Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer kan göra medarbetare sjuka

Förra året var rekordmånga sjukskrivna på grund av stress. I många fall beror utmattningen på mänskliga relationer på arbetsplatsen, skriver överläkaren Viktorija Milosevska.
Publicerad 20 februari 2024, kl 06:00
till vänster en man som håller för öronen. Till höger Viktorija Milosevska
Ett tryggt ledarskap där det är okej att göra fel, kommer att minska sjukskrivningar på grund av stress, skriver överläkaren Viktorija Milosevska. Foto: Shutterstock/Annette O'Riordran
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I mitt arbete som överläkare i psykiatri möter jag ofta klienter som drabbats av utmattningssyndrom. I påfallande många fall finns det en bakgrund av otrygga ledare vars beteende har orsakat stress och oro på arbetsplatsen. 

I tider av lågkonjunktur ökar stressen och pressen på många arbetsplatser. Det innebär att kraven på chefer och ledare blir extra stora. För att skapa en kultur av psykologisk trygghet, där medarbetare känner tillit till varandra och vågar göra misstag, krävs det en trygg ledare som visar vägen. 

Under 2023 var rekordmånga personer sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, enligt Försäkringskassan. När man talar om stressrelaterade sjukskrivningar pratar man ofta om arbetsbelastning. Men när jag i mitt arbete som psykiatriker möter klienter som drabbats av utmattningssyndrom, så visar det sig i många fall röra sig om mänskliga relationer på arbetsplatsen som har lett fram till att den sjukskrivne har insjuknat. 

 

Medarbetare som känner tillit till varandra vågar göra misstag

På arbetsplatser där sjukskrivningar är många och återkommande finns det ofta chefer som brister i sin förmåga att stötta sina medarbetare på bästa sätt. Klienter jag mött som drabbats av utmattningssyndrom vittnar om en form av tystnadskultur på arbetsplatsen, där man inte vågar göra misstag och inte vågar säga vad man tycker av rädsla för att ens chef ska tolka det man säger på ett negativt sätt. Denna otrygghet på arbetsplatsen skapar en stor stress och oro. 

Ett stort ansvar för att bryta den här typen av negativ trend på arbetsplatser vilar på cheferna. Det är deras handlingar och attityd som sätter tonen för vilket beteende som är accepterat på arbetsplatsen, och det är chefen som har möjlighet att ta de viktiga kliven mot att skapa så kallad psykologisk trygghet bland medarbetarna på arbetsplatsen.

Psykologisk trygghet innebär en inre känsla av att man är trygg i det sociala sammanhang man befinner sig i. Det innebär också att våga testa nya saker och att ta risker, eftersom man litar på att gruppen inte kommer att stöta ut en om man misslyckas. Medarbetare som är psykologiskt trygga är gladare, har mer energi och presterar bättre. Det borde därför vara av högsta prioritet hos företag och organisationer att bygga team med psykologiskt trygga personer. Inte minst under en lågkonjunktur, då pressen på många arbetsplatser redan är stor.

 

En otrygghet på arbetsplatsen skapar stress och oro 

Genom att sprida kunskap bland chefer om alla de positiva fördelar som trygga medarbetare för med sig för hela arbetsplatsen, kan ledare få den motivation som krävs för att göra nödvändiga förändringar på arbetsplatsen.

Såväl ledare som medarbetare behöver tränas i att förstå hur individer och grupper reagerar på stressfyllda situationer, och behöver träna på att prata öppet om misstag för att kunna lära sig av dem. Detta kan göras i form av workshops, utbildningar och coachning för både ledare och medarbetare. 

Rutiner för att bygga och upprätthålla psykologisk trygghet på arbetsplatsen behöver också implementeras, exempelvis i form av veckovisa avstämningar där chefer stöttar sina medarbetare. Det är en väl värd investering för att skapa en arbetsplats där medarbetarna inte bara presterar bättre, utan där riskerna för sjukskrivningar på grund av stress minimeras.

Viktorija Milosevska, överläkare i psykiatri

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen