Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Företag vet inte om de följer sina riktlinjer

De flesta företag har en policy kring värdegrunder och riktlinjer. Men få har koll på att den följs, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Publicerad
till vänster en pyramid av klossar, till höger Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Det är lätt att ta fram en policy men betydligt svårare att följa den, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kraven på efterlevnad av policy och riktlinjer ökar. Både från myndigheter, kunder och de egna medarbetarna. Det säger åtta av tio chefer i en ny  undersökning genomförd av Norstat. De flesta tycker att det är lätt att ta fram riktlinjer, men svårare att föra ut dem i organisationen och ännu svårare att mäta och följa upp resultaten. Undersökningen visar tydligt att det är en utmaning för många företag att faktiskt veta om de lever som de lär. 

De ökande antalet riktlinjer och regler ställer stora krav på förmågan att ta fram, föra ut och följa upp olika policys. När vi frågar vd:ar, hr-chefer i ledande befattningar i näringslivet anser en majoritet att deras organisationer har de policys och riktlinjer som behövs och att det är relativt enkelt att ta fram nya.

Det viktiga är att det som står genomsyrar verksamheten

Men att ta fram en policy är en sak. Det viktiga är ju att det som står i den genomsyrar verksamheten. Glappet mellan hur enkelt de flesta i undersökningen anser att det är att ta fram nya riktlinjer och hur svårt  det är att mäta och utvärdera efterlevnaden, är ett generellt problem som företag behöver göra någonting åt.

För det här glappet blir även ett problem för granskande myndigheter och för oss som kunder. Att veta att en verksamhet lever upp till sina värdegrunder, etiska riktlinjer eller hållbarhetspolicys är i grunden en tillitsfråga och något som varje företag måste ha koll på.

Tiden borde vara förbi då det räcker för ett företag att sätta ett kryss i en ruta i en årsredovisning. De företag som vill kunna attrahera kunder och nya medarbetare måste faktiskt veta att deras medarbetare känner till, följer och förstår vad företagets policys innebär i praktiken.

Fear of Finding Out

Frågan är vad som saknas? Enligt cheferna är resursbrist och avsaknaden av verktyg de största utmaningarna för att föra ut och följa upp riktlinjer. 

Självklart skiljer det sig beroende på företagens storlek. Ansvariga chefer i företag med under 50 anställda upplever inte alls samma svårigheter som chefer i företag med över 200 anställda. Där blir kommunikationsvägarna längre, komplexiteten i organisationen större, samtidigt som kraven på fler typer av policys och riktlinjer blir fler.

Och visst finns det utmaningar med kommunikation och uppföljning, men vi tror också att det finns en hel del inslag av så kallad FOFO – alltså Fear of Finding Out. För även om de allra flesta företagsledningar vill att deras medarbetare följer företagets policys, så är det inte säkert att man är lika intresserad att ta reda på hur det står till på riktigt. Tänk om riktlinjerna inte efterlevs – på riktigt.

Gör policyn till en del av vardagen

Vi uppmanar fler företag och organisationer att på allvar leta efter metoder och processer som gör att policys blir en del av vardagen. Varken myndigheter eller kunder i företagens leverantörskedjor kommer att nöja sig med att det bara finns en policy som medarbetare har läst en gång när de anställdes. Nu måste företag faktiskt se till de fungerar i praktiken.

/Gustav Berghog, vd Junglemap, Nils Ivar Skaalerud, grundare och COO Junglemap

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager