Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glöm inte Dawit Isaak!

"Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012." Så skriver Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski och ber oss att inte glömma bort Dawit Isaaks öde.
Stina Dabrowski Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När Martin Schibbye och Johan Persson äntligen kom hem till Sverige, efter 14 månader i fängelse i Etiopien, fick yttrandefriheten två glada ansikten och en mycket varm och mänsklig innebörd. De två journalisterna, som innan vi fick se dem "live" varit lika abstrakta som Dawit Isaak och andra tillfångatagna publicister, var människor av kött och blod som det gick att identifiera sig med. De var helt enkelt två "vanliga" men kanske ovanligt modiga killar som riskerat livet för att de ville göra sitt jobb.


Dawit Isaak har suttit i fängelse i Eritrea sedan 2001, i mer än 4 100 dagar. Varför är det så viktigt att vi fortsätter att kämpa för Dawit Isaak och alla andra som fängslats för brott mot yttrandefriheten?
I Sverige tar vi ofta yttrandefriheten för given. Vi kan säga vad vi vill, när vi vill, nästan var vi vill utan att bli rädda för konsekvenserna. Så är det inte hos mina kubanska vänner i Havanna. De sänker rösten, ser sig omkring och är i varje ögonblick medvetna om att ett "felaktigt", det vill säga regimkritiskt, ord kan få ödesdigra konsekvenser.  
2012 var 232 journalister fängslade jorden över för att de skrivit eller skildrat något som misshagat regimen (enligt CPJ, "The committee to protect journalists"). Turkiet är värst, med 49 fängslade, tätt följt av Iran och Kina. Eritrea kommer på fjärdeplats, med 28 fängslade journalister, men eftersom landet bara har runt 5 miljoner invånare så leder de rent procentuellt denna avskyvärda topplista över journalister i fängelse.

Dawit Isaak fyllde 48 år den 27 oktober förra året. Det var den tolfte födelsedagen han sitter inspärrad i eritreanskt fängelse. För mig var han ett anonymt namn bland en massa andra, tills jag såg tv-dokumentären om honom för något år sedan. Då blev han plötsligt en levande människa: en sympatisk trebarnspappa som bodde i Göteborg, som hade familj och vänner, men som reste tillbaka till Eritrea för att kämpa för yttrandefriheten.

Det var hans brott; att starta en oberoende tidning, Setit, som öppet kritiserade den eritreanska regeringen och bristen på demokrati.
För detta kastades Dawit i fängelse, utan rättegång. Flera av hans medfångar är i dag döda och hur han mår vet ingen sedan flera år tillbaka.

I Ingrid Carlbergs Augustprisvinnande bok om Raoul Wallenberg, Det står ett rum här och väntar på dig, blir Raoul Wallenberg så levande och hans öde så drabbande. Han, som hade hjälpt så många människor, fick själv försmäkta i en fängelsecell utan att den svenska regeringen gjorde ett skapandes grand för att ta reda på var han fanns. Hans familjs desperata och oförtröttliga kamp för att få klarhet i hans öde blev desto mer gripande.

Vi vet alla att Dawit Isaak finns någonstans i Eritreas fängelsehålor. Dawit är svensk, och som svensk medborgare har han rätt till samma stöd som Johan och Martin och alla andra svenskar som grips orättfärdigt i annat land. Vi måste fortsätta att trycka på vår regering så att den gör allt för att påverka den eritreanska regeringen.

Johan och Martin, som nyligen kom hem från en FN-konferens i Wien om journalisters säkerhet, är mer övertygade än någonsin om hur viktig kampen för yttrandefriheten är:
"Vi vill göra något konstruktivt av våra 14 månader i helvetet. Vi vill göra skillnad för våra kollegor genom att påverka på högsta politiska nivå".
Publicistklubben fortsätter tillsammans med Reportrar utan gränser och många andra organisationer och tidningar sitt arbete för att Dawit Isaak ska bli fri.

Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012. När två namn blev till levande, kännande människor som med tårar i ögonen kunde beskriva det fasansfulla de varit med om så att vi förstod in i hjärtat.

Må vi få möta Dawit Isaak och höra honom berätta vad han varit med om en dag!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.