Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”I framtiden är chefen en gamer”

Skickliga gamers tränar samma förmågor som krävs av ledare i vårt nya digifysiska arbetsliv. Nästa generations chefer finns bland raidledarna i World of Warcraft, skriver Futurions vd Ann-Therése Enarsson.
Publicerad 2 mars 2021, kl 08:36
Colourbox/Ola Hedin
Dagens chefer har mycket att lära av spelvärlden där tydlighet, strategi och struktur premieras före att ha karisma, skriver Ann-Therése Enarsson, vd på Futurion. Colourbox/Ola Hedin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Redan före coronapandemin var arbetslivet under stark förändring. Teknikutvecklingen har omformat affärsmodeller och ändrat förutsättningarna i olika hastighet i bransch efter bransch. Arbetsuppgifter och jobb försvinner och förändras. Pandemin har egentligen bara accelererat den påbörjade utvecklingen, den är en katalysator på arbetsmarknaden som gjort att förändringen nu sker mycket snabbare.  

Digilaliseringen förändrar inte bara våra arbetsuppgifter och jobb utan också hur vi jobbar. Det påverkar i sin tur hur vi ser på ledarskapets uppgift. Chefsrollen är kanske den yrkesroll som påverkas mest i den förändring vi nu genomgår.

Lägg då på den kullerbytta som många chefer tvingades till när pandemin satte dem och deras medarbetare vid köksbordet i hemmet. Plötsligt skulle en stor del av tjänstemännens chefer i praktiken inte bara anpassa sitt ledarskap till digitaliseringens nya förutsättningar, utan också leda på distans och dessutom i de flesta fall helt virtuellt.

För att försöka förstå framtidens ledarskap kan vi se den långsiktiga förändring som digitaliseringen inneburit för organisationerna. Bildligt talat trycks de ihop och går från pyramider till mer plattformsliknande former. Pyramiderna har tjänat oss väl då vi byggde dem baserat på det förra teknikskiftet; fabrikernas löpande band-princip där ledarskapet mycket fokuserade på förutsägbarhet och kontroll.

Men i takt med att vi lämnat det till förmån för mer processorienterade organisationer där självständiga team jobbar horisontellt, har linjearbetet ersatts av projekt- och klusterteam som oftast sätts ihop utifrån uppgiftens art och komplexitet. Beslut måste tas snabbare och mandaten trycks därför nedåt i organisationerna.

I det landskapet blir ledarens uppgift snarare att förstå de självkörande teamens behov snarare än att besluta och bestämma i gammaldags hierarkisk ordning. Chefen blir möjliggöraren och inte kontrollanten. Mer tid frigörs till ledarskapsfrågor om välmående, hälsa och kultur på arbetsplatsen.

Sedan kom fjolårets krav om blixtsnabbt utvecklande av virtuellt ledarskap och arbete. Hur väl organisationerna klarade det var mycket ett lackmuspapper på digital mognad, transformationsförmåga och kulturell grund; allt det som varje företag måste rusta sig med framåt. Att leda team virtuellt är inte många tränade för och det ställer nya krav på ledarskapet.

Forskning har visat att vi tenderar att ge ledare status utifrån kön, utbildning eller utseende. Kvinnliga chefer anses ofta först och främst vara kvinnor, och i andra hand chefer. Mycket av detta verkar falla bort eller åtminstone minska i betydelse vid ett virtuellt ledarskap. Vi har sett att färdigheter och egenskaper som ofta premieras i den fysiska världen blir mindre viktiga i den virtuella världen.

Chefens karisma, förmåga att ta in ett rum eller vara visionär verkar inte vara lika viktig. En virtuell värld premierar istället tydlighet, förmåga att strukturera processer och främja samarbete och kreativt tänkande. Det här är färdigheter som ofta även krävs i dataspelsvärlden, och som många skickliga gamers tränar och är bra på. Lägg där till gamingvärldens krav på snabbhet och anpassningsförmåga, att snabbt förhålla sig till nya förutsättningar, och vi inser att gamers tränar många förmågor som ledare har glädje av.

Många leder dessutom internationella team, ibland på flera språk, där just förmågan att fokusera mot ett gemensamt mål, lägga strategi och utmed vägen justera den – allt för att lösa en komplex uppgift tillsammans – är grundläggande. Och då ska inte den digitala kompetensen glömmas bort, som ofta kommer på köpet.

Med dessa erfarenheter i bagaget hittar vi troligen många av nästa generations ledare just i spelvärlden eller åtminstone med en gedigen CV som raidledare från World of Warcraft eller annat strategispel.  

Även om det totalt virtuella ledarskapet troligen inte består för alla framöver, så är de flesta överens om att hybridarbetet är här för att stanna för många tjänstemän. Vi fortsätter att jobba hemifrån och ses på jobbet några dagar i veckan. Det digifysiska blir det nya normala i våra arbetsliv helt enkelt. I en sådan värld har vi troligen en del att lära och inspireras av från spelvärlden redan idag.

/ Ann-Therése Enarsson, vd på TCO-förbundens tankesmedja Futurion. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  
eller 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad 7 juni 2023, kl 06:00
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.