Quiet quitting har blivit ett begrepp i USA. Det handlar inte om att någon ska säga upp sig, utan helt enkelt om att jobba sina 40 timmar i veckan utan att göra det där ”lilla extra” utöver arbetstiden.

Jag har varit på några olika arbetsplatser under min yrkeskarriär och genom mitt nedärvda fackliga engagemang har jag kunnat ha på mig och se verksamheten med de ”fackliga glasögonen” när jag har börjat på ett nytt jobb.

För mig har det blivit väldigt tydligt hur företags- och ledarskapskultur kan färga en verksamhet på olika sätt. Oavsett om man har varit på en arbetsplats länge eller om man är nyanställd, så gör man som chefen och övriga verksamheten gör eller som man tror att de förväntar sig att man ska göra. 

Den första företagskulturen som har stått ut för mig handlar om en kultur där man jobbar för att leva och inte tvärtom. De människor som färgats av denna kultur jobbar inte över om de inte får betalt. De tar inte på sig ett uppdrag vid sidan av om de inte får någon form av ersättning. De tar alltid minst fyra veckors semester under sommaren och de tar sina raster regelbundet. En fikarast på förmiddagen, en timmes lunch och en eftermiddagsfika, gärna med en bulle till. Så har det ju alltid varit.

Om en chef inom denna företagskultur skulle mejla på kvällen så skulle det verka jättekonstigt. Särskilt som chefen kommer till kontoret klockan åtta och går prick klockan fem, även om han (ja oftast en han) inte sitter med på alla raster.

Inom den andra tydliga företagskulturen lever man för att jobba. Det finns en annan ambition och energi men också en inställning hos dem som arbetar där om att de inte kommer att stanna på en och samma arbetsplats under hela sin yrkeskarriär. Dessa människor tar på sig så många uppdrag som möjligt utöver sina vanliga arbetsuppgifter.

De skriver bort sin övertidsersättning och får 30 dagars semester (som de aldrig hinner ta ut). De tar ingen fikarast och de tar gärna ett lunchmöte, det vill säga ett möte där de kastar i sig en sallad samtidigt som det pratas jobb. Om en chef inom denna företagskultur mejlar på kvällen, då förväntar sig chefen ett svar. Och om man själv skickar ett mejl efter klockan fem så tänker man att det ser ”lite bra ut” i chefens ögon.

Personligen tycker jag om att jobba och min ambition är att vara på en arbetsplats där jag kan få möjlighet till utveckling och flexibilitet. Då kan jag faktiskt tänka mig att stanna. När en chef visar att den bryr sig om sina anställda, gör sitt bästa för att de ska trivas och ger dem frihet under ansvar, då tror jag att produktiviteten blir som högst. En win-win alltså. Men i det ingår förstås att se till att de anställda inte jobbar ihjäl sig, att de faktiskt är lediga på sin fritid och sin semester och att inte ställa krav på att de läser mejl på kvällar och helger.

Eftersom jag är en sån som har koll på mina rättigheter som arbetstagare så arbetar jag oftast inte heller efter klockan fem. Men jag tror att vägen framåt är att arbetsgivare och chefer kan ge sina anställda frihet genom att låta dem i så stor utsträckning som möjligt arbeta när och var de vill, och lita på att de sköter sitt arbete. Dock tror jag att det finns en risk med det, och den är att många jobbar alldeles för mycket. Därför tror jag att Quiet quitting är något bra, man har förstått att ett jobb är ett just det, ett jobb. Och man ska inte arbeta mer än man behöver (40 timmar i veckan på heltidsanställning räcker), även om man älskar sitt jobb precis som jag gör. 

/Ann-Louise Dunklint, Content Specialist på Grade.