Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: De papperslösa är bara en del av problemet
Migrantarbetarnas bekymmer är alla löntagares bekymmer. Faller en faller alla, skriver Anna-Lena Lodenius, journalist, författare och föreläsare och som är medförfattare till en ny bok om arbete över gränserna.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Såhär på hösten äter jag gärna leverpastejsmörgåsar med ättiksgurka till kaffe med mjölk när jag sitter och skriver framför datorn. Jag brukar köpa de gigantiska runda burkarna som tillverkas i Polen eftersom de är billigast och faktiskt riktigt goda. Men jag medger att jag känner ett sting av dåligt samvete när jag passerar förbi de betydligt dyrare burkarna som det står Felix på. Fast fasen vet.
Nyligen åkte jag runt två dagar i Skåne med Kommunals sektion för Djur och Natur som tidigare var en del av Lantarbetarförbundet. Det som gjorde starkast intryck på mig var något som de kallade "gurksvävare". En slags vita tält på hjul som stod uppställda lite varstans på åkrarna. Ingen var i bruk just då, men de visade mig bilder.
De som arbetar i en gurksvävare ligger framstupa hängande i gummiband som fästs kring huvudet och bålen. De sträcker armarna ner mot marken och plockar gurkor som läggs på ett löpande band vartefter vidundret förflyttar sig över åkrarna. Jag vet inte hur länge man ligger i en sådan maskin, men säkert är att det knappast går att ta paus när som helst. Gurksvävaren används vad jag förstår även vid ogräsrensning.
- Allt blod rinner ner i huvudet, känns som en medicinboll när du går hem på kvällen, du får en fruktansvärd huvudvärk, berättade Kommunals ombudsman Ulf Hansson.
Nästan all gurka skördas på detta sätt i Sverige numera. Annars skördas många grödor fortfarande manuellt, till exempel sallad och purjolök. Bilderna jag tar under den här resan visar jag för vänner som stönar "Cottonfields back home", Peru eller vad som helst. Men knappast Sverige. Horder av människor i trasiga kläder, en del med svagt mörktonad hy, står i klungor på fälten och bilderna kunde också vara betydligt äldre för vi talar om ett arbete som inte verkar ha förändrats särskilt mycket.
Även i Sverige har lantarbetarna, som i stort sett aldrig är svenskar numera utan gästarbetare, arbetsvillkor som innefattar långa arbetsdagar (kl 6 till minst 20, ibland 22-24, sex dagar i veckan), arbetsställningar som tär på kroppen, sanitära villkor som lämnar mycket i övrigt att önska (dåligt med toaletter, duschar, lunchrum) samt ett boende i anslutning till arbetsplatsen som kan betyda risiga baracker, husvagnar eller utrymda skolor.
- De kallar den Hilton på skoj, berättade Tommy Nilsson när vi passerade en risig röd länga på slätten utanför Kristianstad.
Vi har tredje världen runt knuten. Men vi ser den inte. Vi tror att rättvisa arbetsvillkor är en kamp som förs i södra Indien eller Pakistan. Vi vet mer om H&M:s och Indiskas underleverantörer än vi vet om NCC:s på svenska byggen. Vi bekymrar oss mer om bananer i Costa Rica än om sallad från Listerlandet. Svenskt är bra, lite nationalister är vi. En förklaring är att kostnaderna måste pressas, det sägs att konsumenterna kräver det och kanske är det så. Ska något framställas i Sverige får det inte kosta orimligt mycket mer.
Nu talas det allt mer om papperslösa. Detta är förvisso ett växande problem. Arbetsmarknaden består av allt fler som kommer hit på turistvisum men stannar över tiden, söker asyl men håller sig undan när de får avslag, är utsatta för jobbtrafficking etc. Dessa personer måste jobba svart, skatt kan man inte betala i Sverige om man inte har ett personnummer, och personnumret är nyckeln till det mesta av välfärdens förmåner i det svenska samhället.
Länge var papperslösa en helt osynlig grupp i fackliga sammanhang. Fastighetsanställdas förbund är det LO-förbund som varit mest engagerat, förmodligen för att det finns så många papperslösa just i städbranschen. Nyligen kom rapporten RIA, Rättvis Ingång till Arbetet (finns på Fastighets hemsida) där man intervjuat mängder av papperslösa. Det är en skrämmande läsning om ett helt annat Sverige. En parallell tillvaro av människor som känner osäkerhet, rädsla och utsatthet och som utför ett i många fall obegripligt hårt arbete.
Men de papperslösa är bara en del av problemet, de allra flesta migrantarbetare kommer helt legalt. Jag och Mats Wingborg har just kommit ut med boken Migrantarbetare - grundkurs om rörlighet, rättigheter och globalisering (Premiss förlag). Vi försöker att fånga in både den globala och den lokala situationen här i Sverige.
Det finns närmare 200 miljoner migrantarbetare i världen och färre än var tionde lämnar sitt hemland för att söka asyl, resten flyttar för bättre villkor. En del har högstatusjobb, andra befinner sig i det absoluta bottenskiktet socialt och ekonomiskt. Men gemensamt är att de oftare än andra utsätts för exploatering och usla arbetsvillkor. Dessutom har de ofta svårare att kräva sina rättigheter på grund av svagare ställning på arbetsmarknaden och ibland också beroende på språkproblem.
Den fria rörligheten gör att människor från de fattigaste delarna av EU kan komma till Sverige och arbeta. Många använder F-skattsedel, andra anställs i bemanningsföretag i sina hemländer där även lönen betalas ut. Vilket är en förklaring till att deras villkor skiljer sig så mycket från dem som regleras av de svenska kollektivavtalen. Nu ska vi öppna upp för mer arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Redan idag kommer färre från Polen och Baltikum eftersom löner och arbetsvillkor har förbättrats hemmavid. Möjligheten att ta hit gurkplockare från Moldavien och Vitryssland lär säkra de låga lönerna i lantbruket även i fortsättningen.
Migrantarbetarnas problem är våra problem, faller en faller alla. Deras villkor urholkar villkoren i hela branscher. Vi måste börja bry oss om hur människor har det som kör taxi, tömmer våra papperskorgar och bygger våra hus. Vi måste börja där vi står, och sätta press på arbetsgivarna. Det duger inte att skylla på oseriösa underleverantörer. De som sköter offentlig upphandling av varor och tjänster bör inte bara fundera över priset. Skattemyndigheterna måste bli alertare.
Är något för billigt så är det sannolikt för billigt, en liter jordgubbar för 25 kronor utanför Ica-Kvantum genererar förmodligen inga pengar till statskassan.
Jag vet ingenting om hur de har det som plockar gurka i Polen. Betalar jag mer för en svensk produkt vill jag också veta vad jag får.
Ståndpunkter:
- Migrantarbetarnas villkor urholkar villkoren i hela branscher.
- Migrantarbetarnas problem är våra problem.
- Vi måste sätta press på arbetsgivarna.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Chefer måste våga möta konflikter
En välfungerande arbetsplats kan använda konflikter som en möjlighet för utveckling. Men många chefer är för passiva, vilket förvärrar problemen, skriver Tamara Maskovic Wängborg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare
När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
