Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: De papperslösa är bara en del av problemet

Migrantarbetarnas bekymmer är alla löntagares bekymmer. Faller en faller alla, skriver Anna-Lena Lodenius, journalist, författare och föreläsare och som är medförfattare till en ny bok om arbete över gränserna.
Anna-Lena Lodenius Publicerad 16 oktober 2008, kl 11:12
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Såhär på hösten äter jag gärna leverpastejsmörgåsar med ättiksgurka till kaffe med mjölk när jag sitter och skriver framför datorn. Jag brukar köpa de gigantiska runda burkarna som tillverkas i Polen eftersom de är billigast och faktiskt riktigt goda. Men jag medger att jag känner ett sting av dåligt samvete när jag passerar förbi de betydligt dyrare burkarna som det står Felix på. Fast fasen vet.

Nyligen åkte jag runt två dagar i Skåne med Kommunals sektion för Djur och Natur som tidigare var en del av Lantarbetarförbundet. Det som gjorde starkast intryck på mig var något som de kallade "gurksvävare". En slags vita tält på hjul som stod uppställda lite varstans på åkrarna. Ingen var i bruk just då, men de visade mig bilder.

De som arbetar i en gurksvävare ligger framstupa hängande i gummiband som fästs kring huvudet och bålen. De sträcker armarna ner mot marken och plockar gurkor som läggs på ett löpande band vartefter vidundret förflyttar sig över åkrarna. Jag vet inte hur länge man ligger i en sådan maskin, men säkert är att det knappast går att ta paus när som helst. Gurksvävaren används vad jag förstår även vid ogräsrensning.

 - Allt blod rinner ner i huvudet, känns som en medicinboll när du går hem på kvällen, du får en fruktansvärd huvudvärk, berättade Kommunals ombudsman Ulf Hansson.

Nästan all gurka skördas på detta sätt i Sverige numera. Annars skördas många grödor fortfarande manuellt, till exempel sallad och purjolök. Bilderna jag tar under den här resan visar jag för vänner som stönar "Cottonfields back home", Peru eller vad som helst. Men knappast Sverige. Horder av människor i trasiga kläder, en del med svagt mörktonad hy, står i klungor på fälten och bilderna kunde också vara betydligt äldre för vi talar om ett arbete som inte verkar ha förändrats särskilt mycket.

Även i Sverige har lantarbetarna, som i stort sett aldrig är svenskar numera utan gästarbetare, arbetsvillkor som innefattar långa arbetsdagar (kl 6 till minst 20, ibland 22-24, sex dagar i veckan), arbetsställningar som tär på kroppen, sanitära villkor som lämnar mycket i övrigt att önska (dåligt med toaletter, duschar, lunchrum) samt ett boende i anslutning till arbetsplatsen som kan betyda risiga baracker, husvagnar eller utrymda skolor.

- De kallar den Hilton på skoj, berättade Tommy Nilsson när vi passerade en risig röd länga på slätten utanför Kristianstad.

Vi har tredje världen runt knuten. Men vi ser den inte. Vi tror att rättvisa arbetsvillkor är en kamp som förs i södra Indien eller Pakistan. Vi vet mer om H&M:s och Indiskas underleverantörer än vi vet om NCC:s på svenska byggen. Vi bekymrar oss mer om bananer i Costa Rica än om sallad från Listerlandet. Svenskt är bra, lite nationalister är vi. En förklaring är att kostnaderna måste pressas, det sägs att konsumenterna kräver det och kanske är det så. Ska något framställas i Sverige får det inte kosta orimligt mycket mer.

Nu talas det allt mer om papperslösa. Detta är förvisso ett växande problem. Arbetsmarknaden består av allt fler som kommer hit på turistvisum men stannar över tiden, söker asyl men håller sig undan när de får avslag, är utsatta för jobbtrafficking etc. Dessa personer måste jobba svart, skatt kan man inte betala i Sverige om man inte har ett personnummer, och personnumret är nyckeln till det mesta av välfärdens förmåner i det svenska samhället.

Länge var papperslösa en helt osynlig grupp i fackliga sammanhang. Fastighetsanställdas förbund är det LO-förbund som varit mest engagerat, förmodligen för att det finns så många papperslösa just i städbranschen. Nyligen kom rapporten RIA, Rättvis Ingång till Arbetet (finns på Fastighets hemsida) där man intervjuat mängder av papperslösa. Det är en skrämmande läsning om ett helt annat Sverige. En parallell tillvaro av människor som känner osäkerhet, rädsla och utsatthet och som utför ett i många fall obegripligt hårt arbete.

Men de papperslösa är bara en del av problemet, de allra flesta migrantarbetare kommer helt legalt. Jag och Mats Wingborg har just kommit ut med boken Migrantarbetare - grundkurs om rörlighet, rättigheter och globalisering (Premiss förlag). Vi försöker att fånga in både den globala och den lokala situationen här i Sverige.

Det finns närmare 200 miljoner migrantarbetare i världen och färre än var tionde lämnar sitt hemland för att söka asyl, resten flyttar för bättre villkor. En del har högstatusjobb, andra befinner sig i det absoluta bottenskiktet socialt och ekonomiskt. Men gemensamt är att de oftare än andra utsätts för exploatering och usla arbetsvillkor. Dessutom har de ofta svårare att kräva sina rättigheter på grund av svagare ställning på arbetsmarknaden och ibland också beroende på språkproblem.

Den fria rörligheten gör att människor från de fattigaste delarna av EU kan komma till Sverige och arbeta. Många använder F-skattsedel, andra anställs i bemanningsföretag i sina hemländer där även lönen betalas ut. Vilket är en förklaring till att deras villkor skiljer sig så mycket från dem som regleras av de svenska kollektivavtalen. Nu ska vi öppna upp för mer arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Redan idag kommer färre från Polen och Baltikum eftersom löner och arbetsvillkor har förbättrats hemmavid. Möjligheten att ta hit gurkplockare från Moldavien och Vitryssland lär säkra de låga lönerna i lantbruket även i fortsättningen.

Migrantarbetarnas problem är våra problem, faller en faller alla. Deras villkor urholkar villkoren i hela branscher. Vi måste börja bry oss om hur människor har det som kör taxi, tömmer våra papperskorgar och bygger våra hus. Vi måste börja där vi står, och sätta press på arbetsgivarna. Det duger inte att skylla på oseriösa underleverantörer. De som sköter offentlig upphandling av varor och tjänster bör inte bara fundera över priset. Skattemyndigheterna måste bli alertare.

Är något för billigt så är det sannolikt för billigt, en liter jordgubbar för 25 kronor utanför Ica-Kvantum genererar förmodligen inga pengar till statskassan.

Jag vet ingenting om hur de har det som plockar gurka i Polen. Betalar jag mer för en svensk produkt vill jag också veta vad jag får.

Ståndpunkter:

  • Migrantarbetarnas villkor urholkar villkoren i hela branscher.
  • Migrantarbetarnas problem är våra problem.
  • Vi måste sätta press på arbetsgivarna.
Debatt

Debatt: Även chefer utsätts för tystnadskultur

Tystnadskultur kan drabba både ledare och medarbetare. Men när chefen är i skottlinjen är det svårt att ta ledarhatten och göra något åt det. Vi behöver alla hjälpas åt, skriver Kenth Åkerman.
Publicerad 26 mars 2024, kl 06:00
En kvinna som håller sitt finger framför munnen
Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag, skriver Kenth Åkerman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På en arbetsplats måste olika människor kunna samverka och ha förståelse för olikheter. Det pratas mycket om dåliga chefer och dåligt ledarskap, men sunkigt beteende drabbar även chefer. Att bli utsatt för maktspel, fulspel och falskspel gäller alltså inte bara medarbetarna. Det är också något som frodas extra väl i en tystnadskultur och kan också vara ett tydligt tecken på att det är en osund kultur. 

Mörkertalet är stort. Nio av tio har på ett eller annat sätt sett eller varit nära spelet, visade researchen jag gjorde inför en bok. Nästan en av fem personer har själv personligen blivit berörda av tystnadskulturen. Alltför många ser men ingen gör med rädsla för konsekvenser. 

Om man inte fokuserade på dåliga människor utan på vad som förväntas av medarbetarna på en arbetsplats, så kanske man skulle kunna uppnå bättre förståelse. Om man tydliggör medarbetarnas ansvar och roller, samt inte minst ledarskapets roll, så skulle vi få fler välfungerande arbetsplatser. 

Vilka är då drivkrafterna bakom tystnadskultur, maktspel, fulspel och sunkiga kulturer? Makt, bekräftelse, ego. Där kunde denna text sluta.

Tystnadskulturen blir en osynlig filt

Att ha makt över en annan människa innebär en beroendeställning, som aldrig får utnyttjas.

Det är lätt att chefer också trakasseras, av andra chefer och av sina medarbetare. Mobbning på arbetsplatsen förekommer det vet vi och när det sätts i system kan det bli en del av tystnadskulturen. Det är ledningens och HR:s skyldighet och ansvar att vidta åtgärder när man upptäcker osunda beteenden som skapar en destruktiv kultur. När det är chefer som drabbas kan det bli ännu svårare att ta tag i. Vem tar då ledarhatten och att göra något åt det?

Tystnadskulturen blir en osynlig filt över egentliga syften och strukturer som kväver initiativ, kreativitet och kraft för att förändra. Vi vill ha innovation och nytänkande, men inte människor som har för galna idéer.  Vi vill ha tillit, men får istället nyckfullhet. Vi vill ha modiga chefer, med får istället ja-sägande administratörer som petar in onödiga siffror i system som ingen läser i. 

Den kan börja redan första dagen på nya jobbet, att bli tillsagd att "så här gör vi här" eller "här pratar vi inget negativt eller gnäller". Men den blir istället bara en tung blöt filt som marknadsför sig enligt en tvärtom-regel. På filten står tjusiga värdegrundsord skrivna som: högt i tak, medledarskap, öppenhet, innovation och omtanke. Orden står där fint broderade med en tydlig avsikt. Den som har en avvikande åsikt ska ha svårt att vädra sin ståndpunkt, eftersom tystnadskulturens lögn och de fina orden låter så mycket tjusigare och enklare att tro på. 

Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag. Gör som chefer gör (och vill!) annars... Hur blev det då med det tillitsfulla ledarskapet?

Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm

När maktmissbruk och beroendeförhållanden är närvarande i en organisation, kan rädsla för konsekvenserna av att utmana sakernas läge öka. Detta kan skapa en farlig miljö där medarbetare och chefer inte vågar tala öppet om problem och som därmed kan leda till att allvarliga problem inte upptäcks eller löses. Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm.  Är man stark, måste man vara snäll, som den dunderhonungsätande björnen skulle sagt.

Det är dags att vi slutar vara tysta och istället jobbar för ett öppet, tryggt och tillitsfullt klimat både hemma, i föreningen, samfundet, släkten och klubben. Inte bara på pappret och i de välformulerade styrdokument. Utan även i verkliga livet.

Vi kan bättre än så. Du kan bättre än så. Dags att bryta dig fri, frigöra organisationen eller relationen. Priset för tystnad är för högt.  Tillsammans måste vi bryta tystnadens talande tyranni!

/Kenth Åkerman, ledarskapsexpert, föreläsare och författare