Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jämställdhet börjar i toppen

115 kvinnodagar senare är näringslivet fortfarande långt ifrån jämställt, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.
Publicerad
till vänster Sweco Sveriges vd Ann-Louise Lökholm Klasson, till höger klossar med manliga och kvinnliga symboler.
Det behövs fler kvinnliga förebilder på arbetsplatserna, skriver Ann-Louise Lökholm Klasson.



Foto: Shutterstock/ Anna W Thorbjörnsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under onsdagen firade vi internationella kvinnodagen för 115:e gången. Dagen är lika nödvändig i år, som tidigare år. Vi befinner oss i en tid då klimatförändringarna blir alltmer kännbara, försörjnings- och samhällsberedskapen sämre och risken för krig ökar. Ingenjörskompetens och kunskap om samhällsplanering är avgörande för att möta dessa utmaningar.

Men i ett samhälle som består till hälften av kvinnor domineras ingenjörsyrket och utbildningarna fortfarande av män. För att vi ska kunna möta vår tids stora utmaningar måste jämställdhetsfrågan vara prioriterad på alla samhällsnivåer.  Jämställdhet och mångfald är en avgörande förutsättning för hållbar utveckling.

Det har gått 35 år sedan jag var ensam tjej på tekniska linjen på gymnasiet i Lerum. Tack vare en mattelärare i högstadiet vågade jag söka dit. Karriären började några år senare som programmerare på Ericsson, men jag gick snabbt vidare till en mer kundnära roll som systemintegratör.

Manliga uppdragsgivare som inte velat se mig i ögonen

Det var en rolig och lärorik – men tuff – inledning på karriären, med få kvinnliga förebilder. I mitt jobb fick jag resa runt mycket i världen. Att bli accepterad och inkluderad som kvinna har inte alltid varit en självklarhet: jag har visserligen varit i sammanhang där jag blivit hyllad för min kompetens, men också varit med om att manliga uppdragsgivare inte velat se mig i ögonen eller prata direkt till mig på grund av att jag är kvinna.

Även om jag är stolt över min resa, finns det mycket kvar att göra. Näringslivet skriker efter rätt kompetens. Det är arkitekter och ingenjörer som utformar framtidens samhällen och städer, och ska vi kunna möta nutida och framtida behov måste branschen återspegla dem som bor i dessa samhällen.

Med mångfald kommer också ökad innovation, något som krävs för att stärka samhället. Därför behövs också en bredare rekryteringsbas. För att vi i vår kunskapsintensiva bransch ska kunna växa och rekrytera rätt kompetens i den takt som behövs, måste universitetsutbildningar inom naturvetenskap och teknik väcka intresset hos fler kvinnor.

Våga ifrågasätt gamla normer

Samtidigt finns ett glapp mellan kvinnors utbildning och möjlighet till karriär. För trots att det är fler kvinnor än män som utbildar sig på högskolorna, halkar vi i näringslivet efter i jämställdhetsfrågan. Enligt senaste Allbrightrapporten har utvecklingen av jämställdheten i ledningsgrupper stannat upp och vi ser färre kvinnor på chefspositioner.  

Därför, som ett steg i vårt eget arbete, lanserar Sweco den här veckan ett mentorprogram för tjejer och icke-binära som är i början av sin tech-karriär. Programmet är ett sätt att öppna dörrarna till branschen, med mentorer som coachar, inspirerar och bjuder in till nätverk. Något jag som ung själv saknade.

För mig i min roll är jämställdhet en viktig fråga. I mitt eget ledarskap har jag identifierat fem framgångsfaktorer att arbeta efter:

  1. Det börjar i toppen, med en styrelse och ledning som är övertygade om att jämställdhet är viktigt för resultatet.
  2. Vikten av tydligt ledarskap som färgar kulturen. Våga ifrågasätt gamla normer och strukturer.
  3. Kvinnliga förebilder i organisationen, som visar att det är möjligt och som inspirerar både nuvarande och nästkommande generation. 
  4. Arbetsplatsen är inkluderande, flexibel och möjliggör kombination av familjeliv och karriär för alla medarbetare.
  5. Fokusera på kompetens och prestation i rekryteringsprocessen.

Våra framgångsfaktorer är något som vi enträget arbetar med genom att mäta, följa upp och se till att förändring faktiskt sker. Och tillsammans kan vi få än mer att hända.

Sweco har kommit långt. Men vi är inte klara, och vi är inte nöjda. Som i allt vi gör tror jag att förändringen sker tillsammans – det vinner vi alla på. Vissa delar har andra säkert lyckats bättre med. Andra delar leder vi. Nu vill jag se samarbete och en levande dialog. Min dörr står öppen för den som vill ta del av vår resa, och för dig som vill dela hur ni fått till förändring. Vi kan inte låta ytterligare 115 kvinnodagar passera innan branschen når jämställdhet mellan kvinnor och män.

/Ann-Louise Lökholm-Klasson, vd för Sweco Sverige

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande