Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jämställdhet börjar i toppen

115 kvinnodagar senare är näringslivet fortfarande långt ifrån jämställt, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.
Publicerad
till vänster Sweco Sveriges vd Ann-Louise Lökholm Klasson, till höger klossar med manliga och kvinnliga symboler.
Det behövs fler kvinnliga förebilder på arbetsplatserna, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.



Foto: Shutterstock/ Anna W Thorbjörnsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under onsdagen firade vi internationella kvinnodagen för 115:e gången. Dagen är lika nödvändig i år, som tidigare år. Vi befinner oss i en tid då klimatförändringarna blir alltmer kännbara, försörjnings- och samhällsberedskapen sämre och risken för krig ökar. Ingenjörskompetens och kunskap om samhällsplanering är avgörande för att möta dessa utmaningar.

Men i ett samhälle som består till hälften av kvinnor domineras ingenjörsyrket och utbildningarna fortfarande av män. För att vi ska kunna möta vår tids stora utmaningar måste jämställdhetsfrågan vara prioriterad på alla samhällsnivåer.  Jämställdhet och mångfald är en avgörande förutsättning för hållbar utveckling.

Det har gått 35 år sedan jag var ensam tjej på tekniska linjen på gymnasiet i Lerum. Tack vare en mattelärare i högstadiet vågade jag söka dit. Karriären började några år senare som programmerare på Ericsson, men jag gick snabbt vidare till en mer kundnära roll som systemintegratör.

Manliga uppdragsgivare som inte velat se mig i ögonen

Det var en rolig och lärorik – men tuff – inledning på karriären, med få kvinnliga förebilder. I mitt jobb fick jag resa runt mycket i världen. Att bli accepterad och inkluderad som kvinna har inte alltid varit en självklarhet: jag har visserligen varit i sammanhang där jag blivit hyllad för min kompetens, men också varit med om att manliga uppdragsgivare inte velat se mig i ögonen eller prata direkt till mig på grund av att jag är kvinna.

Även om jag är stolt över min resa, finns det mycket kvar att göra. Näringslivet skriker efter rätt kompetens. Det är arkitekter och ingenjörer som utformar framtidens samhällen och städer, och ska vi kunna möta nutida och framtida behov måste branschen återspegla dem som bor i dessa samhällen.

Med mångfald kommer också ökad innovation, något som krävs för att stärka samhället. Därför behövs också en bredare rekryteringsbas. För att vi i vår kunskapsintensiva bransch ska kunna växa och rekrytera rätt kompetens i den takt som behövs, måste universitetsutbildningar inom naturvetenskap och teknik väcka intresset hos fler kvinnor.

Våga ifrågasätt gamla normer

Samtidigt finns ett glapp mellan kvinnors utbildning och möjlighet till karriär. För trots att det är fler kvinnor än män som utbildar sig på högskolorna, halkar vi i näringslivet efter i jämställdhetsfrågan. Enligt senaste Allbrightrapporten har utvecklingen av jämställdheten i ledningsgrupper stannat upp och vi ser färre kvinnor på chefspositioner.  

Därför, som ett steg i vårt eget arbete, lanserar Sweco den här veckan ett mentorprogram för tjejer och icke-binära som är i början av sin tech-karriär. Programmet är ett sätt att öppna dörrarna till branschen, med mentorer som coachar, inspirerar och bjuder in till nätverk. Något jag som ung själv saknade.

För mig i min roll är jämställdhet en viktig fråga. I mitt eget ledarskap har jag identifierat fem framgångsfaktorer att arbeta efter:

  1. Det börjar i toppen, med en styrelse och ledning som är övertygade om att jämställdhet är viktigt för resultatet.
  2. Vikten av tydligt ledarskap som färgar kulturen. Våga ifrågasätt gamla normer och strukturer.
  3. Kvinnliga förebilder i organisationen, som visar att det är möjligt och som inspirerar både nuvarande och nästkommande generation. 
  4. Arbetsplatsen är inkluderande, flexibel och möjliggör kombination av familjeliv och karriär för alla medarbetare.
  5. Fokusera på kompetens och prestation i rekryteringsprocessen.

Våra framgångsfaktorer är något som vi enträget arbetar med genom att mäta, följa upp och se till att förändring faktiskt sker. Och tillsammans kan vi få än mer att hända.

Sweco har kommit långt. Men vi är inte klara, och vi är inte nöjda. Som i allt vi gör tror jag att förändringen sker tillsammans – det vinner vi alla på. Vissa delar har andra säkert lyckats bättre med. Andra delar leder vi. Nu vill jag se samarbete och en levande dialog. Min dörr står öppen för den som vill ta del av vår resa, och för dig som vill dela hur ni fått till förändring. Vi kan inte låta ytterligare 115 kvinnodagar passera innan branschen når jämställdhet mellan kvinnor och män.

/Ann-Louise Lökholm-Klasson, vd för Sweco Sverige

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson