Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bemanningsföretagen är vägen till jobb

Bemanningsbranschen utgör en stor inkörsport till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda. Ändå lever fördomar om arbete med dåliga villkor i branschen kvar, skriver Helena Bombas Holmström.
Publicerad
Colourbox
Många fördomar om bemanningsföretag lever kvar än i dag. Framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor, skriver Helena Bombas Holmström. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ser en ljusning på arbetsmarknaden med fler företag som söker nya medarbetare under hösten. Samtidigt uppger Svenskt näringsliv att tre av fyra företag i Sverige har svårt att hitta personal med rätt kompetens. En bidragande faktor handlar om bristfälliga rekryteringsprocesser, en annan om att regeringen involverar för få parter i frågan.

Den bästa lösningen för att möta företags tillväxtproblem och samtidigt få ut fler kvalificerade kandidater på arbetsmarknaden vore ett samarbete mellan statliga instanser och oss bemanningsföretag. Tyvärr lever osanna fördomar kring bemanningsföretag kvar än i dag. Jag talar framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor. Men faktum är att alla seriösa aktörer i vår bransch förhåller sig till en auktorisation, kollektivavtal och schyssta anställningsvillkor.

Ur många aspekter utgör vi en viktig inkörsport till arbetsmarknaden och vi tar vårt ansvar på största allvar. Vi bedömer kandidater utifrån kompetens och potential. Och vi utmanar våra kunder för att inte låta historik eller omedvetna fördomar färga deras val. Det kan handla om att förenkla krångliga rekryteringsprocesser som skulle riskera att tappa kandidater eller att ifrågasätta kravprofiler, exempelvis huruvida svenska språkkunskaper verkligen krävs i den specifika rollen.

Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda

Många gånger utgör bemanningslösningar ett bättre första alternativ framför direktrekrytering för båda parter. Dessutom verkar vi traditionellt sett inom ett flertal branscher där det finns instegsjobb till arbetsmarknaden.  Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda – kandidater som tyvärr många gånger riskerar att sållas bort även om de har vad som krävs för uppdraget i fråga.

Vår vision är att vara branschens bästa arbetsgivare och engagemanget för våra medmänniskor sträcker sig långt. Vi vill verka för en bättre integration på arbetsmarknaden i stort, där påskyndade av etableringsprocesser utgör en ytterst central fråga eftersom det är uppenbart att maskineriet inte håller.

Att vi bemanningsföretag inte omfattas i sjösättningen av regeringens satsning på etableringsjobben är förvånande med tanke på allt vi har att bidra med. Men jag vill vara tydlig med att vår dörr kommer att fortsätta stå öppen för samverkan med statliga instanser.

Det är dags att inse att vi behöver varandra för att åstadkomma en större förändring på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

/Helena Bombas Holmström, vd för Jobzone Sverige

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande