Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Företag vet inte om de följer sina riktlinjer

De flesta företag har en policy kring värdegrunder och riktlinjer. Men få har koll på att den följs, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Publicerad
till vänster en pyramid av klossar, till höger Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud.
Det är lätt att ta fram en policy men betydligt svårare att följa den, skriver Gustav Berghog och Nils Ivar Skaalerud. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kraven på efterlevnad av policy och riktlinjer ökar. Både från myndigheter, kunder och de egna medarbetarna. Det säger åtta av tio chefer i en ny  undersökning genomförd av Norstat. De flesta tycker att det är lätt att ta fram riktlinjer, men svårare att föra ut dem i organisationen och ännu svårare att mäta och följa upp resultaten. Undersökningen visar tydligt att det är en utmaning för många företag att faktiskt veta om de lever som de lär. 

De ökande antalet riktlinjer och regler ställer stora krav på förmågan att ta fram, föra ut och följa upp olika policys. När vi frågar vd:ar, hr-chefer i ledande befattningar i näringslivet anser en majoritet att deras organisationer har de policys och riktlinjer som behövs och att det är relativt enkelt att ta fram nya.

Det viktiga är att det som står genomsyrar verksamheten

Men att ta fram en policy är en sak. Det viktiga är ju att det som står i den genomsyrar verksamheten. Glappet mellan hur enkelt de flesta i undersökningen anser att det är att ta fram nya riktlinjer och hur svårt  det är att mäta och utvärdera efterlevnaden, är ett generellt problem som företag behöver göra någonting åt.

För det här glappet blir även ett problem för granskande myndigheter och för oss som kunder. Att veta att en verksamhet lever upp till sina värdegrunder, etiska riktlinjer eller hållbarhetspolicys är i grunden en tillitsfråga och något som varje företag måste ha koll på.

Tiden borde vara förbi då det räcker för ett företag att sätta ett kryss i en ruta i en årsredovisning. De företag som vill kunna attrahera kunder och nya medarbetare måste faktiskt veta att deras medarbetare känner till, följer och förstår vad företagets policys innebär i praktiken.

Fear of Finding Out

Frågan är vad som saknas? Enligt cheferna är resursbrist och avsaknaden av verktyg de största utmaningarna för att föra ut och följa upp riktlinjer. 

Självklart skiljer det sig beroende på företagens storlek. Ansvariga chefer i företag med under 50 anställda upplever inte alls samma svårigheter som chefer i företag med över 200 anställda. Där blir kommunikationsvägarna längre, komplexiteten i organisationen större, samtidigt som kraven på fler typer av policys och riktlinjer blir fler.

Och visst finns det utmaningar med kommunikation och uppföljning, men vi tror också att det finns en hel del inslag av så kallad FOFO – alltså Fear of Finding Out. För även om de allra flesta företagsledningar vill att deras medarbetare följer företagets policys, så är det inte säkert att man är lika intresserad att ta reda på hur det står till på riktigt. Tänk om riktlinjerna inte efterlevs – på riktigt.

Gör policyn till en del av vardagen

Vi uppmanar fler företag och organisationer att på allvar leta efter metoder och processer som gör att policys blir en del av vardagen. Varken myndigheter eller kunder i företagens leverantörskedjor kommer att nöja sig med att det bara finns en policy som medarbetare har läst en gång när de anställdes. Nu måste företag faktiskt se till de fungerar i praktiken.

/Gustav Berghog, vd Junglemap, Nils Ivar Skaalerud, grundare och COO Junglemap

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.