Kollegas nyhetsbrev
Är du Unionenmedlem? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev? Du registrerar dig via länken nedan, och får Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg!
Debatt: Ge egenföretagare samma chans
Egenföretagare har samma behov som andra grupper på arbetsmarknaden men ges inte samma förutsättningar, skriver Hans Björkman, ordförande för Unionens egenföretagare i Stockholm.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Egenföretagande får en allt större betydelse i Sverige. Att företagandet växer i betydelse visar sig också inom Unionen, som sedan några år tillbaka har omkring 10 000 egenföretagarmedlemmar. Vi som tillhör denna grupp har i stor utsträckning samma behov som andra grupper på arbetsmarknaden. Dessa behov tillgodoses i någon mån, men inte alltid tillräckligt bra.
I våras valde vi en grupp egenföretagare – att bilda en klubb för Unionen-medlemmar i Stockholmsområdet. Vi gjorde det för att vi känner att vi behöver förbättra vår situation och att vi kan göra det om vi arbetar tillsammans – och gör det inom en av arbetsmarknadens starkaste organisationer. Vi utvecklas och stöder varandra tillsammans i klubben samtidigt som vi påverkar Unionen att driva egenföretagarfrågor ännu starkare. I stort sett alla aktiviteter vi planerar är inriktade mot att stärka medlemmarnas kompetens.
Utifrån mitt perspektiv har tre frågor, som alla handlar om kompetensutveckling, en mycket stor betydelse för oss:
Ge anständiga möjligheter till arbetslöshetsersättning!
Det är i huvudsak när vi arbetar som vi utvecklar vår kompetens och därför är det av grundläggande betydelse att vi har ett regelverk som inte driver oss bort från arbetet. Därför är regeringens beslut om en tillfällig möjlighet för företagare att få arbetslöshetsersättning samtidigt som vi marknadsför våra verksamheter ett mycket bra beslut! Då kan vi vara kvar i arbete, fortsätta göra nytta, fortsätta utveckla oss och vår verksamhet.
Egenföretagare har haft yrkesförbud: om du önskat arbeta för att rädda ditt företag har du utestängts från stöd
Svensk politik har ju i allmänhet varit att driva arbetslinjen, vilket exempelvis visat sig genom att du inte ska kunna få a-kassa om du inte aktivt söker jobb. För egenföretagare har vi i stället haft yrkesförbud: om du önskat arbeta för att rädda ditt företag har du utestängts från stöd. Så dagens reform är ett steg i rätt riktning, men att få igång slokande företag är viktigt även efter pandemin. Det tillfälliga regelverket bör därför permanentas.
Samtidigt är det viktigt att ett system som ger egenföretagare stöd att ta sina verksamheter ur krislägen utformas så att det är lätt att förstå och svårt att missbruka. Det är inte rimligt att sälj- och marknadsföringsinsatser i största allmänhet kan finansieras genom a-kassa, de ska finansieras av företagets intäkter. Formulera tydliga kriterier, alltså!
En reformerad arbetsrätt är bra, men mer behövs!
Det reformarbete som i dag pågår i syfte att skapa en mera flexibel arbetsmarknad, där kompetensutvecklingsfrågorna byter skepnad, från ”nödlösning” till nytta för individ och organisation, är mycket lovande för oss egenföretagare! Här finns också anledning att tacka Unionen för insatserna!
En viktig del är att det införs ett nytt studiestöd, ”omställningsstudiestöd”. Det är ett studiebidrag och en möjlighet till lån som ges vid heltidsstudier under högst ett läsår. Bidragsdelen motsvarar högst 20 458 kronor per månad och ska räknas upp årligen. Till det ska man kunna söka studielån på 12 332 kr per månad.
För den som omfattas av kollektivavtal inom huvudavtalet kan fackens och arbetsgivarnas kompletterande studiestöd betalas ut. Det läggs på det statliga grundläggande studiestödet så att det totalt motsvarar 80 procent av 30 600 kronor. Sedan finns tilläggsregler för höginkomsttagare.
Många av våra företag är borta om tre år om vi inte får lära nytt
Här är det angeläget att det klaras ut vad som gäller för oss egenföretagare. Har vi rätt till den högre stödnivån om vi har kollektivavtal? Här har jag ännu inte kommit till någon klarhet. Vi är extremt beroende av kompetensutveckling, många av våra företag är borta om tre år om vi inte får lära nytt. Det är därför angeläget att det finns möjligheter till ersättning på den högre nivån.
Erbjud relevanta utbildningar!
Nu är frågan om utbildning inte bara något som berör möjligheterna att delta, det måste också finnas ett relevant utbud av utbildningar. En stor bredd avseende innehåll, längd, upplägg är önskvärt för att alla ska ha goda incitament och möjligheter att fortbilda sig. Här bör universitet, högskolor och yrkeshögskolor kunna spela en stor roll. Om individer ska kunna ta del av fortbildningar som arrangeras av universitet och högskolor krävs att dessa kurser är avgiftsfria, dels för att inte bygga in ekonomiska hinder, dels för att det i Sverige inte är tillåtet att sälja uppdragsutbildning till individer.
Det pågår en rad initiativ i dag för att utveckla fortbildningar – KK-stiftelsens Expertkompetensprogram är ett angeläget program, inom vilket exempelvis ett 20-tal masterkurser kring tjänsteinnovation utvecklas av Centrum för Tjänsteforskning. Det räcker dock inte att utveckla bra kurser, universitet och högskolor måste också tillförsäkras medel för att på längre sikt kunna erbjuda dessa utbildningar.
Det finns också anledning att se över hur Yrkeshögskolan kan bli en långt viktigare fortbildningsaktör.
Att stärka egenföretagarnas ställning på arbetsmarknaden – inte minst vad gäller möjligheterna till kompetensutveckling – leder till ett mera innovativt och effektivt näringsliv, vilket alla vinner på. Att ge egenföretagare samma möjligheter till kompetensutveckling som andra arbetande är dessutom en jämlikhets- och demokratifråga.
/Hans Björkman, ekonomie doktor och ordförande i den nybildade Unionenklubben för egenföretagare i Stockholm.
Tidiagre debattartiklar hittar du här
Skriv för Kollega Debatt
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Remote work is worth being bargained for
Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely.
Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.
Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.
Workers are now forced to move or commute for hours a day
Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located.
If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.
Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in
But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international.
Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.
But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs
/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite
Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om
Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.
Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.
På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.
Livspusslet går inte längre ihop
Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag.
Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats.
På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är den svenska modellen som har gjort det möjligt
Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder.
Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete.
Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.
/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite
Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet
Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?
Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.
För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.
När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna
Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.
På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.
Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.
Normer lever i detaljerna
Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:
Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?
Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.
Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten
För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.
Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.
/Sandra Helgöstam
