Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glöm inte Dawit Isaak!

"Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012." Så skriver Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski och ber oss att inte glömma bort Dawit Isaaks öde.
Stina Dabrowski Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När Martin Schibbye och Johan Persson äntligen kom hem till Sverige, efter 14 månader i fängelse i Etiopien, fick yttrandefriheten två glada ansikten och en mycket varm och mänsklig innebörd. De två journalisterna, som innan vi fick se dem "live" varit lika abstrakta som Dawit Isaak och andra tillfångatagna publicister, var människor av kött och blod som det gick att identifiera sig med. De var helt enkelt två "vanliga" men kanske ovanligt modiga killar som riskerat livet för att de ville göra sitt jobb.


Dawit Isaak har suttit i fängelse i Eritrea sedan 2001, i mer än 4 100 dagar. Varför är det så viktigt att vi fortsätter att kämpa för Dawit Isaak och alla andra som fängslats för brott mot yttrandefriheten?
I Sverige tar vi ofta yttrandefriheten för given. Vi kan säga vad vi vill, när vi vill, nästan var vi vill utan att bli rädda för konsekvenserna. Så är det inte hos mina kubanska vänner i Havanna. De sänker rösten, ser sig omkring och är i varje ögonblick medvetna om att ett "felaktigt", det vill säga regimkritiskt, ord kan få ödesdigra konsekvenser.  
2012 var 232 journalister fängslade jorden över för att de skrivit eller skildrat något som misshagat regimen (enligt CPJ, "The committee to protect journalists"). Turkiet är värst, med 49 fängslade, tätt följt av Iran och Kina. Eritrea kommer på fjärdeplats, med 28 fängslade journalister, men eftersom landet bara har runt 5 miljoner invånare så leder de rent procentuellt denna avskyvärda topplista över journalister i fängelse.

Dawit Isaak fyllde 48 år den 27 oktober förra året. Det var den tolfte födelsedagen han sitter inspärrad i eritreanskt fängelse. För mig var han ett anonymt namn bland en massa andra, tills jag såg tv-dokumentären om honom för något år sedan. Då blev han plötsligt en levande människa: en sympatisk trebarnspappa som bodde i Göteborg, som hade familj och vänner, men som reste tillbaka till Eritrea för att kämpa för yttrandefriheten.

Det var hans brott; att starta en oberoende tidning, Setit, som öppet kritiserade den eritreanska regeringen och bristen på demokrati.
För detta kastades Dawit i fängelse, utan rättegång. Flera av hans medfångar är i dag döda och hur han mår vet ingen sedan flera år tillbaka.

I Ingrid Carlbergs Augustprisvinnande bok om Raoul Wallenberg, Det står ett rum här och väntar på dig, blir Raoul Wallenberg så levande och hans öde så drabbande. Han, som hade hjälpt så många människor, fick själv försmäkta i en fängelsecell utan att den svenska regeringen gjorde ett skapandes grand för att ta reda på var han fanns. Hans familjs desperata och oförtröttliga kamp för att få klarhet i hans öde blev desto mer gripande.

Vi vet alla att Dawit Isaak finns någonstans i Eritreas fängelsehålor. Dawit är svensk, och som svensk medborgare har han rätt till samma stöd som Johan och Martin och alla andra svenskar som grips orättfärdigt i annat land. Vi måste fortsätta att trycka på vår regering så att den gör allt för att påverka den eritreanska regeringen.

Johan och Martin, som nyligen kom hem från en FN-konferens i Wien om journalisters säkerhet, är mer övertygade än någonsin om hur viktig kampen för yttrandefriheten är:
"Vi vill göra något konstruktivt av våra 14 månader i helvetet. Vi vill göra skillnad för våra kollegor genom att påverka på högsta politiska nivå".
Publicistklubben fortsätter tillsammans med Reportrar utan gränser och många andra organisationer och tidningar sitt arbete för att Dawit Isaak ska bli fri.

Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012. När två namn blev till levande, kännande människor som med tårar i ögonen kunde beskriva det fasansfulla de varit med om så att vi förstod in i hjärtat.

Må vi få möta Dawit Isaak och höra honom berätta vad han varit med om en dag!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB