Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bemanningsföretagen är vägen till jobb

Bemanningsbranschen utgör en stor inkörsport till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda. Ändå lever fördomar om arbete med dåliga villkor i branschen kvar, skriver Helena Bombas Holmström.
Publicerad
Colourbox
Många fördomar om bemanningsföretag lever kvar än i dag. Framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor, skriver Helena Bombas Holmström. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ser en ljusning på arbetsmarknaden med fler företag som söker nya medarbetare under hösten. Samtidigt uppger Svenskt näringsliv att tre av fyra företag i Sverige har svårt att hitta personal med rätt kompetens. En bidragande faktor handlar om bristfälliga rekryteringsprocesser, en annan om att regeringen involverar för få parter i frågan.

Den bästa lösningen för att möta företags tillväxtproblem och samtidigt få ut fler kvalificerade kandidater på arbetsmarknaden vore ett samarbete mellan statliga instanser och oss bemanningsföretag. Tyvärr lever osanna fördomar kring bemanningsföretag kvar än i dag. Jag talar framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor. Men faktum är att alla seriösa aktörer i vår bransch förhåller sig till en auktorisation, kollektivavtal och schyssta anställningsvillkor.

Ur många aspekter utgör vi en viktig inkörsport till arbetsmarknaden och vi tar vårt ansvar på största allvar. Vi bedömer kandidater utifrån kompetens och potential. Och vi utmanar våra kunder för att inte låta historik eller omedvetna fördomar färga deras val. Det kan handla om att förenkla krångliga rekryteringsprocesser som skulle riskera att tappa kandidater eller att ifrågasätta kravprofiler, exempelvis huruvida svenska språkkunskaper verkligen krävs i den specifika rollen.

Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda

Många gånger utgör bemanningslösningar ett bättre första alternativ framför direktrekrytering för båda parter. Dessutom verkar vi traditionellt sett inom ett flertal branscher där det finns instegsjobb till arbetsmarknaden.  Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda – kandidater som tyvärr många gånger riskerar att sållas bort även om de har vad som krävs för uppdraget i fråga.

Vår vision är att vara branschens bästa arbetsgivare och engagemanget för våra medmänniskor sträcker sig långt. Vi vill verka för en bättre integration på arbetsmarknaden i stort, där påskyndade av etableringsprocesser utgör en ytterst central fråga eftersom det är uppenbart att maskineriet inte håller.

Att vi bemanningsföretag inte omfattas i sjösättningen av regeringens satsning på etableringsjobben är förvånande med tanke på allt vi har att bidra med. Men jag vill vara tydlig med att vår dörr kommer att fortsätta stå öppen för samverkan med statliga instanser.

Det är dags att inse att vi behöver varandra för att åstadkomma en större förändring på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

/Helena Bombas Holmström, vd för Jobzone Sverige

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson