När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige

Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont. 

Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.

Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.

Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning. 

Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent? 

Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör! 

Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."

/Affi Samuelsson