Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: I en demokrati måste alla kunna förstå

Språket är för svårt på många myndigheters hemsidor vilket gör det svårt att ta till sig information, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson.
Publicerad
Moa Candil och Bengt Fredrikson
Att myndigheter skriver på ett sätt som människor inte förstår är ett demokratiproblem, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson. Anna Svanberg/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

År 1907 skickade Sveriges konung en befallning till landets myndigheter. Han krävde att de skulle skriva lättläst. Myndigheterna skulle “affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar”. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. 

Mycket har hänt sedan 1907. Inte minst när det gäller språket. I dag står det i lagen att alla offentliga verksamheter måste kommunicera på klarspråk. Det är en bra ambition. Men vi hävdar att det inte räcker. Myndigheternas klarspråk är fortfarande alldeles för svårt för massor av vuxna i Sverige. Vi ser ett stort behov av ännu lättare texter.

Undersökningar visar nämligen att över 40 procent av Sveriges vuxna befolkning har svårt att läsa och förstå en vanlig dagstidning. Så många nådde inte upp till nivån ”goda läsare” i PIAACs senaste stora undersökning. Och 13 procent av svenskarna visade sig ha mycket stora problem med läsningen. De klarade bara de allra enklaste övningarna i testet.

I en demokrati måste alla förstå lagar, regler och beslut 

Tretton procent av alla vuxna svenskar, det är en miljon människor. Det är ungefär så många som inte röstar när det är val. Kanske en tillfällighet. Kanske inte. I vilket fall som helst är det väldigt många.

Det här är en stor utmaning för demokratin. I en demokrati måste alla kunna förstå lagar, regler och beslut från myndigheter. Och vi måste få korrekt information om vad som sker i omvärlden och vad politikerna pratar om. Dessa grundläggande rättigheter fungerar tyvärr inte för alla i Sverige i dag.

Dagens samhälle ställer stora krav på läsförståelse, betydligt större än när kungen skrev sitt brev. Inte minst för att myndigheter och företag glatt skickar oss till sina hemsidor för att själva söka informationen vi behöver – ofta inbäddad i stora textmassor.

Vad kan vi göra åt det? En sak du kan göra är att fundera på vem du skriver för. Vilka är dina läsare? Vad vet de om ämnet? Är de motiverade eller motvilliga? Kan vissa ha en funktionsnedsättning som försvårar läsningen? Kan det vara så att vissa håller på att lära sig svenska eller är ovana läsare?

I värsta fall ska du skriva för en grupp du inte vet särskilt mycket om. Men då kan du vara säker på en sak: I gruppen finns personer som kämpar med läsningen. Om du vill nå ut med ditt budskap är det dem du ska anstränga dig att nå. Då når du samtidigt alla andra.

Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata så att fler förstår?

Vi vill inspirera fler att skriva – och tala – på ett sätt som är tillgängligt för många. Därför har vi skrivit en bok om ämnet. 

Här är några av våra tips:

  • Var tydlig och rak. Säg det du vill säga.
  • Använd vanliga ord. De orden är lätta för många.
  • Skriv korta meningar och korta texter. Då kommer fler att läsa dem.
  • Undvik ordet ”man”. Skriv ut vem du menar i stället.  
  • Skippa fackspråk. Ord som är självklara för dig kan vara obegripliga för andra.

Just nu pågår en uppdatering av PIAACs undersökning. Det ska bli väldigt intressant att se hur siffrorna ser ut när det gäller läsförståelse den här gången. Det ska också bli intressant att se hur politiker, myndigheter och företag reagerar på resultaten. Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata och skriva så att fler ska förstå? Så att fler ska få en chans att vara en del av samhället, på lika villkor.

/Moa Candil och Bengt Fredrikson, journalister och författare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige

Debatt

Debatt: Livet med postcovid och kampen mot Försäkringskassan

Enligt Försäkringskassan är jag frisk och kan söka jobb i hela landet. Enligt min läkare är jag fortfarande sjuk. I en handvändning friskförklarade myndigheten oss med postcovid och vi utförsäkrades, skriver Affi Samuelsson.
Affi Samuelsson Publicerad 20 januari 2026, kl 09:15
Man lutar sig framåt
Många lider fortfarande av sviterna efter covidviruset. Men Försäkringskassan tar inte hänsyn till att anställda med postcovid inte kan gå på full styrka, skriver Affi Samuelsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Affi Samuelsson

Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont. 

Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.

Huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan

Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.

Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning. 

Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent? 

Det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras

Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör! 

Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."

/Affi Samuelsson