Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Jag tillhör de få lyckliga överlevarna efter hjärtstopp. Det hände mig turligt nog utanför ett sjukhus 2006. Vid den tiden var överlevnaden cirka fem procent bland dem som drabbades.
Efter mitt hjärtstopp har jag engagerat mig i ämnet både lokalt, nationellt och internationellt. Allt började med en insamling till hjärtstartare i min egen kommun. Jag placerade ut de första åtta enheterna i kommunen och utbildade totalt över 100 personer i hjärt- och lungräddning.
Jag skrev insändare i dagspress om HLR och hjärtstartare och föreslog att skapa ett svenskt register. Civilförsvarsförbundet nappade och tog initiativet till registret som sedan togs över av Hjärt- och Lungräddningsrådet. Nu har det gått arton år och mycket har hänt sedan dess. I Sverige finns i skrivande stund drygt 23 000 registrerade hjärtstartare varav bara 5 000 är tillgängliga dygnet runt.
Utryckningstiden för ambulans är för lång
Varje år drabbas cirka 10 000 i Sverige av hjärtstopp och ungefär 600 överlever. Ska vi vara nöjda med det? Nej tyvärr inte, det finns fortfarande mycket att göra.
Behövs det fler hjärtstartare? Ja, ju fler desto bättre om de sprids geografiskt och registreras. Problemet är att utryckningstiden för ambulans ofta är för lång och då behövs lokala hjärtstartare att tillgå. Om inget har gjorts på 15 minuter efter stoppet så är det troligtvis för sent.
Om fler ska bli räddade måste människor känna till att hjärtstartare finns och var de kan hittas. Då måste de vara registrerade i hjärtstartarregistret. Först då kan andra hitta dem när hjärtstopp inträffar.
Speciellt viktigt är det i projektet SMS Livräddare. Det innebär att de som är utbildade i HLR registrerar sig i registret. Vid ett hjärtstopp ringer någon 112 och ett sms skickas från larmcentralen till de livräddare som är i närheten av den drabbade. Sedan skickas en livräddare till den drabbade och en annan för att hämta närmaste hjärtstartare i registret.
De flesta låser in sina enheter efter kontorstid
En annan viktig sak är att ta hand om de enheter vi har. Batterier och elektroder har ett ”sista förbrukningsdatum” markerat på enheten. Det är detta datum man ska hålla koll på och byta batterier eller elektroder när de blir för gamla.
Många tror att det är okej så länge lysdioden blinkar men detta betyder bara att enheten klarat sitt senaste självtest, inte att batteriet har tillräckligt med energi för de chocker som krävs. Även klistret kan vara för gammalt för att fästa på patienten. Det finns för många som inte kontrollerar sina enheter vilket innebär att det kan finnas livräddande verktyg som inte fungerar när de väl ska användas.
De flesta väljer att låsa in sina enheter efter kontorstid. I dag finns skåp för utomhusbruk. Dessa är upplysta, uppvärmda och larmade och det skickas sms eller e-post när någon öppnar skåpet och tar ut hjärtstartaren. Det skickas även en påminnelse när det är dags att byta batteri. Det finns också försäkringar som kan täcka risken för stöld och förstörelse. Alla som har en enhet inlåst bör fundera på en ny placering utomhus med tillgänglighet dygnet runt.
Låt oss hjälpas åt
Vad kan du göra för att hjälpa till? Hitta en hjärtstartare. Kontrollera att den finns med i registret och om inte, meddela ansvarig. Kontrollera att batteri och elektroder inte är för gamla. Det står alltid tydligt angivet, ofta på baksidan av hjärtstartaren. På min hjärtstartare hemma finns det en symbol för ett timglas och datum på baksidan av batteriet.
Låt oss hjälpas åt att se till att alla hjärtstartare registreras och att de har fungerande batterier eller elektroder så att fler drabbade kan få överleva. Både på jobbet och hemma.
Magnus Bäckström, överlevare från 2006
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
