Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen utveckling utan feedback

Att ta emot feedback är minst lika viktigt som att uttrycka sina åsikter om andras beteende, skriver Patrik Nordkvist.
Publicerad
Patrik Nordkvist
Undvik att gå i försvarsställning när du får feedback, öva istället på att säga tack, skriver Patrik Nordkvist. Foto: Kristian Pohl/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns många råd om hur man skall ge feedback, men väldig få om att ta emot. Den som inte tar till sig feedback förlorar dubbelt. Först missar man en möjlighet till utveckling. Sedan är risken att man får mindre och mindre feedback över tid. Det blir en ond cirkel där man slutar utvecklas. Men det går  att undvika.

För att feedback ska leda till utveckling krävs två saker. För det första behövs en person som kan framföra feedbacken. För det anda behöver den som får feedbacken ta till sig och agera på den.

Den som ger synpunkter ansvarar för att ge dem på bästa möjliga sätt och med omtanke. Du som får feedback ansvarar för att vara öppen och ta emot synpunkterna. Det finns mycket att vinna på att det även om det är svårt, framför allt om det som framförs är negativt. 

Du som får feedback kan göra en enkel sak - säga tack

Många tycker att det är lika svårt att ge som att få feedback. Du som får feedback kan göra en enkel sak - säga tack. Att säga tack behöver inte betyda att du håller med om allt. Tack betyder att du uppskattar att den andra personen delar med sig och berättar för dig. Alternativet är att de bara tänker det, eller i värsta fall säger det till andra och inte till dig. Tack är också ett bra sätt att hantera feedback utan att gå i försvar.

Oavsett om du håller med eller inte, försök förstå varför du får den aktuella feedbacken. Vad är det som gör att du uppfattas så av en annan person? Gå inte i försvarsställning, ställ i stället frågor. Förstår du feedbacken har du lättare att ta den till dig. Då kan du lättare dra nytta av den och utvecklas.

Många säger ”ta det inte så personligt”. Jag säger det motsatta - ta feedback personligt. Om du får feedback är det någon som tycker något om dig. Feedback är inga generella råd utan något som du får tack var ditt agerande. Ta den därför personligt och använd den för att utveckla dig.

Gå inte i försvarsställning, ställ frågor istället

 

Du väljer vilken feedback du vill ta till dig och agera på. Ett sätt att välja kan vara att prioritera sådant som du får höra ofta och av många. Då finns det troligen något du skulle vinna på att utveckla. Om det omvänt dyker upp något en enstaka gång eller från en enstaka person kan du prioritera ned det. Det viktiga är att du väljer och agerar för att utvecklas.

/Patrik Nordkvist, rådgivare inom företagande och försäljning

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag