Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Förödmjukande obalans mellan parterna

Ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden ska minska antalet konfliktvarsel samt tillgodose behovet av trygghet och flexibilitet, hoppas Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.
Urban Bäckström Publicerad
Urban Bäckström
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är inte ofta vi får läsa om goda nyheter. Men när LO och PTK tackade ja till att delta i samtal med oss i Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal var det ett besked som lyste upp i novembermörkret. Jag blev uppriktigt glad över den förtroendefulla ton som fanns i LOs och PTKs svar till oss. LO skrev att man tror att samtalen ska öka förtroendet mellan arbetstagare och arbetsgivare. PTK tyckte i sitt svar att förutsättningarna är goda för ett nytt huvudavtal.

Detta är mycket betydelsefullt för fortsättningen av reformarbetet. Att det finns förtroende för varandra som parter är ju faktiskt det enda kapital vi börjar det här arbetet med. Vi kommer att behöva det förtroendekapitalet för att bättre förstå varandras verklighetsbilder och de behov som följer av dem.

 Jag hoppas naturligtvis att du som läsare av Kollega snart ska kunna se konkreta resultat - i form av ett nytt huvudavtal som grund för att reformera arbetsmarknaden i Sverige.

Men jag hoppas också att du har förståelse för att vägen dit kan bli både lång och knagglig. Att göra stora förändringar i systemen på arbetsmarknaden tar ofta mycket lång tid. Tänk bara på förhandlingarna om ett nytt ITP-avtal. De varade, inklusive några pauser, mer än ett decennium.

Jag tror dock inte att arbetet för ett nytt huvudavtal kommer att pågå så länge. Under våren tycker jag att det är rimligt att vi har hittat lösningar som på ett bra sätt tillvaratar de gemensamma intressen som finns hos både arbetstagare och arbetsgivare av trygghet och flexibilitet.

Min erfarenhet är att de flesta som har sin försörjning i näringslivet vet att ständig omprövning är en viktig del av det som gör ett företag konkurrenskraftigt. Det är sällan roligt att ändra på det som är välbekant, men det är ändå omprövningar och nysatsningar som oftast - om än inte alltid - leder till bättre produkter och tjänster, till bättre affärer och till att vi också utvecklas som människor. På så sätt rustar vi oss bättre för nästa omgång - för den kommer alltid - av omprövning och nytänkande.

Det svenska näringslivet håller världsklass när det gäller att förstå och dra nytta av förändringar. Det är kanske orättvist att jämföra med den svenska arbetsmarknaden, men inte helt: vi har omställningsavtal med både LO och PTK som är höggradigt effektiva när det gäller att erbjuda anställda stöd och hjälp till nya starter i arbetslivet.

Ändå tycker jag att arbetsmarknadens sätt att fungera är en hämsko för både företag och anställda. Anställda vågar inte säga upp sig för att ta en ny chans när risken att hamna sist i turordningen på nästa arbetsplats väger tyngre i den personliga kalkylen. Och företag drar sig i det längsta för att anställa för att företagarna inte vill riskera att hamna i en neddragningssituation där man inte kan styra över möjligheterna att på olika sätt driva verksamheten vidare. Det här är inte bra, här får varken nya livschanser eller affärsidéer den nödvändiga syresättning som behövs för att människor och företag ska utvecklas väl.

Företagare har inget intresse av att människor ska komma i kläm. Det är precis tvärtom. Men det är i företagen man ser att de regler vi i dag har på arbetsmarknaden alldeles för ofta innebär att vi misshushållar med mänskliga resurser. Jag tror att det vore bra om fler anställda i företagen oftare kände en tillit till att deras kompetens är beredd att tas emot i nya sammanhang. Mycket av arbetet för ett nytt huvudavtal kommer att handla om detta, hur vi som parter kan bidra till ett gynnsamt klimat på arbetsmarknaden för förändring och växande - både för företag och för anställda.

Formen för detta är kollektivavtalet. Det är nog så viktigt. Kollektivavtalet är det instrument som vi på den svenska arbetsmarknaden har valt att använda oss av för att reglera relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är ett utmärkt instrument. Men det är inte självspelande. Det behöver vårdas och tas om hand av dem som äger det, parterna på arbetsmarknaden.

Från Svenskt Näringslivs sida har vi drivit en ganska rak debatt om på vilket sätt kollektivavtal bör träffas, vad avtalen bör innehålla, om värdet av att ingångna avtal hålls. Vi har fått kritik för att vara emot kollektivavtal, trots att vår egen självbild är att vi är kollektivavtalens försvarare.

Vi har - så sent som i avtalsrörelsen 2007 - sett avtalsförhandlingar där varsel har lagts innan medling har kommit i gång, vi har sett serievarsel som trappar upp stridsåtgärderna vid förutbestämda tidpunkter och vi har sett sympativarsel som minskar kollektivavtalets stabiliserande verkan.

Vi har fått stöd från erfarna bedömare av arbetsmarknadens spelregler. Sjuttiotalets lagstiftade regler för umgänget på arbetsmarknaden tog ansvaret från parterna men även bytesmedlen, kan man säga, som behövs i en förhandling.

Arbetsgivarna har upplevt en förödmjukande obalans i förutsättningarna mellan parterna på arbetsmarknaden, och många - inte minst nya - företag tycker inte längre att kollektivavtal är en intressant produkt. De är sällan emot idén, men de gillar inte innehållet. För stelbent och styrande, säger de.

Detta måste vi som arbetsgivarorganisation förhålla oss till. En viktig grund för vår inbjudan till LO och PTK är att vi uppfattar att även de fackliga företrädarna vill göra det på ett mer prövande sätt än tidigare.

När detta läses bör vi redan ha träffats för att hitta fram till en ny samarbetsanda. Kanske kommer du att läsa i tidningarna om det som i medierna gärna blir huvudsaken: utspel, positioner, tuffa tag. Men i skrivande stund tror jag inte att det kommer att bli så, och om det ändå blir det hoppas jag att du mellan raderna kan se att det i detta finns ett starkt engagemang hos oss företrädare att komma framåt och hitta lösningar i för Sveriges välståndsutveckling väldigt viktiga frågor.                  

Ståndpunkter:

  • Ständig omprövning gör företag konkurrenskraftiga.
  • Anställda vågar inte byta jobb på grund av risken att hamna sist i turordningen.
  • Många företag tycker inte längre att kollektivavtal är en intressant produkt.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare
 

Debatt

Debatt: Jobbannonser ett spel för gallerierna

Över 200 personer sökte samma tjänst. Efter tre dagar fick jag avslag med motiveringen att arbetsgivaren sökte en annan kompetens än den annonsen lyfte fram. Varför annonserar man efter en kompetensprofil men väljer utifrån en annan? skriver Claes Foxérus.
Claes Foxérus Publicerad 5 november 2026, kl 06:15
Anställningsavtal
En rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning, skriver Claes Foxérus. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min erfarenhet från en nyligen genomförd rekrytering väcker frågor om rättvisa och transparens på arbetsmarknaden: Är rekryteringen verkligen öppen, eller är jobbannonsen bara ett spel för gallerierna?

Jag påstår inte att att denna rekrytering var uppgjord. Men när annonsen inte stämmer med arbetsgivarens urvalskriterier är något dysfunktionellt!

Jag sökte tjänst på 50 procent som ”Samordnare med inriktning på kommunikation”. Över 200 personer hade sökt. Efter bara tre dagar fick jag besked om att jag inte gått vidare.

Den sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker

Jag bad om återkoppling. Arbetsgivaren svarade att jag hade gedigen erfarenhet och utbildning inom kommunikation, men att kommunikationen inte var den största delen av arbetet. De kandidater som gått vidare hade främst erfarenhet av samordning, samtal och coachning med ambassadörer och samarbetspartner.

Problemet? Annonsen lyfte fram strategisk och operationell kommunikation, kampanjer, informationsmaterial, digital närvaro, sociala medier och uppföljning av kommunikationsinsatser. Kommunikation framstod tydligt som en central del av tjänsten.

Om samordning, relationsbyggande och coachning var viktigast, varför framgick inte det tydligare från början?

Det handlar inte om att jag anser mig ha rätt till jobbet. Det handlar om att sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker.

Vad händer om arbetsgivaren redan har en intern kandidat eller någon i sitt nätverk i åtanke? Det behöver inte vara fel. Men om annonsen inte speglar de verkliga urvalskriterierna uppstår ett allvarligt transparensproblem.

Jag kan inte veta om det var så i mitt fall. Men motsägelsen mellan annonsen och återkopplingen väcker frågor som förtjänar svar. En formellt öppen rekrytering är inte automatiskt en rättvis rekrytering.

Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av

Arbetsgivare talar ofta om kompetensbrist. Samtidigt söker människor med relevant utbildning och erfarenhet jobb utan att förstå varför de väljs bort.

Varje ansökan kräver tid och energi. Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte tydligt framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av. Motivationen urholkas och förtroendet minskar.

För den som dessutom måste söka jobb för att uppfylla Arbetsförmedlingens krav blir frustrationen ännu större. Den arbetssökande måste bevisa sin aktivitet, medan arbetsgivaren inte alltid behöver förklara hur urvalet gått till.

Det blir ett Moment 22: Hur ska du förbättra dina ansökningar när du inte vet vad som faktiskt avgör?

En jobbannons måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs

En mer rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning.

En jobbannons måste betyda mer än att en tjänst har publicerats. Den måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs. Annars riskerar den öppna rekryteringen, som i detta fall, att bara vara öppen på papperet. 

AF kontrollerar noggrant att alla inskrivnas aktiviteter uppfyller minimikrav, annars uppkommer sanktioner. Men kontrolleras arbetsgivares rekryteringsannonser? 

Enligt Svenskt Näringsliv (2026) misslyckas 25 procent av alla rekryteringar. Det väcker en relevant fråga: Hur stor del av den påstådda kompetensbristen beror egentligen på arbetsgivarnas egna brister i rekryteringsprocessen? När kravprofilen ändras under processens gång riskerar arbetsgivare att själva bidra till det problem de säger sig vilja lösa.

/Claes Foxérus 

Debatt

Debatt: Uppsägningstiden ska inte vara en dold nackdel

Inför avtalsrörelsen 2027 bör parterna se över regeln om förkortad uppsägningstid, skriver Phillip Hamnett.
Phillip Hamnett Publicerad 30 oktober 2026, kl 09:15
det kan ta tid att skriva på ett anställningsavtal efter en uppsägningstid
En lång uppsägningstid kan vara ett hinder för både arbetstagare och arbetsgivare, skriver Phillip Hamnett. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Om du har arbetat sex år på ett företag som följer Teknikavtalet och säger upp dig för att börja ett nytt jobb, har du tre månaders uppsägningstid. I Almega Tjänsteföretagens tjänstemannaavtal gäller tre månader redan från fyra års anställning.

Lagen om anställningsskydd ger en minsta uppsägningstid på en månad, men kollektivavtal får avvika från den. Unionen skriver att uppsägningstiden enligt kollektivavtal vanligtvis är mellan en och tre månader när en anställd säger upp sig.

Uppsägningstiden är bindande. Om du slutar i förtid utan en överenskommelse har arbetsgivaren enligt båda avtalen rätt till skadestånd, lägst motsvarande din lön för den del av uppsägningstiden som du inte har fullgjort.

Vill du gå tidigare säger avtalen bara att arbetsgivaren ”bör” pröva saken, och då ska det finnas särskilda omständigheter. Ju längre du har stannat, desto längre får nästa arbetsgivare vänta.

Om du slutar i förtid utan en överenskommelse har arbetsgivaren rätt till skadestånd

I jobbannonserna syns uppsägningstiden nästan aldrig. Den 2 oktober 2026 fanns runt 50 0000 annonser i Arbetsförmedlingens öppna annonsdata, och 313 av dem nämnde uppsägningstid.

Drygt 3 000 ville ha någon som kan börja omgående eller så snart som möjligt. Över tusen av dem öppnade för en start enligt överenskommelse, men bara 193 nämnde uppsägningstiden.

Den som har tre månaders uppsägningstid och läser ”start omgående” kan alltså sällan veta om hen är aktuell. Några annonser säger det rakt ut. ”Då behovet är akut finns inte möjlighet att invänta eventuell uppsägningstid”, stod det i en annons för en maskinmontör. ”Tre månaders uppsägningstid är inget problem”, stod det i en annons för en farmaceut. Båda besparar den sökande en gissning.

Ju längre du har stannat, desto längre får nästa arbetsgivare vänta

Andra annonser gör uppsägningstiden till en del av sorteringen. En annons för en teknisk projektledare bad de sökande att, ”för att underlätta urvalet”, bland annat skriva sitt tidigaste startdatum eller sin uppsägningstid i ansökan.

Hur ofta uppsägningstiden avgör vem som får jobbet framgår inte av Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät eller av Arbetsförmedlingen rapporter från 2025. Ingen av dem nämner uppsägning.

Ändå är uppsägningstiden känd i förväg. När en tjänsteman med sex års anställning säger upp sig enligt Teknikavtalet får arbetsgivaren tre månaders förvarning, och efterträdaren kan ha lika lång uppsägningstid. Den som rekryterar en erfaren tjänsteman kan planera för väntan från första dagen.

Planera rekryteringen så att tre månader ryms

Mitt förslag till arbetsgivare och rekryterare: skriv i annonsen när tjänsten ska tillträdas och om ni kan vänta in en uppsägningstid. Formuleringen finns redan. 

Planera rekryteringen så att tre månader ryms, och fråga om uppsägningstiden när ni har valt kandidat och ska bestämma startdatum. Kan tjänsten inte vänta, skriv det i annonsen. 

Till parterna inför avtalsrörelsen 2027: ge regeln om förkortad uppsägningstid ett tydligare innehåll. Ett erbjudande om nytt jobb borde räknas som en särskild omständighet, så att tjänstemannen alltid får sin begäran prövad. Den arbetsgivare som själv vill att nyanställda börjar omgående kan också släppa sina egna tidigare när verksamheten tillåter det.

/Phillip Hamnett, vd och grundare av TalentAid