Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jämställdhet börjar i toppen

115 kvinnodagar senare är näringslivet fortfarande långt ifrån jämställt, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.
Publicerad
till vänster Sweco Sveriges vd Ann-Louise Lökholm Klasson, till höger klossar med manliga och kvinnliga symboler.
Det behövs fler kvinnliga förebilder på arbetsplatserna, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.



Foto: Shutterstock/ Anna W Thorbjörnsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under onsdagen firade vi internationella kvinnodagen för 115:e gången. Dagen är lika nödvändig i år, som tidigare år. Vi befinner oss i en tid då klimatförändringarna blir alltmer kännbara, försörjnings- och samhällsberedskapen sämre och risken för krig ökar. Ingenjörskompetens och kunskap om samhällsplanering är avgörande för att möta dessa utmaningar.

Men i ett samhälle som består till hälften av kvinnor domineras ingenjörsyrket och utbildningarna fortfarande av män. För att vi ska kunna möta vår tids stora utmaningar måste jämställdhetsfrågan vara prioriterad på alla samhällsnivåer.  Jämställdhet och mångfald är en avgörande förutsättning för hållbar utveckling.

Det har gått 35 år sedan jag var ensam tjej på tekniska linjen på gymnasiet i Lerum. Tack vare en mattelärare i högstadiet vågade jag söka dit. Karriären började några år senare som programmerare på Ericsson, men jag gick snabbt vidare till en mer kundnära roll som systemintegratör.

Manliga uppdragsgivare som inte velat se mig i ögonen

Det var en rolig och lärorik – men tuff – inledning på karriären, med få kvinnliga förebilder. I mitt jobb fick jag resa runt mycket i världen. Att bli accepterad och inkluderad som kvinna har inte alltid varit en självklarhet: jag har visserligen varit i sammanhang där jag blivit hyllad för min kompetens, men också varit med om att manliga uppdragsgivare inte velat se mig i ögonen eller prata direkt till mig på grund av att jag är kvinna.

Även om jag är stolt över min resa, finns det mycket kvar att göra. Näringslivet skriker efter rätt kompetens. Det är arkitekter och ingenjörer som utformar framtidens samhällen och städer, och ska vi kunna möta nutida och framtida behov måste branschen återspegla dem som bor i dessa samhällen.

Med mångfald kommer också ökad innovation, något som krävs för att stärka samhället. Därför behövs också en bredare rekryteringsbas. För att vi i vår kunskapsintensiva bransch ska kunna växa och rekrytera rätt kompetens i den takt som behövs, måste universitetsutbildningar inom naturvetenskap och teknik väcka intresset hos fler kvinnor.

Våga ifrågasätt gamla normer

Samtidigt finns ett glapp mellan kvinnors utbildning och möjlighet till karriär. För trots att det är fler kvinnor än män som utbildar sig på högskolorna, halkar vi i näringslivet efter i jämställdhetsfrågan. Enligt senaste Allbrightrapporten har utvecklingen av jämställdheten i ledningsgrupper stannat upp och vi ser färre kvinnor på chefspositioner.  

Därför, som ett steg i vårt eget arbete, lanserar Sweco den här veckan ett mentorprogram för tjejer och icke-binära som är i början av sin tech-karriär. Programmet är ett sätt att öppna dörrarna till branschen, med mentorer som coachar, inspirerar och bjuder in till nätverk. Något jag som ung själv saknade.

För mig i min roll är jämställdhet en viktig fråga. I mitt eget ledarskap har jag identifierat fem framgångsfaktorer att arbeta efter:

  1. Det börjar i toppen, med en styrelse och ledning som är övertygade om att jämställdhet är viktigt för resultatet.
  2. Vikten av tydligt ledarskap som färgar kulturen. Våga ifrågasätt gamla normer och strukturer.
  3. Kvinnliga förebilder i organisationen, som visar att det är möjligt och som inspirerar både nuvarande och nästkommande generation. 
  4. Arbetsplatsen är inkluderande, flexibel och möjliggör kombination av familjeliv och karriär för alla medarbetare.
  5. Fokusera på kompetens och prestation i rekryteringsprocessen.

Våra framgångsfaktorer är något som vi enträget arbetar med genom att mäta, följa upp och se till att förändring faktiskt sker. Och tillsammans kan vi få än mer att hända.

Sweco har kommit långt. Men vi är inte klara, och vi är inte nöjda. Som i allt vi gör tror jag att förändringen sker tillsammans – det vinner vi alla på. Vissa delar har andra säkert lyckats bättre med. Andra delar leder vi. Nu vill jag se samarbete och en levande dialog. Min dörr står öppen för den som vill ta del av vår resa, och för dig som vill dela hur ni fått till förändring. Vi kan inte låta ytterligare 115 kvinnodagar passera innan branschen når jämställdhet mellan kvinnor och män.

/Ann-Louise Lökholm-Klasson, vd för Sweco Sverige

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ghostad av Arbetsförmedlingen

Jag har ringt, förklarat, väntat och ringt igen för att nå rätt person på Arbetsförmedlingen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." Ingen har kontaktat mig – på tre månader.
Jenny Fornlund Publicerad 19 maj 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science