Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Företag vet inte om de följer sina riktlinjer

De flesta företag har en policy kring värdegrunder och riktlinjer. Men få har koll på att den följs, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Publicerad
till vänster en pyramid av klossar, till höger Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Det är lätt att ta fram en policy men betydligt svårare att följa den, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kraven på efterlevnad av policy och riktlinjer ökar. Både från myndigheter, kunder och de egna medarbetarna. Det säger åtta av tio chefer i en ny  undersökning genomförd av Norstat. De flesta tycker att det är lätt att ta fram riktlinjer, men svårare att föra ut dem i organisationen och ännu svårare att mäta och följa upp resultaten. Undersökningen visar tydligt att det är en utmaning för många företag att faktiskt veta om de lever som de lär. 

De ökande antalet riktlinjer och regler ställer stora krav på förmågan att ta fram, föra ut och följa upp olika policys. När vi frågar vd:ar, hr-chefer i ledande befattningar i näringslivet anser en majoritet att deras organisationer har de policys och riktlinjer som behövs och att det är relativt enkelt att ta fram nya.

Det viktiga är att det som står genomsyrar verksamheten

Men att ta fram en policy är en sak. Det viktiga är ju att det som står i den genomsyrar verksamheten. Glappet mellan hur enkelt de flesta i undersökningen anser att det är att ta fram nya riktlinjer och hur svårt  det är att mäta och utvärdera efterlevnaden, är ett generellt problem som företag behöver göra någonting åt.

För det här glappet blir även ett problem för granskande myndigheter och för oss som kunder. Att veta att en verksamhet lever upp till sina värdegrunder, etiska riktlinjer eller hållbarhetspolicys är i grunden en tillitsfråga och något som varje företag måste ha koll på.

Tiden borde vara förbi då det räcker för ett företag att sätta ett kryss i en ruta i en årsredovisning. De företag som vill kunna attrahera kunder och nya medarbetare måste faktiskt veta att deras medarbetare känner till, följer och förstår vad företagets policys innebär i praktiken.

Fear of Finding Out

Frågan är vad som saknas? Enligt cheferna är resursbrist och avsaknaden av verktyg de största utmaningarna för att föra ut och följa upp riktlinjer. 

Självklart skiljer det sig beroende på företagens storlek. Ansvariga chefer i företag med under 50 anställda upplever inte alls samma svårigheter som chefer i företag med över 200 anställda. Där blir kommunikationsvägarna längre, komplexiteten i organisationen större, samtidigt som kraven på fler typer av policys och riktlinjer blir fler.

Och visst finns det utmaningar med kommunikation och uppföljning, men vi tror också att det finns en hel del inslag av så kallad FOFO – alltså Fear of Finding Out. För även om de allra flesta företagsledningar vill att deras medarbetare följer företagets policys, så är det inte säkert att man är lika intresserad att ta reda på hur det står till på riktigt. Tänk om riktlinjerna inte efterlevs – på riktigt.

Gör policyn till en del av vardagen

Vi uppmanar fler företag och organisationer att på allvar leta efter metoder och processer som gör att policys blir en del av vardagen. Varken myndigheter eller kunder i företagens leverantörskedjor kommer att nöja sig med att det bara finns en policy som medarbetare har läst en gång när de anställdes. Nu måste företag faktiskt se till de fungerar i praktiken.

/Gustav Berghog, vd Junglemap, Nils Ivar Skaalerud, grundare och COO Junglemap

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande