Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket borde kräva jämställd sponsring

Att ha lika förutsättningar att drömma stora idrottsdrömmar oavsett om man är pojke eller flicka är en rättighet. Den saken kan facket påverka genom att kräva att företagens sponsorpengar fördelas lika mellan kvinnor och män, anser Martin Nyman i Unionens regionstyrelse i Gävleborg.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Höstterminen är långt gången och skolgårdarna fyllda med barn som förhoppningsvis ägnar sina raster åt lite spontanidrott. Unga flickor och pojkar som kanske rentav drömmer om en karriär inom idrotten, bli den nya Asllani eller Zlatan.

Att alla får en möjlighet till förebilder som man kan se sig själv i är otroligt viktigt för unga idrottare. Oavsett om du är tjej eller kille, har en funktionsvariation eller är HBTQ förtjänar alla barn att ha vuxna idrottsförebilder. Att unga tjejer har färre idrottsförebilder än sina manliga idrottsutövare är djup orättvist. En del i den underliggande orsaken till detta kan antagligen härledas till en så enkel sak som de olika förutsättningar män och kvinnor har som idrottare på högsta nivå.

Nu är det ungefär 60 år sedan de särskilda kvinnolönerna försvann ur våra kollektivavtal. Före 60-talet var fack och arbetsgivare överens om att den kvinnliga arbetskraften skulle betalas sämre. Trots allt, kvinnor var en andra klassens arbetare med sämre muskelmassa, teknisk förmåga och produktivitet. Med det synsättet blev det en självklarhet att kvinnor värderades lägre. Det var bara genom idogt kämpande från många fackliga engagerade som till slut kvinnolönerna togs bort ur avtalen. Den argumentation som rådde under tiden för kvinnolöner för dryga 60 år sedan ekar fortfarande i dag när det gäller kvinnliga idrottares villkor.

Ett återkommande resonemang för kvinnolöner inom idrotten är bland annat att sponsorintäkterna för kvinnliga idrottare är lägre. I det faktum att en betydande del av idrottarens inkomster på elitnivå kommer just från sponsorer, finns en unik möjlighet för oss i Unionen att påverka till förändring. Den skeva sponsorsfördelningen mellan män och kvinnor som är en del av problemet kan också vara en del i hur vi kommer åt problemet, om vi som fackförening belyser det på rätt sätt.

Ska vi bryta denna cykel av snedfördelning tänkte jag föreslå ett par handfasta tips till oss fackligt aktiva som tycker att detta är en fråga som är av vikt; vilket jag hoppas är många.

Vi har många Unionenklubbar ute i landet. Där jobbar vi på företag som sponsrar många av de idrotter som har en skev jämställdhetsprofil. Jag skulle vilja att:

  • Vi sätter vår fackliga styrka bakom frågan och kräver policybeslut på att sponsring ska vara jämställd i företagen där vi jobbar.
  • Företagen redovisar en årlig jämställdhetsanalys över sin sponsring.
  • När vi arbetar med jämställdhet och likabehandlingsplaner ute på företagen, lyfter sponsring som en viktig fråga.
  • Där sponsring sker, till exempelvis idrottshallar och -anläggningar, bör kravet vara att dessa jobbar aktivt med jämställdhet i tidstilldelning med mera.
  • Vi uppmanar medlemmar som är aktieägare att gå på bolagsstämmorna och kräva att företagen redovisar sin jämställdhetsprofil av sponsring och principbeslut för jämställd sponsring.

För att långsiktigt komma tillrätta med en sned jämställdhetsprofil i sponsringen är jag övertygad att vi behöver öka våra ansträngningar för att utjämna könsfördelningen i bolagsstyrelserna och ledningsgrupper på företagen. En del av problemet ligger i just detta faktum. Med fler kvinnor i de beslutande rummen ökar inte bara jämställdheten i företagen utan också i längden chanserna till mer jämställda villkor för idrottande kvinnor.

Jag vill inte att min systerdotter ska växa upp med färre idrottsförebilder än hennes bror. Att ha lika förutsättningar att drömma stora idrottsdrömmar oavsett om man är pojke eller flicka är en rättighet.

Jag hoppas och tror att sponsoråret 2021 blir mer jämställt. Jag kommer i alla fall att göra det jag kan.

/Martin Nyman, andre vice ordförande regionstyrelsen Gävleborg


Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB