Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer kan göra medarbetare sjuka

Förra året var rekordmånga sjukskrivna på grund av stress. I många fall beror utmattningen på mänskliga relationer på arbetsplatsen, skriver överläkaren Viktorija Milosevska.
Publicerad
till vänster en man som håller för öronen. Till höger Viktorija Milosevska
Ett tryggt ledarskap där det är okej att göra fel, kommer att minska sjukskrivningar på grund av stress, skriver överläkaren Viktorija Milosevska. Foto: Shutterstock/Annette O'Riordran
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I mitt arbete som överläkare i psykiatri möter jag ofta klienter som drabbats av utmattningssyndrom. I påfallande många fall finns det en bakgrund av otrygga ledare vars beteende har orsakat stress och oro på arbetsplatsen. 

I tider av lågkonjunktur ökar stressen och pressen på många arbetsplatser. Det innebär att kraven på chefer och ledare blir extra stora. För att skapa en kultur av psykologisk trygghet, där medarbetare känner tillit till varandra och vågar göra misstag, krävs det en trygg ledare som visar vägen. 

Under 2023 var rekordmånga personer sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, enligt Försäkringskassan. När man talar om stressrelaterade sjukskrivningar pratar man ofta om arbetsbelastning. Men när jag i mitt arbete som psykiatriker möter klienter som drabbats av utmattningssyndrom, så visar det sig i många fall röra sig om mänskliga relationer på arbetsplatsen som har lett fram till att den sjukskrivne har insjuknat. 

 

Medarbetare som känner tillit till varandra vågar göra misstag

På arbetsplatser där sjukskrivningar är många och återkommande finns det ofta chefer som brister i sin förmåga att stötta sina medarbetare på bästa sätt. Klienter jag mött som drabbats av utmattningssyndrom vittnar om en form av tystnadskultur på arbetsplatsen, där man inte vågar göra misstag och inte vågar säga vad man tycker av rädsla för att ens chef ska tolka det man säger på ett negativt sätt. Denna otrygghet på arbetsplatsen skapar en stor stress och oro. 

Ett stort ansvar för att bryta den här typen av negativ trend på arbetsplatser vilar på cheferna. Det är deras handlingar och attityd som sätter tonen för vilket beteende som är accepterat på arbetsplatsen, och det är chefen som har möjlighet att ta de viktiga kliven mot att skapa så kallad psykologisk trygghet bland medarbetarna på arbetsplatsen.

Psykologisk trygghet innebär en inre känsla av att man är trygg i det sociala sammanhang man befinner sig i. Det innebär också att våga testa nya saker och att ta risker, eftersom man litar på att gruppen inte kommer att stöta ut en om man misslyckas. Medarbetare som är psykologiskt trygga är gladare, har mer energi och presterar bättre. Det borde därför vara av högsta prioritet hos företag och organisationer att bygga team med psykologiskt trygga personer. Inte minst under en lågkonjunktur, då pressen på många arbetsplatser redan är stor.

 

En otrygghet på arbetsplatsen skapar stress och oro 

Genom att sprida kunskap bland chefer om alla de positiva fördelar som trygga medarbetare för med sig för hela arbetsplatsen, kan ledare få den motivation som krävs för att göra nödvändiga förändringar på arbetsplatsen.

Såväl ledare som medarbetare behöver tränas i att förstå hur individer och grupper reagerar på stressfyllda situationer, och behöver träna på att prata öppet om misstag för att kunna lära sig av dem. Detta kan göras i form av workshops, utbildningar och coachning för både ledare och medarbetare. 

Rutiner för att bygga och upprätthålla psykologisk trygghet på arbetsplatsen behöver också implementeras, exempelvis i form av veckovisa avstämningar där chefer stöttar sina medarbetare. Det är en väl värd investering för att skapa en arbetsplats där medarbetarna inte bara presterar bättre, utan där riskerna för sjukskrivningar på grund av stress minimeras.

Viktorija Milosevska, överläkare i psykiatri

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare