Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
När Martin Schibbye och Johan Persson äntligen kom hem till Sverige, efter 14 månader i fängelse i Etiopien, fick yttrandefriheten två glada ansikten och en mycket varm och mänsklig innebörd. De två journalisterna, som innan vi fick se dem "live" varit lika abstrakta som Dawit Isaak och andra tillfångatagna publicister, var människor av kött och blod som det gick att identifiera sig med. De var helt enkelt två "vanliga" men kanske ovanligt modiga killar som riskerat livet för att de ville göra sitt jobb.
Dawit Isaak har suttit i fängelse i Eritrea sedan 2001, i mer än 4 100 dagar. Varför är det så viktigt att vi fortsätter att kämpa för Dawit Isaak och alla andra som fängslats för brott mot yttrandefriheten?
I Sverige tar vi ofta yttrandefriheten för given. Vi kan säga vad vi vill, när vi vill, nästan var vi vill utan att bli rädda för konsekvenserna. Så är det inte hos mina kubanska vänner i Havanna. De sänker rösten, ser sig omkring och är i varje ögonblick medvetna om att ett "felaktigt", det vill säga regimkritiskt, ord kan få ödesdigra konsekvenser.
2012 var 232 journalister fängslade jorden över för att de skrivit eller skildrat något som misshagat regimen (enligt CPJ, "The committee to protect journalists"). Turkiet är värst, med 49 fängslade, tätt följt av Iran och Kina. Eritrea kommer på fjärdeplats, med 28 fängslade journalister, men eftersom landet bara har runt 5 miljoner invånare så leder de rent procentuellt denna avskyvärda topplista över journalister i fängelse.
Dawit Isaak fyllde 48 år den 27 oktober förra året. Det var den tolfte födelsedagen han sitter inspärrad i eritreanskt fängelse. För mig var han ett anonymt namn bland en massa andra, tills jag såg tv-dokumentären om honom för något år sedan. Då blev han plötsligt en levande människa: en sympatisk trebarnspappa som bodde i Göteborg, som hade familj och vänner, men som reste tillbaka till Eritrea för att kämpa för yttrandefriheten.
Det var hans brott; att starta en oberoende tidning, Setit, som öppet kritiserade den eritreanska regeringen och bristen på demokrati.
För detta kastades Dawit i fängelse, utan rättegång. Flera av hans medfångar är i dag döda och hur han mår vet ingen sedan flera år tillbaka.
I Ingrid Carlbergs Augustprisvinnande bok om Raoul Wallenberg, Det står ett rum här och väntar på dig, blir Raoul Wallenberg så levande och hans öde så drabbande. Han, som hade hjälpt så många människor, fick själv försmäkta i en fängelsecell utan att den svenska regeringen gjorde ett skapandes grand för att ta reda på var han fanns. Hans familjs desperata och oförtröttliga kamp för att få klarhet i hans öde blev desto mer gripande.
Vi vet alla att Dawit Isaak finns någonstans i Eritreas fängelsehålor. Dawit är svensk, och som svensk medborgare har han rätt till samma stöd som Johan och Martin och alla andra svenskar som grips orättfärdigt i annat land. Vi måste fortsätta att trycka på vår regering så att den gör allt för att påverka den eritreanska regeringen.
Johan och Martin, som nyligen kom hem från en FN-konferens i Wien om journalisters säkerhet, är mer övertygade än någonsin om hur viktig kampen för yttrandefriheten är:
"Vi vill göra något konstruktivt av våra 14 månader i helvetet. Vi vill göra skillnad för våra kollegor genom att påverka på högsta politiska nivå".
Publicistklubben fortsätter tillsammans med Reportrar utan gränser och många andra organisationer och tidningar sitt arbete för att Dawit Isaak ska bli fri.
Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012. När två namn blev till levande, kännande människor som med tårar i ögonen kunde beskriva det fasansfulla de varit med om så att vi förstod in i hjärtat.
Må vi få möta Dawit Isaak och höra honom berätta vad han varit med om en dag!
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
