Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Företag vet inte om de följer sina riktlinjer

De flesta företag har en policy kring värdegrunder och riktlinjer. Men få har koll på att den följs, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Publicerad
till vänster en pyramid av klossar, till höger Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Det är lätt att ta fram en policy men betydligt svårare att följa den, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kraven på efterlevnad av policy och riktlinjer ökar. Både från myndigheter, kunder och de egna medarbetarna. Det säger åtta av tio chefer i en ny  undersökning genomförd av Norstat. De flesta tycker att det är lätt att ta fram riktlinjer, men svårare att föra ut dem i organisationen och ännu svårare att mäta och följa upp resultaten. Undersökningen visar tydligt att det är en utmaning för många företag att faktiskt veta om de lever som de lär. 

De ökande antalet riktlinjer och regler ställer stora krav på förmågan att ta fram, föra ut och följa upp olika policys. När vi frågar vd:ar, hr-chefer i ledande befattningar i näringslivet anser en majoritet att deras organisationer har de policys och riktlinjer som behövs och att det är relativt enkelt att ta fram nya.

Det viktiga är att det som står genomsyrar verksamheten

Men att ta fram en policy är en sak. Det viktiga är ju att det som står i den genomsyrar verksamheten. Glappet mellan hur enkelt de flesta i undersökningen anser att det är att ta fram nya riktlinjer och hur svårt  det är att mäta och utvärdera efterlevnaden, är ett generellt problem som företag behöver göra någonting åt.

För det här glappet blir även ett problem för granskande myndigheter och för oss som kunder. Att veta att en verksamhet lever upp till sina värdegrunder, etiska riktlinjer eller hållbarhetspolicys är i grunden en tillitsfråga och något som varje företag måste ha koll på.

Tiden borde vara förbi då det räcker för ett företag att sätta ett kryss i en ruta i en årsredovisning. De företag som vill kunna attrahera kunder och nya medarbetare måste faktiskt veta att deras medarbetare känner till, följer och förstår vad företagets policys innebär i praktiken.

Fear of Finding Out

Frågan är vad som saknas? Enligt cheferna är resursbrist och avsaknaden av verktyg de största utmaningarna för att föra ut och följa upp riktlinjer. 

Självklart skiljer det sig beroende på företagens storlek. Ansvariga chefer i företag med under 50 anställda upplever inte alls samma svårigheter som chefer i företag med över 200 anställda. Där blir kommunikationsvägarna längre, komplexiteten i organisationen större, samtidigt som kraven på fler typer av policys och riktlinjer blir fler.

Och visst finns det utmaningar med kommunikation och uppföljning, men vi tror också att det finns en hel del inslag av så kallad FOFO – alltså Fear of Finding Out. För även om de allra flesta företagsledningar vill att deras medarbetare följer företagets policys, så är det inte säkert att man är lika intresserad att ta reda på hur det står till på riktigt. Tänk om riktlinjerna inte efterlevs – på riktigt.

Gör policyn till en del av vardagen

Vi uppmanar fler företag och organisationer att på allvar leta efter metoder och processer som gör att policys blir en del av vardagen. Varken myndigheter eller kunder i företagens leverantörskedjor kommer att nöja sig med att det bara finns en policy som medarbetare har läst en gång när de anställdes. Nu måste företag faktiskt se till de fungerar i praktiken.

/Gustav Berghog, vd Junglemap, Nils Ivar Skaalerud, grundare och COO Junglemap

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl