Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Chefer kan göra medarbetare sjuka

Förra året var rekordmånga sjukskrivna på grund av stress. I många fall beror utmattningen på mänskliga relationer på arbetsplatsen, skriver överläkaren Viktorija Milosevska.
Publicerad
till vänster en man som håller för öronen. Till höger Viktorija Milosevska
Ett tryggt ledarskap där det är okej att göra fel, kommer att minska sjukskrivningar på grund av stress, skriver överläkaren Viktorija Milosevska. Foto: Shutterstock/Annette O'Riordran
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I mitt arbete som överläkare i psykiatri möter jag ofta klienter som drabbats av utmattningssyndrom. I påfallande många fall finns det en bakgrund av otrygga ledare vars beteende har orsakat stress och oro på arbetsplatsen. 

I tider av lågkonjunktur ökar stressen och pressen på många arbetsplatser. Det innebär att kraven på chefer och ledare blir extra stora. För att skapa en kultur av psykologisk trygghet, där medarbetare känner tillit till varandra och vågar göra misstag, krävs det en trygg ledare som visar vägen. 

Under 2023 var rekordmånga personer sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, enligt Försäkringskassan. När man talar om stressrelaterade sjukskrivningar pratar man ofta om arbetsbelastning. Men när jag i mitt arbete som psykiatriker möter klienter som drabbats av utmattningssyndrom, så visar det sig i många fall röra sig om mänskliga relationer på arbetsplatsen som har lett fram till att den sjukskrivne har insjuknat. 

 

Medarbetare som känner tillit till varandra vågar göra misstag

På arbetsplatser där sjukskrivningar är många och återkommande finns det ofta chefer som brister i sin förmåga att stötta sina medarbetare på bästa sätt. Klienter jag mött som drabbats av utmattningssyndrom vittnar om en form av tystnadskultur på arbetsplatsen, där man inte vågar göra misstag och inte vågar säga vad man tycker av rädsla för att ens chef ska tolka det man säger på ett negativt sätt. Denna otrygghet på arbetsplatsen skapar en stor stress och oro. 

Ett stort ansvar för att bryta den här typen av negativ trend på arbetsplatser vilar på cheferna. Det är deras handlingar och attityd som sätter tonen för vilket beteende som är accepterat på arbetsplatsen, och det är chefen som har möjlighet att ta de viktiga kliven mot att skapa så kallad psykologisk trygghet bland medarbetarna på arbetsplatsen.

Psykologisk trygghet innebär en inre känsla av att man är trygg i det sociala sammanhang man befinner sig i. Det innebär också att våga testa nya saker och att ta risker, eftersom man litar på att gruppen inte kommer att stöta ut en om man misslyckas. Medarbetare som är psykologiskt trygga är gladare, har mer energi och presterar bättre. Det borde därför vara av högsta prioritet hos företag och organisationer att bygga team med psykologiskt trygga personer. Inte minst under en lågkonjunktur, då pressen på många arbetsplatser redan är stor.

 

En otrygghet på arbetsplatsen skapar stress och oro 

Genom att sprida kunskap bland chefer om alla de positiva fördelar som trygga medarbetare för med sig för hela arbetsplatsen, kan ledare få den motivation som krävs för att göra nödvändiga förändringar på arbetsplatsen.

Såväl ledare som medarbetare behöver tränas i att förstå hur individer och grupper reagerar på stressfyllda situationer, och behöver träna på att prata öppet om misstag för att kunna lära sig av dem. Detta kan göras i form av workshops, utbildningar och coachning för både ledare och medarbetare. 

Rutiner för att bygga och upprätthålla psykologisk trygghet på arbetsplatsen behöver också implementeras, exempelvis i form av veckovisa avstämningar där chefer stöttar sina medarbetare. Det är en väl värd investering för att skapa en arbetsplats där medarbetarna inte bara presterar bättre, utan där riskerna för sjukskrivningar på grund av stress minimeras.

Viktorija Milosevska, överläkare i psykiatri

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag