Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags för tech-branschen att bli modern

Det är dags för tech-branschen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder.
Publicerad 2 maj 2023, kl 07:23
Händer som skriver, Martin Linder
Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar på långsiktighet, skriver Unionens ordförande Martin Linder. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en uppfattning bland en del företagsledare, ofta inom tech-branschen som handlar om att kollektivavtal är omodernt, inte passar alla typer av branscher och gör det svårare att driva företag. Ett annat vanligt argument är att företaget redan har bra villkor och att kollektivavtal därför inte behövs.

Det är en bekymmersam inställning och jag vill här bemöta dessa uppfattningar.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor, och kanske till och med bättre än kollektivavtalet, är utmärkt, men inget argument mot kollektivavtal. Man kan ha kollektivavtal och dessutom ge medarbetare ännu bättre villkor än i kollektivavtalet.

Men ett kollektivavtal ger något mer utöver bra villkor: Det ger medarbetare via sina förtroendevalda, bättre insyn och möjlighet till påverkan på verksamhet och processer i företaget. Avtalet ger en tydlig struktur för hur samverkan mellan fack och arbetsgivare ska gå till och kan anpassas efter verksamhetens och medarbetarnas behov. Det ger de anställda en möjlighet att påverka exempelvis hur och när förändringar sker.

Att ett företag ger sina anställda bra villkor är inget argument mot kollektivavtal

Att bli lyssnad på genom att ett fackligt ombud för gruppens talan är ett starkt och viktigt skäl bakom den stora uppslutning Unionen har bland medlemmarna när det gäller att teckna kollektivavtal. Det kan säkert uppfattas som krångligt att behöva lyssna på fackets synpunkter, men i längden skapar det acceptans, eller åtminstone bättre förståelse hos de anställda för att en förändring behöver göras. 

Med ett kollektivavtal kan man göra avsteg från lagen om medbestämmande om man kommer överens med facket. Inom samverkan kan fack och arbetsgivare tillsammans hitta de bästa lösningarna för just det företaget. Det erbjuder flexibilitet som ibland är mer långtgående än de regler som finns i lagen. Ett exempel är nattarbete, där en arbetsgivare sällan kan få undantag från arbetstidslagen. Men med ett kollektivavtal finns en kontrollmekanism som gör att facket och arbetsgivaren kan komma överens om undantag, samtidigt som god arbetsmiljö garanteras de anställda.

Det finns många exempel på företag och klubbar som tar ansvar i svåra tider. Det skedde till exempel under pandemin då Unionen på kort tid slöt ett stort antal lokala avtal med arbetsgivare och fick stödet för korttidsarbete på plats. Det räddade många jobb och företag. Parterna hade då under lång tid arbetat för att få en lag om korttidsarbete och slutit centrala avtal.

Det bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna

Jag tror att inställningen från de företagsledare som ställer sig frågande till kollektivavtal i grunden bottnar i en rädsla för att släppa ifrån sig makt till arbetstagarna. Jag menar att en sådan rädsla är grundlös. Det kollektivavtalet ger, är en ordning och en fastställd struktur för företaget att hantera såväl vardagliga situationer som svårare omställningsprocesser genom dialog med de anställda.

Rätten för arbetsgivaren att ”leda och fördela arbetet” kvarstår. Arbetsgivaren har den slutgiltiga beslutanderätten och det slutgiltiga ansvaret. Ett kollektivavtal hindrar inget företag från att säga upp anställda, och det är heller inte syftet med avtalet. Men det ger spelregler för hur en sådan process ska gå till. 

Passar kollektivavtal även för nya snabbväxande företagSjälvklart. Det finns ingen typ av verksamhet, storlek eller annat som gör att företaget passar sämre för kollektivavtal. Det visar inte minst det faktum att det finns arbetsgivarorganisationer som täcker hela näringslivet.

Det finns många exempel på företag i ”nya” branscher som har tecknat kollektivavtal med Unionen: Alltifrån stora industriföretag som Northvolt (ett mer snabbväxande företag finns knappast) till jämförelsevis små företag som Paradox. 

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde

Klarar företag med kollektivavtal konkurrensen från internationella företag utan avtal? Absolut! Nio av tio anställda på svensk arbetsmarknad omfattas i dag av kollektivavtal, och i den mest konkurrensutsatta branschen: industrin, är täckningsgraden mycket hög. Där har också parterna: arbetsgivare och fack, en lång tradition av samverkan och samarbete.

Allt fler anställda ser kollektivavtalets värde, och vikten av att ha förtroendevalda på arbetsplatsen. Ett exempel på det är att Unionen har många medlemmar och väl fungerande klubbar på stora tech-företag.

Det är dags för företagen att ompröva gamla sanningar och öka kunskapen om hur kollektivavtal fungerar. Ett kollektivavtal signalerar att företaget är seriöst och satsar långsiktigt. Jag är helt övertygad om att det gagnar även företagen och deras verksamhet.

/Martin Linder, ordförande Unionen

Debatt

Debatt: Så bemöter du minoritetsstress

En fråga du ställer till din homosexuella kollega i all välmening kan hon ha svarat på tusentals gånger tidigare. Det kan skapa minoritetsstress, skriver Frida Sandegård.

Publicerad 30 maj 2023, kl 06:06
händer av olika färger. Till höger Frida Sandegård
Vissa medarbetare stämplas som lättkränkta och besvärliga av sina kollegor. Men bakom utbrotten finns ofta mekanismer som förklarar varför det blir så, skriver Frida Sandegård.

Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett begrepp som blivit vanligt förkommande i relation till inkluderings- och jämlikhetsarbete är minoritetsstress. I mitt arbete som jämlikhetskonsult märker jag att begreppet bidrar till en mer nyanserad förståelse av olika beteenden och främjar tillit på arbetsplatser.

Minoritetsstress uppstår i mötet med sociala och strukturella orättvisor. Det är inte en diagnos utan en modell för att förklara hur diskriminering, trakasserier, hot och hat leder till risk för sämre hälsa bland marginaliserade grupper. Begreppet myntades i USA av Ilan H. Meyer, för att förklara varför gruppen homosexuella män löpte högre risk för att drabbas av stressrelaterade sjukdomar.

Så vad det är för skillnad på ”vanlig” stress och minoritetsstress? Bra fråga! Själva stressen är det ingen skillnad på. Långvarig stress är inte bra för någon. Det som minoritetsstressmodellen synliggör är att stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress. Det kan handla om egna erfarenheter av trakasserier från tidig ålder, diskriminering eller uteslutning från arbetsmarknaden, trakasserier i kollektivtrafiken eller kränkande bemötande i vården eller integritetskränkande frågor från kollegor.

Stigmatiserade grupper löper högre risk för att utsättas för långvarig stress

Enstaka händelser av att bli illa behandlad leder inte till minoritetsstress. Meyers teori handlar om konsekvenserna av den stress som uppstår, som en följd av flera negativa erfarenheter över tid.

Stress i sig är inte farligt, det är bristen på återhämtning som är farligt för hälsan. För att återhämtning ska kunna ske behöver en känsla av trygghet infinna sig. Vi behöver känna trygghet för att på riktigt kunna vila. Eftersom minoritetsstress kan uppstå i mötet med flera områden av samhället är det stor risk för brist på återhämtning. 

Den som utsätts för minoritetsstress kan hjälpas av att förstå att alla inte upplever denna stress, inte ens alla personer från samma minoritetsgrupp. Men vanliga förhållningssätt för att hantera marginalisering och stigmatisering är att överprestera för att motbevisa negativa förväntningar, vara hypervaksam och ha förväntan om att avvisas, att undvika sammanhang för att minska risken för utsatthet och att dölja delar av minoritetsidentiteten för att minska risk för integritetskränkningar. Ytterligare ett förhållningssätt är att själv börja tro på att man är mindre värdig. Dessa olika förhållningssätt är strategier för att minska obehaget och utsattheten, men de riskerar tyvärr att orsaka ökad stress.

Ett vanligt sätt att hantera marginalisering är att överprestera

Som arbetsgivare har man ansvar för att arbeta för allas lika rättigheter och möjligheter. Ökad förståelse om minoritetsstress kan stärka det arbetet eftersom modellen tydliggör att en miljö fri från kränkningar är av stor vikt för hälsan. Modellen kan också hjälpa till att skapa förståelse för mekanismer bakom varför en medarbetare riskerar att stämplas som lättkränkt och besvärlig av sina kollegor. Varför någon ”blir så arg”, eller reagerar med starka känslor för ”ingenting” kan bero på hypervaksamhet från minoritetsstressen.

Den elfte gången som något händer upplevs större och mycket mer utsättande än den första och till slut kan det bli svårt att härbärgera all stress – den måste ut. Hypervaksamheten kan i bästa fall tidigt signalera om brister i organisationskulturen. Oavsett om jag utsätts för minoritetsstress eller inte, får jag hjälp att förstå att nedsättande skämt och jargong och exkluderande beteendenormer både är en smärtsam påminnelse om utsatthet och riskerar att leda till grövre kränkningar. Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot och en nyfiken fråga kan aktivera tidigare erfarenheter av integritetskränkande frågor.

Ett ”litet skämt” kan väcka minnen av hot

Genom ökad kunskap om minoritetsstress kan vi få ökad förståelse för vikten av att vara uppmärksamma på om samtalsklimatet sker på någons individs eller grupps bekostnad. Det blir lättare att förstå varför tilliten riskerar att få sig en törn om ett tveksamt skämt bortförklaras med att ”du övertolkar”. I den bästa av världar orkar vi säga ifrån och där startar tillitsarbetet om det kan tas emot med förståelse och kompetent bemötande.

Så här kan man bygga tillit på arbetsplatsen:

  • Trygghet med att kollegor säger ifrån vid kränkande jargong
  • Ledarskap som visar att inkluderande kultur är viktigt på riktigt
  • Gränssättning mot kränkning tas emot med insikt om den negativa konsekvensen som uppstod, istället för att fastna vid en eventuell god intention
  • Stå ut med att ökad kunskap om minoritetsstress kan leda till att det i mätningar ser ut som att kränkningar ökar. Resultatet kan bero på att tystnadskultur minskar och tillit ökar

Frida Sandegård, handledare i psykosocialt arbete och jämlikhetskonsult