Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen tackar dig när du går in i väggen

Resultatet av att jag tog på mig ansvaret att rädda upp projekt ledde till att företaget jag jobbade för aldrig behövde lösa sina verkliga problem. De behövde aldrig anställa fler eller göra färre projekt för jag var ju där. Kvällar, helger och semestrar, skriver Matilda Schmachtl.
Publicerad
Utbrända tändstickor. Matilda Schmachtl
Om de anställda ständigt släcker bränder som företaget skapar behöver de inte fundera på vad som inte fungerar. Foto: TT/ Gorm Kallestad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi står inför ett strukturellt problem i dag: arbetsplatser bränner ut sin personal. 2022 förväntas andelen sjukskrivningar som beror på psykisk ohälsa komma upp i 45 procent. Det innebär att kostnaden för sjukskrivningar som är orsakade av psykisk ohälsa kommer närma sig cirka 30 miljarder kronor för Sverige

Jag kan i mitt jobb se hur företag satt i system att utnyttja och exploatera gratis arbetskraft i form av praktikanter. Personer som kommer ut i arbetslivet för första gången och får höra att jobba dag och natt är priset som du måste betala om du vill “lyckas i den här branschen”.

Att du jobbar på ett ohållbart sätt är aldrig lösningen

Tyvärr är detta är bara toppen av isberget och prognosen ser inte ljus ut. Personer skriver till mig på Linkedin varje vecka och berättar om sina ohållbara arbetsbelastningar och dåliga chefer. Jag tycker det är skrämmande hur många som drabbas och får leva med konsekvenserna av giftiga företagskulturer och ohållbara arbetsförhållanden.

Med det sagt så vill jag trycka på att situationen inte betyder att du som individ står helt maktlös. Bara för att det inte är ditt fel, betyder det inte att du ska undvika att ta ditt ansvar. Du måste ta ansvaret för dig själv och att du lever ditt liv på ett sätt som är hållbart över tid, för din egen skull.

Lita på mig när jag säger att du jobbar och lever på ett ohållbart sätt är aldrig lösningen. Det kan kännas som att du löser alla problem när du jobbar på som en galning men så är inte fallet, jag lärde mig det den hårda vägen.

Företaget behövde aldrig anställa fler eller göra färre projekt för jag var ju där

Resultatet av att jag tog på mig ansvaret att rädda upp projekt till vilket pris som helst, ledde till att företaget jag jobbade för aldrig behövde lösa sina verkliga problem. Företaget behövde aldrig anställa fler eller göra färre projekt för jag var ju där. Kvällar, helger, semestrar.

Det var jag som fick betala priset när jag inte längre orkade. Självklart måste strukturella förändringar ske hos företag och arbetsgivare för att de ska ta sitt ansvar, men jag vill att du tar ditt i dag.  Jag vill att du tar dig en rejäl funderare över vad som funkar och inte på din arbetsplats. 

Att du sätter gränser. 

Att du tar ärliga och modiga konversationer med kollegor och chefer. 

Att du jobbar rimliga tider. 

Att du inte öser på med uppgifter utanför din arbetsbeskrivning. 

Att du säger upp dig när situationen är ohållbar.

Helt enkelt: Att du tar beslut som är rätt för dig och ditt välmående, även när det tar emot. Bygg upp styrkan att göra djärva saker inte styrkan att uthärda.

/Matilda Schmachtl, terapeut och coach på Efflect. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag