Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det räcker att göra lagom på jobbet

Att bara göra tillräckligt på jobbet kan vara någonting bra, skriver Ann-Louise Dunklint.
Publicerad
Ann-Louise Dunklint till höger, till vänster skor i sand
Lever du för jobbet eller jobbar du för att leva? Det är en fråga fler borde ställa sig, skriver Ann-Louise Dunklint. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Quiet quitting har blivit ett begrepp i USA. Det handlar inte om att någon ska säga upp sig, utan helt enkelt om att jobba sina 40 timmar i veckan utan att göra det där ”lilla extra” utöver arbetstiden.

Jag har varit på några olika arbetsplatser under min yrkeskarriär och genom mitt nedärvda fackliga engagemang har jag kunnat ha på mig och se verksamheten med de ”fackliga glasögonen” när jag har börjat på ett nytt jobb.

För mig har det blivit väldigt tydligt hur företags- och ledarskapskultur kan färga en verksamhet på olika sätt. Oavsett om man har varit på en arbetsplats länge eller om man är nyanställd, så gör man som chefen och övriga verksamheten gör eller som man tror att de förväntar sig att man ska göra. 

De jobbar inte över om de inte får betalt

Den första företagskulturen som har stått ut för mig handlar om en kultur där man jobbar för att leva och inte tvärtom. De människor som färgats av denna kultur jobbar inte över om de inte får betalt. De tar inte på sig ett uppdrag vid sidan av om de inte får någon form av ersättning. De tar alltid minst fyra veckors semester under sommaren och de tar sina raster regelbundet. En fikarast på förmiddagen, en timmes lunch och en eftermiddagsfika, gärna med en bulle till. Så har det ju alltid varit.

Om en chef inom denna företagskultur skulle mejla på kvällen så skulle det verka jättekonstigt. Särskilt som chefen kommer till kontoret klockan åtta och går prick klockan fem, även om han (ja oftast en han) inte sitter med på alla raster.

Ett kvällsmejl "ser lite bra ut” i chefens ögon

Inom den andra tydliga företagskulturen lever man för att jobba. Det finns en annan ambition och energi men också en inställning hos dem som arbetar där om att de inte kommer att stanna på en och samma arbetsplats under hela sin yrkeskarriär. Dessa människor tar på sig så många uppdrag som möjligt utöver sina vanliga arbetsuppgifter.

De skriver bort sin övertidsersättning och får 30 dagars semester (som de aldrig hinner ta ut). De tar ingen fikarast och de tar gärna ett lunchmöte, det vill säga ett möte där de kastar i sig en sallad samtidigt som det pratas jobb. Om en chef inom denna företagskultur mejlar på kvällen, då förväntar sig chefen ett svar. Och om man själv skickar ett mejl efter klockan fem så tänker man att det ser ”lite bra ut” i chefens ögon.

Vägen framåt är att arbetsgivare och chefer kan ge  anställda frihet

Personligen tycker jag om att jobba och min ambition är att vara på en arbetsplats där jag kan få möjlighet till utveckling och flexibilitet. Då kan jag faktiskt tänka mig att stanna. När en chef visar att den bryr sig om sina anställda, gör sitt bästa för att de ska trivas och ger dem frihet under ansvar, då tror jag att produktiviteten blir som högst. En win-win alltså. Men i det ingår förstås att se till att de anställda inte jobbar ihjäl sig, att de faktiskt är lediga på sin fritid och sin semester och att inte ställa krav på att de läser mejl på kvällar och helger.

Eftersom jag är en sån som har koll på mina rättigheter som arbetstagare så arbetar jag oftast inte heller efter klockan fem. Men jag tror att vägen framåt är att arbetsgivare och chefer kan ge sina anställda frihet genom att låta dem i så stor utsträckning som möjligt arbeta när och var de vill, och lita på att de sköter sitt arbete. Dock tror jag att det finns en risk med det, och den är att många jobbar alldeles för mycket. Därför tror jag att Quiet quitting är något bra, man har förstått att ett jobb är ett just det, ett jobb. Och man ska inte arbeta mer än man behöver (40 timmar i veckan på heltidsanställning räcker), även om man älskar sitt jobb precis som jag gör. 

/Ann-Louise Dunklint, Content Specialist på Grade.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam