Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: I en demokrati måste alla kunna förstå

Språket är för svårt på många myndigheters hemsidor vilket gör det svårt att ta till sig information, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson.
Publicerad
Moa Candil och Bengt Fredrikson
Att myndigheter skriver på ett sätt som människor inte förstår är ett demokratiproblem, skriver Moa Candil och Bengt Fredriksson. Anna Svanberg/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

År 1907 skickade Sveriges konung en befallning till landets myndigheter. Han krävde att de skulle skriva lättläst. Myndigheterna skulle “affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar”. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. 

Mycket har hänt sedan 1907. Inte minst när det gäller språket. I dag står det i lagen att alla offentliga verksamheter måste kommunicera på klarspråk. Det är en bra ambition. Men vi hävdar att det inte räcker. Myndigheternas klarspråk är fortfarande alldeles för svårt för massor av vuxna i Sverige. Vi ser ett stort behov av ännu lättare texter.

Undersökningar visar nämligen att över 40 procent av Sveriges vuxna befolkning har svårt att läsa och förstå en vanlig dagstidning. Så många nådde inte upp till nivån ”goda läsare” i PIAACs senaste stora undersökning. Och 13 procent av svenskarna visade sig ha mycket stora problem med läsningen. De klarade bara de allra enklaste övningarna i testet.

I en demokrati måste alla förstå lagar, regler och beslut 

Tretton procent av alla vuxna svenskar, det är en miljon människor. Det är ungefär så många som inte röstar när det är val. Kanske en tillfällighet. Kanske inte. I vilket fall som helst är det väldigt många.

Det här är en stor utmaning för demokratin. I en demokrati måste alla kunna förstå lagar, regler och beslut från myndigheter. Och vi måste få korrekt information om vad som sker i omvärlden och vad politikerna pratar om. Dessa grundläggande rättigheter fungerar tyvärr inte för alla i Sverige i dag.

Dagens samhälle ställer stora krav på läsförståelse, betydligt större än när kungen skrev sitt brev. Inte minst för att myndigheter och företag glatt skickar oss till sina hemsidor för att själva söka informationen vi behöver – ofta inbäddad i stora textmassor.

Vad kan vi göra åt det? En sak du kan göra är att fundera på vem du skriver för. Vilka är dina läsare? Vad vet de om ämnet? Är de motiverade eller motvilliga? Kan vissa ha en funktionsnedsättning som försvårar läsningen? Kan det vara så att vissa håller på att lära sig svenska eller är ovana läsare?

I värsta fall ska du skriva för en grupp du inte vet särskilt mycket om. Men då kan du vara säker på en sak: I gruppen finns personer som kämpar med läsningen. Om du vill nå ut med ditt budskap är det dem du ska anstränga dig att nå. Då når du samtidigt alla andra.

Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata så att fler förstår?

Vi vill inspirera fler att skriva – och tala – på ett sätt som är tillgängligt för många. Därför har vi skrivit en bok om ämnet. 

Här är några av våra tips:

  • Var tydlig och rak. Säg det du vill säga.
  • Använd vanliga ord. De orden är lätta för många.
  • Skriv korta meningar och korta texter. Då kommer fler att läsa dem.
  • Undvik ordet ”man”. Skriv ut vem du menar i stället.  
  • Skippa fackspråk. Ord som är självklara för dig kan vara obegripliga för andra.

Just nu pågår en uppdatering av PIAACs undersökning. Det ska bli väldigt intressant att se hur siffrorna ser ut när det gäller läsförståelse den här gången. Det ska också bli intressant att se hur politiker, myndigheter och företag reagerar på resultaten. Vilka är beredda att anpassa sitt sätt att prata och skriva så att fler ska förstå? Så att fler ska få en chans att vara en del av samhället, på lika villkor.

/Moa Candil och Bengt Fredrikson, journalister och författare.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande

Debatt

Debatt: Hemmajobb får inte reduceras till känslor

REPLIK. Arbetsplatsfrågan behöver handla om värdeskapande, inte om var någon råkar sitta, skriver Oscar Berg.
Publicerad 19 november 2025, kl 11:02
En katt som ligger på en dator
Det är mycket känslor och åsikter inblandade när hybrid- och hemmajobb diskuteras. Det är dags att prata om vad som skapar värde på en arbetsplats. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Jag har länge varit aktiv i debatten kring distansarbete och sett samma mönster återkomma: debatten drivs av känslor, normer och föreställningar om ”rätt sätt att arbeta”, inte av verksamhetens faktiska logik. I nästan varje diskussion reduceras frågan till kultur, ledarstil eller personlig preferens. 

Min kollega Henrik Gustafsson och jag har sedan pandemin genomfört en årlig undersökning om hybridarbete i Sverige. I den senaste undersökningen från våren 2025 såg vi en tydlig trend i form av ett ökat gap mellan arbetsgivare och arbetstagare i synen på arbetsplatsen och vilken arbetsplatsmodell som har bäst förutsättningar. 

Den mognadsanalys som vi gör baserat på de svar vi får i undersökningen visar också att organisationer över lag blivit mer reaktiva och mindre strategiska i sin syn på hybridarbetet och möjligheterna till platsoberoende arbete. 

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av personliga åsikter.

Det är i förlängningen potentiellt förödande för en organisation att låta sig styras av personligt tyckande. Jag menar att den i stället bör styras av realiteter som hur omvärlden ser ut och vilka möjligheter det finns att få tillgång till de bästa resurserna och använda dem så smart och hållbart som möjligt.

Den centrala frågan är egentligen väldigt enkel: Var och hur organiserar vi arbetet så att verksamheten får högsta möjliga avkastning på sitt humankapital?

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av gammal vana eller personliga åsikter. Kontoret behöver ses som ett verktyg i stället för som en norm. Att mötas fysiskt på samma plats bör ses som ett medel att ta till när det skapar värde, inte ett mål i sig.

Diskussionen behöver handla om hur vi organiserar arbetet

En verksamhet som utgår från ett värdebaserat perspektiv får bättre tillgång till kompetens, lägre kostnader och snabbare genomförande. För medarbetarna innebär det samtidigt tydligare uppdrag, större flexibilitet och bättre förutsättningar att prestera.

Samtidigt försvinner motsättningen mellan ”hemma” och ”kontor”. 

För att hjälpa fler organisationer att komma dit behöver vi som deltar i denna diskussion sluta att föra den på en nivå där vi får det som att framstå att valet handlar om att arbeta hemifrån eller kontoret. Vi behöver lyfta den ett par nivåer upp till att handla om hur vi organiserar arbetet för att skapa maximalt värde och vilka förändringar som detta kräver. 

/Oscar Berg, digitaliseringsexpert