Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jämställdhet börjar i toppen

115 kvinnodagar senare är näringslivet fortfarande långt ifrån jämställt, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.
Publicerad
till vänster Sweco Sveriges vd Ann-Louise Lökholm Klasson, till höger klossar med manliga och kvinnliga symboler.
Det behövs fler kvinnliga förebilder på arbetsplatserna, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.



Foto: Shutterstock/ Anna W Thorbjörnsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under onsdagen firade vi internationella kvinnodagen för 115:e gången. Dagen är lika nödvändig i år, som tidigare år. Vi befinner oss i en tid då klimatförändringarna blir alltmer kännbara, försörjnings- och samhällsberedskapen sämre och risken för krig ökar. Ingenjörskompetens och kunskap om samhällsplanering är avgörande för att möta dessa utmaningar.

Men i ett samhälle som består till hälften av kvinnor domineras ingenjörsyrket och utbildningarna fortfarande av män. För att vi ska kunna möta vår tids stora utmaningar måste jämställdhetsfrågan vara prioriterad på alla samhällsnivåer.  Jämställdhet och mångfald är en avgörande förutsättning för hållbar utveckling.

Det har gått 35 år sedan jag var ensam tjej på tekniska linjen på gymnasiet i Lerum. Tack vare en mattelärare i högstadiet vågade jag söka dit. Karriären började några år senare som programmerare på Ericsson, men jag gick snabbt vidare till en mer kundnära roll som systemintegratör.

Manliga uppdragsgivare som inte velat se mig i ögonen

Det var en rolig och lärorik – men tuff – inledning på karriären, med få kvinnliga förebilder. I mitt jobb fick jag resa runt mycket i världen. Att bli accepterad och inkluderad som kvinna har inte alltid varit en självklarhet: jag har visserligen varit i sammanhang där jag blivit hyllad för min kompetens, men också varit med om att manliga uppdragsgivare inte velat se mig i ögonen eller prata direkt till mig på grund av att jag är kvinna.

Även om jag är stolt över min resa, finns det mycket kvar att göra. Näringslivet skriker efter rätt kompetens. Det är arkitekter och ingenjörer som utformar framtidens samhällen och städer, och ska vi kunna möta nutida och framtida behov måste branschen återspegla dem som bor i dessa samhällen.

Med mångfald kommer också ökad innovation, något som krävs för att stärka samhället. Därför behövs också en bredare rekryteringsbas. För att vi i vår kunskapsintensiva bransch ska kunna växa och rekrytera rätt kompetens i den takt som behövs, måste universitetsutbildningar inom naturvetenskap och teknik väcka intresset hos fler kvinnor.

Våga ifrågasätt gamla normer

Samtidigt finns ett glapp mellan kvinnors utbildning och möjlighet till karriär. För trots att det är fler kvinnor än män som utbildar sig på högskolorna, halkar vi i näringslivet efter i jämställdhetsfrågan. Enligt senaste Allbrightrapporten har utvecklingen av jämställdheten i ledningsgrupper stannat upp och vi ser färre kvinnor på chefspositioner.  

Därför, som ett steg i vårt eget arbete, lanserar Sweco den här veckan ett mentorprogram för tjejer och icke-binära som är i början av sin tech-karriär. Programmet är ett sätt att öppna dörrarna till branschen, med mentorer som coachar, inspirerar och bjuder in till nätverk. Något jag som ung själv saknade.

För mig i min roll är jämställdhet en viktig fråga. I mitt eget ledarskap har jag identifierat fem framgångsfaktorer att arbeta efter:

  1. Det börjar i toppen, med en styrelse och ledning som är övertygade om att jämställdhet är viktigt för resultatet.
  2. Vikten av tydligt ledarskap som färgar kulturen. Våga ifrågasätt gamla normer och strukturer.
  3. Kvinnliga förebilder i organisationen, som visar att det är möjligt och som inspirerar både nuvarande och nästkommande generation. 
  4. Arbetsplatsen är inkluderande, flexibel och möjliggör kombination av familjeliv och karriär för alla medarbetare.
  5. Fokusera på kompetens och prestation i rekryteringsprocessen.

Våra framgångsfaktorer är något som vi enträget arbetar med genom att mäta, följa upp och se till att förändring faktiskt sker. Och tillsammans kan vi få än mer att hända.

Sweco har kommit långt. Men vi är inte klara, och vi är inte nöjda. Som i allt vi gör tror jag att förändringen sker tillsammans – det vinner vi alla på. Vissa delar har andra säkert lyckats bättre med. Andra delar leder vi. Nu vill jag se samarbete och en levande dialog. Min dörr står öppen för den som vill ta del av vår resa, och för dig som vill dela hur ni fått till förändring. Vi kan inte låta ytterligare 115 kvinnodagar passera innan branschen når jämställdhet mellan kvinnor och män.

/Ann-Louise Lökholm-Klasson, vd för Sweco Sverige

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls