Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det räcker att göra lagom på jobbet

Att bara göra tillräckligt på jobbet kan vara någonting bra, skriver Ann-Louise Dunklint.
Publicerad
Ann-Louise Dunklint till höger, till vänster skor i sand
Lever du för jobbet eller jobbar du för att leva? Det är en fråga fler borde ställa sig, skriver Ann-Louise Dunklint. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Quiet quitting har blivit ett begrepp i USA. Det handlar inte om att någon ska säga upp sig, utan helt enkelt om att jobba sina 40 timmar i veckan utan att göra det där ”lilla extra” utöver arbetstiden.

Jag har varit på några olika arbetsplatser under min yrkeskarriär och genom mitt nedärvda fackliga engagemang har jag kunnat ha på mig och se verksamheten med de ”fackliga glasögonen” när jag har börjat på ett nytt jobb.

För mig har det blivit väldigt tydligt hur företags- och ledarskapskultur kan färga en verksamhet på olika sätt. Oavsett om man har varit på en arbetsplats länge eller om man är nyanställd, så gör man som chefen och övriga verksamheten gör eller som man tror att de förväntar sig att man ska göra. 

De jobbar inte över om de inte får betalt

Den första företagskulturen som har stått ut för mig handlar om en kultur där man jobbar för att leva och inte tvärtom. De människor som färgats av denna kultur jobbar inte över om de inte får betalt. De tar inte på sig ett uppdrag vid sidan av om de inte får någon form av ersättning. De tar alltid minst fyra veckors semester under sommaren och de tar sina raster regelbundet. En fikarast på förmiddagen, en timmes lunch och en eftermiddagsfika, gärna med en bulle till. Så har det ju alltid varit.

Om en chef inom denna företagskultur skulle mejla på kvällen så skulle det verka jättekonstigt. Särskilt som chefen kommer till kontoret klockan åtta och går prick klockan fem, även om han (ja oftast en han) inte sitter med på alla raster.

Ett kvällsmejl "ser lite bra ut” i chefens ögon

Inom den andra tydliga företagskulturen lever man för att jobba. Det finns en annan ambition och energi men också en inställning hos dem som arbetar där om att de inte kommer att stanna på en och samma arbetsplats under hela sin yrkeskarriär. Dessa människor tar på sig så många uppdrag som möjligt utöver sina vanliga arbetsuppgifter.

De skriver bort sin övertidsersättning och får 30 dagars semester (som de aldrig hinner ta ut). De tar ingen fikarast och de tar gärna ett lunchmöte, det vill säga ett möte där de kastar i sig en sallad samtidigt som det pratas jobb. Om en chef inom denna företagskultur mejlar på kvällen, då förväntar sig chefen ett svar. Och om man själv skickar ett mejl efter klockan fem så tänker man att det ser ”lite bra ut” i chefens ögon.

Vägen framåt är att arbetsgivare och chefer kan ge  anställda frihet

Personligen tycker jag om att jobba och min ambition är att vara på en arbetsplats där jag kan få möjlighet till utveckling och flexibilitet. Då kan jag faktiskt tänka mig att stanna. När en chef visar att den bryr sig om sina anställda, gör sitt bästa för att de ska trivas och ger dem frihet under ansvar, då tror jag att produktiviteten blir som högst. En win-win alltså. Men i det ingår förstås att se till att de anställda inte jobbar ihjäl sig, att de faktiskt är lediga på sin fritid och sin semester och att inte ställa krav på att de läser mejl på kvällar och helger.

Eftersom jag är en sån som har koll på mina rättigheter som arbetstagare så arbetar jag oftast inte heller efter klockan fem. Men jag tror att vägen framåt är att arbetsgivare och chefer kan ge sina anställda frihet genom att låta dem i så stor utsträckning som möjligt arbeta när och var de vill, och lita på att de sköter sitt arbete. Dock tror jag att det finns en risk med det, och den är att många jobbar alldeles för mycket. Därför tror jag att Quiet quitting är något bra, man har förstått att ett jobb är ett just det, ett jobb. Och man ska inte arbeta mer än man behöver (40 timmar i veckan på heltidsanställning räcker), även om man älskar sitt jobb precis som jag gör. 

/Ann-Louise Dunklint, Content Specialist på Grade.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att må dåligt ska inte kosta allt

I Sverige ska ingen behöva välja mellan mat och medicin. Ändå är det vardag för många människor med psykisk ohälsa, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger.
Conny Allaskog Publicerad 8 september 2026, kl 09:16
Depression och ekonomi
Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger. Foto: Janerik Henriksson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som politiken lyfter psykisk hälsa som en prioriterad fråga har de ekonomiska trygghetssystemen urholkats – med följden att människor inte bara pressas in i fattigdom, utan också längre bort från arbetsmarknaden. Nu kräver tre organisationer som arbetar med psykisk ohälsa att regeringen agerar.

Kristina Båth Sågänger
Kristina Båth Sågänger

Den som vill förstå allvaret behöver bara titta på siffrorna i RSMH rapport Mat eller medicin. Var tredje person med psykisk ohälsa har under det senaste året avstått från nödvändiga läkemedel av ekonomiska skäl. Nästan hälften har inte haft råd att köpa mat. En av fyra har avstått från att söka vård eftersom pengarna inte räckt till. Sju av tio har behövt låna pengar av familj eller vänner för att klara vardagen.

Bakom siffrorna finns människor som ställs inför orimliga val: medicin eller mat. Hyra eller social gemenskap. Vård eller andra nödvändiga utgifter. Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar. Det handlar om människor vars ohälsa sammanfaller med ett trygghetssystem som inte längre ger trygghet.

Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar

Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa är sedan länge välkänt och går inte bara åt ett håll. Det är inte bara psykisk ohälsa som leder till ekonomiska problem. Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord.

Conny Allaskog
Conny Allaskog

Socialstyrelsens statistik visar exempelvis att personer som får ekonomiskt bistånd löper en kraftigt förhöjd risk för självmord jämfört med övriga befolkningen. Ändå behandlas detta ofta som separata frågor i den politiska debatten. Psykisk ohälsa diskuteras i termer av vårdköer och behandlingar, medan ekonomisk utsatthet reduceras till arbetsmarknads- eller socialpolitik. Men i människors vardag går dessa frågor inte att skilja åt.

När ekonomin rasar försämras också möjligheterna att återhämta sig. För den som redan kämpar med psykisk ohälsa kan oron över hyran, elräkningen eller nästa matinköp vara det som gör en svår situation ohållbar. Det ser vi tydligt bland de målgrupper våra organisationer möter. Mind vittnar exempelvis om att ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje. Det handlar om människor som riskerar att förlora sina hem, som inte vet hur nästa räkning ska betalas eller som ser skulderna växa utan någon väg ut. Detta är inte bara en fråga om ekonomi. Det blir för många en fråga om liv och död.

Ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje

Under lång tid har sjuk- och aktivitetsersättningen urholkats. En ny granskning från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att sjukersättningen successivt har tappat sin roll som ett faktiskt inkomstskydd. När skyddet försämras över tid får det i praktiken stora konsekvenser för människor som är långvarigt sjuka, som steg för steg får allt sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin vardag. Samtidigt har levnadskostnaderna för mat, boende och andra nödvändigheter ökat kraftigt, vilket ytterligare urholkar ekonomin för den som står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom.

Rickard Bracken
Rickard Bracken

Detta är inte bara en fråga om individens ekonomi, utan om hur välfärdssystemet faktiskt fungerar i praktiken. När människor inte har råd med behandling, mediciner eller grundläggande levnadsomkostnader försvåras både återhämtning och möjligheten att återgå i arbete eller studier – vilket i förlängningen också innebär att ett svagare skyddsnät riskerar att motverka sitt eget syfte.

Därför kräver våra organisationer två konkreta åtgärder:

För det första måste sjuk- och aktivitetsersättningen samt det ekonomiska biståndet höjas och indexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället. Ingen ska bli fattigare för varje år som går därför att man har en psykisk ohälsa.

För det andra måste regeringen tillsätta en utredning om hur de senaste decenniernas förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen påverkar personer med psykisk ohälsa.

Kunskapen om sambanden mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa har blivit mer robust under de senaste åren och det råder inte någon tvekan om detta faktum. Det som saknas är politiska beslut som utgår från den verkligheten. Ytterst handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi hoppas på ett samhälle där trygghetssystemen faktiskt gör det de är tänkta att göra – ger trygghet när livet är som svårast. Att må dåligt ska inte behöva kosta allt.

/Conny Allaskog, ordförande, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken, generalsekreterare, MIND

Kristina Båth Sågänger, ordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)