Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En önskan från en överlevare av hjärtstopp

En hjärtstartare kan rädda liv. Ändå är många oregistrerade och inlåsta efter kontorstid. Låt oss ändra på det, skriver Magnus Bäckström som överlevde ett hjärtstopp 2006.
Publicerad
hjärtstartare
En registrerad hjärtstartare kan vara skillnaden mellan liv och död, skriver Magnus Bäckström. Foto: Christine Ohlsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tillhör de få lyckliga överlevarna efter hjärtstopp. Det hände mig turligt nog utanför ett sjukhus 2006. Vid den tiden var överlevnaden cirka fem procent bland dem som drabbades. 

Efter mitt hjärtstopp har jag engagerat mig i ämnet både lokalt, nationellt och internationellt. Allt började med en insamling till hjärtstartare i min egen kommun. Jag placerade ut de första åtta enheterna i kommunen och utbildade totalt över 100 personer i hjärt- och lungräddning.

Jag skrev insändare i dagspress om HLR och hjärtstartare och föreslog att skapa ett svenskt register. Civilförsvarsförbundet nappade och tog initiativet till registret som sedan togs över av Hjärt- och Lungräddningsrådet. Nu har det gått  arton år och mycket har hänt sedan dess. I Sverige finns i skrivande stund drygt 23 000 registrerade hjärtstartare varav bara 5 000 är tillgängliga dygnet runt.

Utryckningstiden för ambulans är för lång

Varje år drabbas cirka 10 000 i Sverige av hjärtstopp och ungefär 600 överlever. Ska vi vara nöjda med det? Nej tyvärr inte, det finns fortfarande mycket att göra.

Behövs det fler hjärtstartare? Ja, ju fler desto bättre om de sprids geografiskt och registreras. Problemet är att utryckningstiden för ambulans ofta är för lång och då behövs lokala hjärtstartare att tillgå. Om inget har gjorts på 15 minuter efter stoppet så är det troligtvis för sent.

Om fler ska bli räddade måste människor känna till att hjärtstartare finns och var de kan hittas. Då måste de vara registrerade i hjärtstartarregistret.  Först då kan andra hitta dem när hjärtstopp inträffar. 

Speciellt viktigt är det i projektet  SMS Livräddare. Det innebär att de som är utbildade i HLR registrerar sig i registret. Vid ett hjärtstopp ringer någon 112 och ett sms skickas från larmcentralen till de livräddare som är i närheten av den drabbade. Sedan skickas en livräddare till den drabbade och en annan för att hämta närmaste hjärtstartare i registret.

De flesta låser in sina enheter efter kontorstid

En annan viktig sak är att ta hand om de enheter vi har. Batterier och elektroder har ett ”sista förbrukningsdatum” markerat på enheten. Det är detta datum man ska hålla koll på och byta batterier eller elektroder när de blir för gamla. 

Många tror att det är okej så länge lysdioden blinkar men detta betyder bara att enheten klarat sitt senaste självtest, inte att batteriet har tillräckligt med energi för de chocker som krävs. Även klistret kan vara för gammalt för att fästa på patienten. Det finns för många som inte kontrollerar sina enheter vilket innebär att det kan finnas livräddande verktyg som inte fungerar när de väl ska användas.
 
De flesta väljer att låsa in sina enheter efter kontorstid. I dag finns skåp för utomhusbruk. Dessa är upplysta, uppvärmda och larmade och det skickas sms eller e-post när någon öppnar skåpet och tar ut hjärtstartaren. Det skickas även en påminnelse när det är dags att byta batteri. Det finns också försäkringar som kan täcka risken för stöld och förstörelse.  Alla som har en enhet inlåst bör fundera på en ny placering utomhus med tillgänglighet dygnet runt.

Låt oss hjälpas åt

Vad kan du göra för att hjälpa till? Hitta en hjärtstartare. Kontrollera att den finns med i registret och om inte, meddela ansvarig. Kontrollera att batteri och elektroder inte är för gamla. Det står alltid tydligt angivet, ofta på baksidan av hjärtstartaren. På min hjärtstartare hemma finns det en symbol för ett timglas och datum på baksidan av batteriet.

Låt oss hjälpas åt att se till att alla hjärtstartare registreras och att de har fungerande batterier eller elektroder så att fler drabbade kan få överleva. Både på jobbet och hemma. 

Magnus Bäckström, överlevare från 2006

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer