Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Redan före coronapandemin var arbetslivet under stark förändring. Teknikutvecklingen har omformat affärsmodeller och ändrat förutsättningarna i olika hastighet i bransch efter bransch. Arbetsuppgifter och jobb försvinner och förändras. Pandemin har egentligen bara accelererat den påbörjade utvecklingen, den är en katalysator på arbetsmarknaden som gjort att förändringen nu sker mycket snabbare.
Digilaliseringen förändrar inte bara våra arbetsuppgifter och jobb utan också hur vi jobbar. Det påverkar i sin tur hur vi ser på ledarskapets uppgift. Chefsrollen är kanske den yrkesroll som påverkas mest i den förändring vi nu genomgår.
Lägg då på den kullerbytta som många chefer tvingades till när pandemin satte dem och deras medarbetare vid köksbordet i hemmet. Plötsligt skulle en stor del av tjänstemännens chefer i praktiken inte bara anpassa sitt ledarskap till digitaliseringens nya förutsättningar, utan också leda på distans och dessutom i de flesta fall helt virtuellt.
För att försöka förstå framtidens ledarskap kan vi se den långsiktiga förändring som digitaliseringen inneburit för organisationerna. Bildligt talat trycks de ihop och går från pyramider till mer plattformsliknande former. Pyramiderna har tjänat oss väl då vi byggde dem baserat på det förra teknikskiftet; fabrikernas löpande band-princip där ledarskapet mycket fokuserade på förutsägbarhet och kontroll.
Men i takt med att vi lämnat det till förmån för mer processorienterade organisationer där självständiga team jobbar horisontellt, har linjearbetet ersatts av projekt- och klusterteam som oftast sätts ihop utifrån uppgiftens art och komplexitet. Beslut måste tas snabbare och mandaten trycks därför nedåt i organisationerna.
I det landskapet blir ledarens uppgift snarare att förstå de självkörande teamens behov snarare än att besluta och bestämma i gammaldags hierarkisk ordning. Chefen blir möjliggöraren och inte kontrollanten. Mer tid frigörs till ledarskapsfrågor om välmående, hälsa och kultur på arbetsplatsen.
Sedan kom fjolårets krav om blixtsnabbt utvecklande av virtuellt ledarskap och arbete. Hur väl organisationerna klarade det var mycket ett lackmuspapper på digital mognad, transformationsförmåga och kulturell grund; allt det som varje företag måste rusta sig med framåt. Att leda team virtuellt är inte många tränade för och det ställer nya krav på ledarskapet.
Forskning har visat att vi tenderar att ge ledare status utifrån kön, utbildning eller utseende. Kvinnliga chefer anses ofta först och främst vara kvinnor, och i andra hand chefer. Mycket av detta verkar falla bort eller åtminstone minska i betydelse vid ett virtuellt ledarskap. Vi har sett att färdigheter och egenskaper som ofta premieras i den fysiska världen blir mindre viktiga i den virtuella världen.
Chefens karisma, förmåga att ta in ett rum eller vara visionär verkar inte vara lika viktig. En virtuell värld premierar istället tydlighet, förmåga att strukturera processer och främja samarbete och kreativt tänkande. Det här är färdigheter som ofta även krävs i dataspelsvärlden, och som många skickliga gamers tränar och är bra på. Lägg där till gamingvärldens krav på snabbhet och anpassningsförmåga, att snabbt förhålla sig till nya förutsättningar, och vi inser att gamers tränar många förmågor som ledare har glädje av.
Många leder dessutom internationella team, ibland på flera språk, där just förmågan att fokusera mot ett gemensamt mål, lägga strategi och utmed vägen justera den – allt för att lösa en komplex uppgift tillsammans – är grundläggande. Och då ska inte den digitala kompetensen glömmas bort, som ofta kommer på köpet.
Med dessa erfarenheter i bagaget hittar vi troligen många av nästa generations ledare just i spelvärlden eller åtminstone med en gedigen CV som raidledare från World of Warcraft eller annat strategispel.
Även om det totalt virtuella ledarskapet troligen inte består för alla framöver, så är de flesta överens om att hybridarbetet är här för att stanna för många tjänstemän. Vi fortsätter att jobba hemifrån och ses på jobbet några dagar i veckan. Det digifysiska blir det nya normala i våra arbetsliv helt enkelt. I en sådan värld har vi troligen en del att lära och inspireras av från spelvärlden redan idag.
/ Ann-Therése Enarsson, vd på TCO-förbundens tankesmedja Futurion.
Tidigare debattartiklar hittar du här
Kontakt:
niklas.hallstedt@kollega.se
eller
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge