Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Högre pension borde engagera facket

Kraftfulla åtgärder krävs för högre pension och det borde vara en viktig fråga för facket, skriver Åsa Lindestam, ordförande PRO, Pensionärernas riksorganisation.
Publicerad
En påse Pengar och Åsa Lindestam
Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen, skriver Åsa Lindestam Foto: Shutterstock/Anneli Nygårds
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enligt en ny opinionsundersökning från Sifo saknar åtta av tio svenskar förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. 

Ansvaret för att vi alla ska ha en dräglig tillvaro som äldre är ett gemensamt ansvar i samhället och ett statligt kärnuppdrag. Men medborgarna misstror statens förmåga att klara av ansvaret. 

I en färsk undersökning har vi frågat människor i vilken utsträckning de har förtroende för att det allmänna pensionssystemet kommer att ge dem en pension som går att leva på. Svaret är hårresande för var och en som ser ett gott liv efter arbetslivet framför sig. 

Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg

Nästan åtta av tio svarande saknar förtroende för systemet i ganska eller mycket låg utsträckning. Kvinnor saknar förtroende för pensionssystemet i högre utsträckning än män. Misstron mot det orangea kuvertet är störst i åldersgruppen 30 till 49 år. 

Folk har inte fel. Pensionen för vanligt folk är alldeles för låg. Den allmänna pensionens andel av slutlönen har sjunkit från 61 till 45 procent av slutlönen de senaste åren, enligt siffror från Folksam. Det gäller personer i årskullarna födda mellan 1938 och 1955 som gick i pension vid 65 åren 2003 till 2020. 

Att medborgarna inte litar på den pension de kan se fram emot är ett problem för hela samhället. Men det är ett särskilt problem för den fackliga rörelsen. När det allmänna pensionssystemet inte levererar ökar trycket på tjänstepensionerna. Men om tjänstepensionerna ska ta en växande del av den totala pensionen krävs att mer löneutrymme tas i anspråk. Det innebär att arbetstagarna behöver avstå löneutveckling och andra förmåner för att få en vettig pension. 

Tjänstepensioner är en viktig del av den totala pensionen och ett gott argument för kollektivavtal på arbetsplatsen. Men avtalade pensioner varken kan eller bör ta över ansvaret för vår försörjning som pensionärer. Det allmänna måste stå för en tillräcklig pension.

Avtalade pensioner ska inte ta ansvaret för vår försörjning som pensionärer

PRO kräver åtgärder för högre inkomstpension för dagens och framtidens pensionärer. Vi menar att den allmänna pensionen i snitt ska vara minst 60 procent av slutlönen efter ett fullt arbetsliv. Detta är vad som utlovades av dagens pensionssystem när det sjösattes på 1990-talet. Ovanpå dessa 60 procent ska tjänstepensionen läggas. 

Två åtgärder krävs för att komma upp i tillräcklig allmän pension. Pensionsavgiften behöver höjas och ett sätt att använda pensionssystemets överskott till högre pensioner behöver införas. 

I dag är pensionsavgiften 17,21 procent av inkomsten. Den behöver höjas till åtminstone 18,5 procent. Det kan ske utan att anställningskostnaden blir högre för arbetsgivaren, till exempel genom att ta utrymme från den allmänna löneavgiften som redan betalas in. 

I dag finns ett betydande överskott i pensionssystemet. Systemets tillgångar är 13 procent större än åtagandet i form av framtida pensionsutbetalningar. Enligt prognoserna kommer överskottet att fortsätta växa. Pensionssystemet behöver en buffert, men den är redan stor nog. En gas i pensionssystemet innebär att överskottet kan höja pensionerna, en möjlighet som saknas i dag. 

Vi måste återupprätta förtroendet för vårt gemensamma pensionssystem genom högre pensioner för vanligt folk. Konkreta förslag finns. Nu krävs den politiska viljan. 

Åsa Lindestam, ordförande PRO

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef