Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Dags att införa fyradagarsvecka

Använd AI för att lätta anställdas börda istället för att öka vinsterna i produktionen. Det är dags att införa fyradagarsvecka, skriver Rikard Densloe.
Publicerad
till vänster Rikard Densloe, till höger ett häftstift på en almanacka
Måste artificiell intelligens användas till att öka vår produktivitet? Den nya tekniken borde istället underlätta för anställda att jobba mindre, skriver Rikard Densloe Foto. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vet ni varför vi firar första maj? Ni vet säkert vad första maj är: dagen vi samlas för att fira arbetarnas rättigheter och framsteg inom arbetarrörelsen. Men vet ni varför datumet är just första maj? 

Det sträcker sig tillbaka till 1886 i Chicago. När tiotusentals arbetare gick ut i strejk för att kräva åtta timmars arbetsdag, möttes de av vapen och våld från den lokala polisen. Det ledde till flera döda, skadade och ett misslyckande för rättssystemet att fälla rätt personer för det som kom att kallas Haymarketmassakern

Ironiskt nog är USA ett av få länder där första maj inte firas som arbetarrörelsens dag, det är inte ens en helgdag. Men i Chicago glömmer de inte vad tidigare generations arbetare offrade för att ge alla arbetare bättre arbetsvillkor. De fyller gatorna varje år för att tacka tidigare generationer för deras mod. 

För sanningen är att alla bra villkor som du drar nytta av i dag som anställd, att du inte jobbar mer än 40 timmar i veckan är på grund av organiserat motstånd. Att andra gick före dig.  

 

De glömmer inte vad tidigare generationer offrade för att ge alla bättre arbetsvillkor

I Sverige blev den nuvarande modellen av arbetsveckan inte lag förrän 1973. För att sätta det i perspektiv, detta är fyra år innan någon ens hade hört talas om Star Wars. 

Vi är den mest effektiva generation arbetare som någonsin har existerat och medan vår arbetseffektivitet har gått i taket så har våra löner stagnerat. Vi jobbar under en halvsekelgammal lag, instiftad innan datorer existerade på våra arbetsplatser. Om det låter som att jag upprepar mig så är det för att jag vill att ni ska förstå att vi behöver förändring.

Vi låter våra liv kretsa runt våra jobb som om detta är det vi lever för när det borde vara tvärt om. Vi jobbar en vecka för att sedan få några dagars vila så att vi orkar arbeta igen. Det är bra att gilla sitt jobb och se fram emot arbete som är uppfyllande, men det är också viktigt att sätta gränser för att undvika utbrändhet.

Lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få

Det är mer relevant än någonsin att ta denna diskussion nu, när vi står inför en ny teknologisk revolution som alla älskar om att prata om, AI. I stället för acceptera att vi kommer börja använda denna teknologi i våra arbeten för att ännu en gång höja produktiviteten, så är det dags att göra förändringar. 

Vi kan sänka timmarna vi arbetar och  produktiviteten kommer ändå att växa tack vare denna förändring, men lycka till att få din chef att förstå det. För det spelar ingen roll hur mycket ny teknologi som skapas om vi inte kräver av våra politiker att teknologin används för att lätta vår last i stället för att öka vinsterna åt få.

Det här behöver inte vara en fråga som splittrar oss. Faktum är att flertal studier om fyradagars arbetsvecka visar positiva resultat för företagen också. När anställda får bättre balans mellan arbete och fritid innebär det inte bara ökad trivsel på arbetsplatsen, utan även minskad personalomsättning och ökad effektivitet.

I en studie från Storbritannien ökade till och med intäkterna för flera företag som deltog, vilket tyder på att en investering i anställdas välbefinnande kan vara en klok affärsstrategi. En kortare arbetsvecka kan mycket väl vara nyckeln till en framgångsrik och hållbar arbetsmiljö för både arbetstagare och arbetsgivare.
 

Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp

Jag vet vad du tänker medan du nu sitter och läser detta: "Vi har inte råd att minska arbetstimmarna; vi behöver 40 timmars arbetsveckor annars kommer företagen att kollapsa." 

Det är dock inte ditt ansvar att avgöra om detta är genomförbart eller ej. Det är upp till politiker tillsammans med företagen att få det att fungera. När industriella revolutionen fortfarande var ung så insisterade fabriksägarna på att 12 timmars arbetsdag var nödvändigt för att gå med vinst. Varje gång en förändring som gör det bättre för arbetarklassen kommer, får vi höra samma argument av företagen. Och varje gång har de bevisats ha fel. Om de fått som de ville så hade du spenderat alla dina timmar på jobbet bredvid din 12-åriga kollega. 

Detta är hur framgång ska fungera. Vi vill inte att våra barn ska ha det svårare än oss när de växer upp. Förbättringar i arbetslivet hjälper inte bara oss som individer utan hela samhället.

Så vad kan vi göra för att detta ska bli verklighet? Prata mer om fyradagarsveckan med vänner, familj och kollegor. Vi måste stå enade om att detta är framtiden som vi vill se.  En kortare arbetsvecka är något som du kommer märka och ha nytta av, och med den extra fritid som vi får så kan vi hjälpas åt att lösa resten av utmaningarna framför oss.

/Rikard Densloe, proletär

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef