Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att införa fyradagarsvecka

Använd AI för att lätta anställdas börda istället för att öka vinsterna i produktionen. Det är dags att införa fyradagarsvecka, skriver Rikard Densloe.
Publicerad
till vänster Rikard Densloe, till höger ett häftstift på en almanacka
Måste artificiell intelligens användas till att öka vår produktivitet? Den nya tekniken borde istället underlätta för anställda att jobba mindre, skriver Rikard Densloe Foto. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vet ni varför vi firar första maj? Ni vet säkert vad första maj är: dagen vi samlas för att fira arbetarnas rättigheter och framsteg inom arbetarrörelsen. Men vet ni varför datumet är just första maj? 

Det sträcker sig tillbaka till 1886 i Chicago. När tiotusentals arbetare gick ut i strejk för att kräva åtta timmars arbetsdag, möttes de av vapen och våld från den lokala polisen. Det ledde till flera döda, skadade och ett misslyckande för rättssystemet att fälla rätt personer för det som kom att kallas Haymarketmassakern

Ironiskt nog är USA ett av få länder där första maj inte firas som arbetarrörelsens dag, det är inte ens en helgdag. Men i Chicago glömmer de inte vad tidigare generations arbetare offrade för att ge alla arbetare bättre arbetsvillkor. De fyller gatorna varje år för att tacka tidigare generationer för deras mod. 

För sanningen är att alla bra villkor som du drar nytta av i dag som anställd, att du inte jobbar mer än 40 timmar i veckan är på grund av organiserat motstånd. Att andra gick före dig.  

 

De glömmer inte vad tidigare generationer offrade för att ge alla bättre arbetsvillkor

I Sverige blev den nuvarande modellen av arbetsveckan inte lag förrän 1973. För att sätta det i perspektiv, detta är fyra år innan någon ens hade hört talas om Star Wars. 

Vi är den mest effektiva generation arbetare som någonsin har existerat och medan vår arbetseffektivitet har gått i taket så har våra löner stagnerat. Vi jobbar under en halvsekelgammal lag, instiftad innan datorer existerade på våra arbetsplatser. Om det låter som att jag upprepar mig så är det för att jag vill att ni ska förstå att vi behöver förändring.

Vi låter våra liv kretsa runt våra jobb som om detta är det vi lever för när det borde vara tvärt om. Vi jobbar en vecka för att sedan få några dagars vila så att vi orkar arbeta igen. Det är bra att gilla sitt jobb och se fram emot arbete som är uppfyllande, men det är också viktigt att sätta gränser för att undvika utbrändhet.

Lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få

Det är mer relevant än någonsin att ta denna diskussion nu, när vi står inför en ny teknologisk revolution som alla älskar om att prata om, AI. I stället för acceptera att vi kommer börja använda denna teknologi i våra arbeten för att ännu en gång höja produktiviteten, så är det dags att göra förändringar. 

Vi kan sänka timmarna vi arbetar och  produktiviteten kommer ändå att växa tack vare denna förändring, men lycka till att få din chef att förstå det. För det spelar ingen roll hur mycket ny teknologi som skapas om vi inte kräver av våra politiker att teknologin används för att lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få.

Det här behöver inte vara en fråga som splittrar oss. Faktum är att flertal studier om fyradagars arbetsvecka visar positiva resultat för företagen också. När anställda får bättre balans mellan arbete och fritid innebär det inte bara ökad trivsel på arbetsplatsen, utan även minskad personalomsättning och ökad effektivitet.

I en studie från Storbritannien ökade till och med intäkterna för flera företag som deltog, vilket tyder på att en investering i anställdas välbefinnande kan vara en klok affärsstrategi. En kortare arbetsvecka kan mycket väl vara nyckeln till en framgångsrik och hållbar arbetsmiljö för både arbetstagare och arbetsgivare.
 

Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp

Jag vet vad du tänker medan du nu sitter och läser detta: "Vi har inte råd att minska arbetstimmarna; vi behöver 40 timmars arbetsveckor annars kommer företagen att kollapsa." 

Det är dock inte ditt ansvar att avgöra om detta är genomförbart eller ej. Det är upp till politiker tillsammans med företagen att få det att fungera. När industriella revolutionen fortfarande var ung så insisterade fabriksägarna på att 12 timmars arbetsdag var nödvändigt för att gå med vinst. Varje gång en förändring som gör det bättre för arbetarklassen kommer, får vi höra samma argument av företagen. Och varje gång har de bevisats ha fel. Om de fått som de ville så hade du spenderat alla dina timmar på jobbet bredvid din 12-åriga kollega. 

Detta är hur framgång ska fungera. Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp. Förbättringar i arbetslivet hjälper inte bara oss som individer utan hela samhället.

Så vad kan vi göra för att detta ska bli verklighet? Prata mer om fyradagarsveckan med vänner, familj och kollegor. Vi måste stå enade om att detta är framtiden som vi vill se.  En kortare arbetsvecka är något som du kommer märka och ha nytta av, och med den extra fritid som vi får så kan vi hjälpas åt att lösa resten av utmaningarna framför oss.

/Rikard Densloe, proletär

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare