Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Företag vet inte om de följer sina riktlinjer

De flesta företag har en policy kring värdegrunder och riktlinjer. Men få har koll på att den följs, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Publicerad
till vänster en pyramid av klossar, till höger Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Det är lätt att ta fram en policy men betydligt svårare att följa den, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kraven på efterlevnad av policy och riktlinjer ökar. Både från myndigheter, kunder och de egna medarbetarna. Det säger åtta av tio chefer i en ny  undersökning genomförd av Norstat. De flesta tycker att det är lätt att ta fram riktlinjer, men svårare att föra ut dem i organisationen och ännu svårare att mäta och följa upp resultaten. Undersökningen visar tydligt att det är en utmaning för många företag att faktiskt veta om de lever som de lär. 

De ökande antalet riktlinjer och regler ställer stora krav på förmågan att ta fram, föra ut och följa upp olika policys. När vi frågar vd:ar, hr-chefer i ledande befattningar i näringslivet anser en majoritet att deras organisationer har de policys och riktlinjer som behövs och att det är relativt enkelt att ta fram nya.

Det viktiga är att det som står genomsyrar verksamheten

Men att ta fram en policy är en sak. Det viktiga är ju att det som står i den genomsyrar verksamheten. Glappet mellan hur enkelt de flesta i undersökningen anser att det är att ta fram nya riktlinjer och hur svårt  det är att mäta och utvärdera efterlevnaden, är ett generellt problem som företag behöver göra någonting åt.

För det här glappet blir även ett problem för granskande myndigheter och för oss som kunder. Att veta att en verksamhet lever upp till sina värdegrunder, etiska riktlinjer eller hållbarhetspolicys är i grunden en tillitsfråga och något som varje företag måste ha koll på.

Tiden borde vara förbi då det räcker för ett företag att sätta ett kryss i en ruta i en årsredovisning. De företag som vill kunna attrahera kunder och nya medarbetare måste faktiskt veta att deras medarbetare känner till, följer och förstår vad företagets policys innebär i praktiken.

Fear of Finding Out

Frågan är vad som saknas? Enligt cheferna är resursbrist och avsaknaden av verktyg de största utmaningarna för att föra ut och följa upp riktlinjer. 

Självklart skiljer det sig beroende på företagens storlek. Ansvariga chefer i företag med under 50 anställda upplever inte alls samma svårigheter som chefer i företag med över 200 anställda. Där blir kommunikationsvägarna längre, komplexiteten i organisationen större, samtidigt som kraven på fler typer av policys och riktlinjer blir fler.

Och visst finns det utmaningar med kommunikation och uppföljning, men vi tror också att det finns en hel del inslag av så kallad FOFO – alltså Fear of Finding Out. För även om de allra flesta företagsledningar vill att deras medarbetare följer företagets policys, så är det inte säkert att man är lika intresserad att ta reda på hur det står till på riktigt. Tänk om riktlinjerna inte efterlevs – på riktigt.

Gör policyn till en del av vardagen

Vi uppmanar fler företag och organisationer att på allvar leta efter metoder och processer som gör att policys blir en del av vardagen. Varken myndigheter eller kunder i företagens leverantörskedjor kommer att nöja sig med att det bara finns en policy som medarbetare har läst en gång när de anställdes. Nu måste företag faktiskt se till de fungerar i praktiken.

/Gustav Berghog, vd Junglemap, Nils Ivar Skaalerud, grundare och COO Junglemap

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell