Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket borde kräva jämställd sponsring

Att ha lika förutsättningar att drömma stora idrottsdrömmar oavsett om man är pojke eller flicka är en rättighet. Den saken kan facket påverka genom att kräva att företagens sponsorpengar fördelas lika mellan kvinnor och män, anser Martin Nyman i Unionens regionstyrelse i Gävleborg.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Höstterminen är långt gången och skolgårdarna fyllda med barn som förhoppningsvis ägnar sina raster åt lite spontanidrott. Unga flickor och pojkar som kanske rentav drömmer om en karriär inom idrotten, bli den nya Asllani eller Zlatan.

Att alla får en möjlighet till förebilder som man kan se sig själv i är otroligt viktigt för unga idrottare. Oavsett om du är tjej eller kille, har en funktionsvariation eller är HBTQ förtjänar alla barn att ha vuxna idrottsförebilder. Att unga tjejer har färre idrottsförebilder än sina manliga idrottsutövare är djup orättvist. En del i den underliggande orsaken till detta kan antagligen härledas till en så enkel sak som de olika förutsättningar män och kvinnor har som idrottare på högsta nivå.

Nu är det ungefär 60 år sedan de särskilda kvinnolönerna försvann ur våra kollektivavtal. Före 60-talet var fack och arbetsgivare överens om att den kvinnliga arbetskraften skulle betalas sämre. Trots allt, kvinnor var en andra klassens arbetare med sämre muskelmassa, teknisk förmåga och produktivitet. Med det synsättet blev det en självklarhet att kvinnor värderades lägre. Det var bara genom idogt kämpande från många fackliga engagerade som till slut kvinnolönerna togs bort ur avtalen. Den argumentation som rådde under tiden för kvinnolöner för dryga 60 år sedan ekar fortfarande i dag när det gäller kvinnliga idrottares villkor.

Ett återkommande resonemang för kvinnolöner inom idrotten är bland annat att sponsorintäkterna för kvinnliga idrottare är lägre. I det faktum att en betydande del av idrottarens inkomster på elitnivå kommer just från sponsorer, finns en unik möjlighet för oss i Unionen att påverka till förändring. Den skeva sponsorsfördelningen mellan män och kvinnor som är en del av problemet kan också vara en del i hur vi kommer åt problemet, om vi som fackförening belyser det på rätt sätt.

Ska vi bryta denna cykel av snedfördelning tänkte jag föreslå ett par handfasta tips till oss fackligt aktiva som tycker att detta är en fråga som är av vikt; vilket jag hoppas är många.

Vi har många Unionenklubbar ute i landet. Där jobbar vi på företag som sponsrar många av de idrotter som har en skev jämställdhetsprofil. Jag skulle vilja att:

  • Vi sätter vår fackliga styrka bakom frågan och kräver policybeslut på att sponsring ska vara jämställd i företagen där vi jobbar.
  • Företagen redovisar en årlig jämställdhetsanalys över sin sponsring.
  • När vi arbetar med jämställdhet och likabehandlingsplaner ute på företagen, lyfter sponsring som en viktig fråga.
  • Där sponsring sker, till exempelvis idrottshallar och -anläggningar, bör kravet vara att dessa jobbar aktivt med jämställdhet i tidstilldelning med mera.
  • Vi uppmanar medlemmar som är aktieägare att gå på bolagsstämmorna och kräva att företagen redovisar sin jämställdhetsprofil av sponsring och principbeslut för jämställd sponsring.

För att långsiktigt komma tillrätta med en sned jämställdhetsprofil i sponsringen är jag övertygad att vi behöver öka våra ansträngningar för att utjämna könsfördelningen i bolagsstyrelserna och ledningsgrupper på företagen. En del av problemet ligger i just detta faktum. Med fler kvinnor i de beslutande rummen ökar inte bara jämställdheten i företagen utan också i längden chanserna till mer jämställda villkor för idrottande kvinnor.

Jag vill inte att min systerdotter ska växa upp med färre idrottsförebilder än hennes bror. Att ha lika förutsättningar att drömma stora idrottsdrömmar oavsett om man är pojke eller flicka är en rättighet.

Jag hoppas och tror att sponsoråret 2021 blir mer jämställt. Jag kommer i alla fall att göra det jag kan.

/Martin Nyman, andre vice ordförande regionstyrelsen Gävleborg


Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Anställdas mående är sämre efter pandemin

Anställda har mindre energi och motivation i dag än före pandemin. Det visar resultatet av över 1 000 personlighetstester, skriver Klaus Olsen.
Publicerad 16 september 2025, kl 06:00
Man ligger på ett skrivbord
Hur mår vi post-pandemi? Energin och engagemanget på jobbet är lågt, visar resultatet av över 1 000 personlighetstester. Foto:Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

Återgång till jobbet har inneburit en känsla av trötthet snarare än ny energi

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser 

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden