Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: En önskan från en överlevare av hjärtstopp

En hjärtstartare kan rädda liv. Ändå är många oregistrerade och inlåsta efter kontorstid. Låt oss ändra på det, skriver Magnus Bäckström som överlevde ett hjärtstopp 2006.
Publicerad
hjärtstartare
En registrerad hjärtstartare kan vara skillnaden mellan liv och död, skriver Magnus Bäckström. Foto: Christine Ohlsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tillhör de få lyckliga överlevarna efter hjärtstopp. Det hände mig turligt nog utanför ett sjukhus 2006. Vid den tiden var överlevnaden cirka fem procent bland dem som drabbades. 

Efter mitt hjärtstopp har jag engagerat mig i ämnet både lokalt, nationellt och internationellt. Allt började med en insamling till hjärtstartare i min egen kommun. Jag placerade ut de första åtta enheterna i kommunen och utbildade totalt över 100 personer i hjärt- och lungräddning.

Jag skrev insändare i dagspress om HLR och hjärtstartare och föreslog att skapa ett svenskt register. Civilförsvarsförbundet nappade och tog initiativet till registret som sedan togs över av Hjärt- och Lungräddningsrådet. Nu har det gått  arton år och mycket har hänt sedan dess. I Sverige finns i skrivande stund drygt 23 000 registrerade hjärtstartare varav bara 5 000 är tillgängliga dygnet runt.

Utryckningstiden för ambulans är för lång

Varje år drabbas cirka 10 000 i Sverige av hjärtstopp och ungefär 600 överlever. Ska vi vara nöjda med det? Nej tyvärr inte, det finns fortfarande mycket att göra.

Behövs det fler hjärtstartare? Ja, ju fler desto bättre om de sprids geografiskt och registreras. Problemet är att utryckningstiden för ambulans ofta är för lång och då behövs lokala hjärtstartare att tillgå. Om inget har gjorts på 15 minuter efter stoppet så är det troligtvis för sent.

Om fler ska bli räddade måste människor känna till att hjärtstartare finns och var de kan hittas. Då måste de vara registrerade i hjärtstartarregistret.  Först då kan andra hitta dem när hjärtstopp inträffar. 

Speciellt viktigt är det i projektet  SMS Livräddare. Det innebär att de som är utbildade i HLR registrerar sig i registret. Vid ett hjärtstopp ringer någon 112 och ett sms skickas från larmcentralen till de livräddare som är i närheten av den drabbade. Sedan skickas en livräddare till den drabbade och en annan för att hämta närmaste hjärtstartare i registret.

De flesta låser in sina enheter efter kontorstid

En annan viktig sak är att ta hand om de enheter vi har. Batterier och elektroder har ett ”sista förbrukningsdatum” markerat på enheten. Det är detta datum man ska hålla koll på och byta batterier eller elektroder när de blir för gamla. 

Många tror att det är okej så länge lysdioden blinkar men detta betyder bara att enheten klarat sitt senaste självtest, inte att batteriet har tillräckligt med energi för de chocker som krävs. Även klistret kan vara för gammalt för att fästa på patienten. Det finns för många som inte kontrollerar sina enheter vilket innebär att det kan finnas livräddande verktyg som inte fungerar när de väl ska användas.
 
De flesta väljer att låsa in sina enheter efter kontorstid. I dag finns skåp för utomhusbruk. Dessa är upplysta, uppvärmda och larmade och det skickas sms eller e-post när någon öppnar skåpet och tar ut hjärtstartaren. Det skickas även en påminnelse när det är dags att byta batteri. Det finns också försäkringar som kan täcka risken för stöld och förstörelse.  Alla som har en enhet inlåst bör fundera på en ny placering utomhus med tillgänglighet dygnet runt.

Låt oss hjälpas åt

Vad kan du göra för att hjälpa till? Hitta en hjärtstartare. Kontrollera att den finns med i registret och om inte, meddela ansvarig. Kontrollera att batteri och elektroder inte är för gamla. Det står alltid tydligt angivet, ofta på baksidan av hjärtstartaren. På min hjärtstartare hemma finns det en symbol för ett timglas och datum på baksidan av batteriet.

Låt oss hjälpas åt att se till att alla hjärtstartare registreras och att de har fungerande batterier eller elektroder så att fler drabbade kan få överleva. Både på jobbet och hemma. 

Magnus Bäckström, överlevare från 2006

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind