidsersättning, ob-tillägg, föräldralön, årlig lönehöjning och försäkringar i sitt eget anställningsavtal.

Det är inte så lätt att ta upp frågan om föräldralön vid en anställningsintervju om man verkligen vill ha jobbet. Det öppnar för följdfrågan "Tänker du skaffa barn snart?" Därför är det så bra att denna förmån finns i kollektivavtalet. Unga vuxna som börjar arbeta på företag utan kollektivavtal får ofta provjobba gratis, många får enbart provisionslön och några får inte ens ut sin lön. I värsta fall upptäcker den anställde vid månadens slut att man har fått betala för att jobba, till exempel för att provisionslönen inte ens räckte till bensinkostnaderna för egen bil i tjänsten. Det händer aldrig på företag med kollektivavtal.

Ungefär hälften av företagen som saknar kollektivavtal har ingen tjänstepension alls för sina anställda. Tjänstepensionen som finns i Unionens kollektivavtal ger tusentals kronor varje månad efter 65 år för vanliga tjänstemän, medan de som saknar tjänstepension får nöja sig med den allmänna pensionen. Som anställd tjänar man hundratusentals kronor på att ha tjänstepension genom kollektivavtal jämfört med att arbetsgivaren betalar samma premie till ett försäkringsbolag där avgifterna är betydligt högre. Kollektivavtalet ger alltså mycket mer pension för pengarna än privata lösningar. Privat pensionssparande har den allra dyraste administrationen och bara en mindre summa är avdragsgill i deklarationen.

Den som varit anställd i tio år på samma företag och hunnit fylla 55 år har i Unionens kollektivavtal tolv månaders uppsägningstid med oförändrad lön om han eller hon blir uppsagd på grund av arbetsbrist. Det är dubbelt så lång uppsägningstid som lagen ger.

För den som tjänar mer än 32?500 kr per månad blir skatten högre men inte pensionen eller sjuklönen. Kollektivavtalet fyller ut med en mycket högre tjänstepension och sjuklön ovanför Försäkringskassans "tak". Föräldralönen i kollektivavtalen gör att även höginkomsttagare som tjänar mer än föräldrapenningtaket får behålla 80 procent av inkomsten under 5 månader av föräldraledigheten.

I kollektivavtalen finns också en trygghetsförsäkring för arbetsskada och tjänstegruppliv-försäkring som kan ge hundratusentals kronor till den som drabbas av svår sjukdom eller olycksfall. Statens Offentliga Utredningar har visat att cirka hälften av alla som har sjukersättning (tidigare förtidspension) bara får 64 procent av sin tidigare inkomst från
Försäkringskassan och inte har några andra ersättningar. Det är mycket svårt att leva på så låg ersättning i många år. Den vanligaste orsaken till att de långtidssjuka hamnade i denna svåra situation var att de hade arbetat på en arbetsplats utan kollektivavtal när de blev sjukskrivna. Kollektivavtalad sjukpension ger 80 procent av tidigare lön.

För den som är attraktiv på arbetsmarknaden och har flera jobb att välja på så kan det vara bra att veta att kollektivavtalet för en vanlig tjänsteman är värt cirka 80?000 kr per år. Så om man kan välja mellan ett arbete på ett företag med kollektivavtal och ett arbete på ett företag utan kollektivavtal så bör man ha cirka 6?700 kr mer per månad om man själv ska fixa sin pension och sina försäkringar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef