Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”I framtiden är chefen en gamer”

Skickliga gamers tränar samma förmågor som krävs av ledare i vårt nya digifysiska arbetsliv. Nästa generations chefer finns bland raidledarna i World of Warcraft, skriver Futurions vd Ann-Therése Enarsson.
Publicerad
Colourbox/Ola Hedin
Dagens chefer har mycket att lära av spelvärlden där tydlighet, strategi och struktur premieras före att ha karisma, skriver Ann-Therése Enarsson, vd på Futurion. Colourbox/Ola Hedin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Redan före coronapandemin var arbetslivet under stark förändring. Teknikutvecklingen har omformat affärsmodeller och ändrat förutsättningarna i olika hastighet i bransch efter bransch. Arbetsuppgifter och jobb försvinner och förändras. Pandemin har egentligen bara accelererat den påbörjade utvecklingen, den är en katalysator på arbetsmarknaden som gjort att förändringen nu sker mycket snabbare.  

Digilaliseringen förändrar inte bara våra arbetsuppgifter och jobb utan också hur vi jobbar. Det påverkar i sin tur hur vi ser på ledarskapets uppgift. Chefsrollen är kanske den yrkesroll som påverkas mest i den förändring vi nu genomgår.

Lägg då på den kullerbytta som många chefer tvingades till när pandemin satte dem och deras medarbetare vid köksbordet i hemmet. Plötsligt skulle en stor del av tjänstemännens chefer i praktiken inte bara anpassa sitt ledarskap till digitaliseringens nya förutsättningar, utan också leda på distans och dessutom i de flesta fall helt virtuellt.

För att försöka förstå framtidens ledarskap kan vi se den långsiktiga förändring som digitaliseringen inneburit för organisationerna. Bildligt talat trycks de ihop och går från pyramider till mer plattformsliknande former. Pyramiderna har tjänat oss väl då vi byggde dem baserat på det förra teknikskiftet; fabrikernas löpande band-princip där ledarskapet mycket fokuserade på förutsägbarhet och kontroll.

Men i takt med att vi lämnat det till förmån för mer processorienterade organisationer där självständiga team jobbar horisontellt, har linjearbetet ersatts av projekt- och klusterteam som oftast sätts ihop utifrån uppgiftens art och komplexitet. Beslut måste tas snabbare och mandaten trycks därför nedåt i organisationerna.

I det landskapet blir ledarens uppgift snarare att förstå de självkörande teamens behov snarare än att besluta och bestämma i gammaldags hierarkisk ordning. Chefen blir möjliggöraren och inte kontrollanten. Mer tid frigörs till ledarskapsfrågor om välmående, hälsa och kultur på arbetsplatsen.

Sedan kom fjolårets krav om blixtsnabbt utvecklande av virtuellt ledarskap och arbete. Hur väl organisationerna klarade det var mycket ett lackmuspapper på digital mognad, transformationsförmåga och kulturell grund; allt det som varje företag måste rusta sig med framåt. Att leda team virtuellt är inte många tränade för och det ställer nya krav på ledarskapet.

Forskning har visat att vi tenderar att ge ledare status utifrån kön, utbildning eller utseende. Kvinnliga chefer anses ofta först och främst vara kvinnor, och i andra hand chefer. Mycket av detta verkar falla bort eller åtminstone minska i betydelse vid ett virtuellt ledarskap. Vi har sett att färdigheter och egenskaper som ofta premieras i den fysiska världen blir mindre viktiga i den virtuella världen.

Chefens karisma, förmåga att ta in ett rum eller vara visionär verkar inte vara lika viktig. En virtuell värld premierar istället tydlighet, förmåga att strukturera processer och främja samarbete och kreativt tänkande. Det här är färdigheter som ofta även krävs i dataspelsvärlden, och som många skickliga gamers tränar och är bra på. Lägg där till gamingvärldens krav på snabbhet och anpassningsförmåga, att snabbt förhålla sig till nya förutsättningar, och vi inser att gamers tränar många förmågor som ledare har glädje av.

Många leder dessutom internationella team, ibland på flera språk, där just förmågan att fokusera mot ett gemensamt mål, lägga strategi och utmed vägen justera den – allt för att lösa en komplex uppgift tillsammans – är grundläggande. Och då ska inte den digitala kompetensen glömmas bort, som ofta kommer på köpet.

Med dessa erfarenheter i bagaget hittar vi troligen många av nästa generations ledare just i spelvärlden eller åtminstone med en gedigen CV som raidledare från World of Warcraft eller annat strategispel.  

Även om det totalt virtuella ledarskapet troligen inte består för alla framöver, så är de flesta överens om att hybridarbetet är här för att stanna för många tjänstemän. Vi fortsätter att jobba hemifrån och ses på jobbet några dagar i veckan. Det digifysiska blir det nya normala i våra arbetsliv helt enkelt. I en sådan värld har vi troligen en del att lära och inspireras av från spelvärlden redan idag.

/ Ann-Therése Enarsson, vd på TCO-förbundens tankesmedja Futurion. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen