Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kollektivavtalet värt 80 000 kr per år

Kollektivavtal på arbetsplatsen ger trygghet och förmåner som många inte känner till.
Gunilla Bäcklund, central ombudsman Unionen Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På dagens arbetsmarknad är det inte så lätt att få jobb. Ungdomsarbetslösheten är rekordhög och 36 procent av 20-24-åringarna uppger i en Yougov-undersökning att de inte fick något skriftligt anställningsavtal innan de började på sitt första jobb. Eftersom en tredjedel av de unga inte heller har något kollektivavtal på sin arbetsplats, så blir deras anställningsvillkor helt oreglerade om de inte har ett skriftligt anställningsavtal. Många vågar inte ens fråga vid anställningsintervjun om det finns kollektivavtal för de tror att de inte får jobbet då. Om det inte finns kollektivavtal är det upp till den enskilde att förhandla om tjänstepension, övertidsersättning, ob-tillägg, föräldralön, årlig lönehöjning och försäkringar i sitt eget anställningsavtal.

Det är inte så lätt att ta upp frågan om föräldralön vid en anställningsintervju om man verkligen vill ha jobbet. Det öppnar för följdfrågan "Tänker du skaffa barn snart?" Därför är det så bra att denna förmån finns i kollektivavtalet. Unga vuxna som börjar arbeta på företag utan kollektivavtal får ofta provjobba gratis, många får enbart provisionslön och några får inte ens ut sin lön. I värsta fall upptäcker den anställde vid månadens slut att man har fått betala för att jobba, till exempel för att provisionslönen inte ens räckte till bensinkostnaderna för egen bil i tjänsten. Det händer aldrig på företag med kollektivavtal.

Ungefär hälften av företagen som saknar kollektivavtal har ingen tjänstepension alls för sina anställda. Tjänstepensionen som finns i Unionens kollektivavtal ger tusentals kronor varje månad efter 65 år för vanliga tjänstemän, medan de som saknar tjänstepension får nöja sig med den allmänna pensionen. Som anställd tjänar man hundratusentals kronor på att ha tjänstepension genom kollektivavtal jämfört med att arbetsgivaren betalar samma premie till ett försäkringsbolag där avgifterna är betydligt högre. Kollektivavtalet ger alltså mycket mer pension för pengarna än privata lösningar. Privat pensionssparande har den allra dyraste administrationen och bara en mindre summa är avdragsgill i deklarationen.

Den som varit anställd i tio år på samma företag och hunnit fylla 55 år har i Unionens kollektivavtal tolv månaders uppsägningstid med oförändrad lön om han eller hon blir uppsagd på grund av arbetsbrist. Det är dubbelt så lång uppsägningstid som lagen ger.

För den som tjänar mer än 32?500 kr per månad blir skatten högre men inte pensionen eller sjuklönen. Kollektivavtalet fyller ut med en mycket högre tjänstepension och sjuklön ovanför Försäkringskassans "tak". Föräldralönen i kollektivavtalen gör att även höginkomsttagare som tjänar mer än föräldrapenningtaket får behålla 80 procent av inkomsten under 5 månader av föräldraledigheten.

I kollektivavtalen finns också en trygghetsförsäkring för arbetsskada och tjänstegruppliv-försäkring som kan ge hundratusentals kronor till den som drabbas av svår sjukdom eller olycksfall. Statens Offentliga Utredningar har visat att cirka hälften av alla som har sjukersättning (tidigare förtidspension) bara får 64 procent av sin tidigare inkomst från
Försäkringskassan och inte har några andra ersättningar. Det är mycket svårt att leva på så låg ersättning i många år. Den vanligaste orsaken till att de långtidssjuka hamnade i denna svåra situation var att de hade arbetat på en arbetsplats utan kollektivavtal när de blev sjukskrivna. Kollektivavtalad sjukpension ger 80 procent av tidigare lön.

För den som är attraktiv på arbetsmarknaden och har flera jobb att välja på så kan det vara bra att veta att kollektivavtalet för en vanlig tjänsteman är värt cirka 80?000 kr per år. Så om man kan välja mellan ett arbete på ett företag med kollektivavtal och ett arbete på ett företag utan kollektivavtal så bör man ha cirka 6?700 kr mer per månad om man själv ska fixa sin pension och sina försäkringar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind

Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect