Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ta psykisk ohälsa på allvar

Hur vi mår hemma påverkar även hur vi mår på jobbet – och tvärtom. Arbetsgivare behöver vidga sina vyer när det gäller anställdas ohälsa, skriver vd:n Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
händer som håller i varandra. Allireza Gahrehmani
Den som är fysiskt sjuk har ofta lättare att prata om det än den som mår dåligt psykiskt. Vi måste få bort de barriärerna, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa är ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i Sverige och antalet sjukskrivningar fortsätter att öka. Det är ett allvarligt problem och vi kan nog alla enas om att den negativa utvecklingen tydligt visar att sättet vi hanterar psykisk ohälsa inte fungerar. Situationen riskerar att bli ohållbar och de negativa effekterna för drabbade individer och arbetsgivare är enorma. 

I dag finns det två strukturella problem som bidrar till att skapa psykisk ohälsa på våra arbetsplatser. Det första är att arbetsgivare tenderar att dela upp medarbetarnas psykiska ohälsa i arbetsrelaterade och privata problem. Arbetsgivaren vill helt enkelt inte ta ansvar för en medarbetare som inte mår bra privat, vilket är ett ytterst omodernt och kontraproduktivt synsätt eftersom det som händer utanför arbetsplatsen påverkar hur man beter sig och utför sina arbetsuppgifter. 

Psykiska ohälsa delas upp i arbetsrelaterade och privata problem

Det andra problemet är att arbetsgivare skapar barriärer genom att medarbetarna måste gå till sin närmsta chef eller HR för att söka hjälp för sina besvär. Den som är fysiskt sjuk kan ofta med enkelhet tala om vad som är fel och be om hjälp. Men för den som lider av psykiska besvär är det inte alltid så lätt. Detta strukturella hinder bidrar till att förstärka och befästa psykisk ohälsa. 

När coronarestriktionerna släppte den 9 februari så pratade många om att återgå till det “normala”, men vad är det normala? En internationell forskningssammanställning på 63 studier om distansarbete visar att man mår bäst av att få jobba en till tre dagar på distans. Distansarbetet gör nämligen att vi blir mer engagerade, mindre stressade och kan behålla vår produktivitet. Att medarbetarna mår bra och kan prestera är chefens viktiga uppgift, och därför innebär det att också hitta lösningar för att alla ska få ihop livspusslet. Vi behöver skapa bra förutsättningar för att få bra resultat. 

Företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare

Arbetsgivarens ansvar och plikt – samt vinning är att uppmärksamma och arbeta med alla typer av risker för att förhindra att någon blir sjuk, oavsett om det innebär att någon behöver jobba hemifrån flera dagar i veckan eller på kontoret varje dag. Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivare skyldiga att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa, men att sjukskrivningar ökar visar tydligt på att många är ointresserade av sitt ansvar.

Sjukskrivningar som sker på grund av psykisk ohälsa kan i många fall undvikas men det erbjuds helt enkelt inte tillräckligt med stöd för att medarbetarna ska hålla sig friska. Att gå från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt är en långsiktig investering som har otaliga positiva organisatoriska effekter. 

Fler företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare istället för vad arbetsgivarna tror är bäst för organisationen. Det är helt enkelt dags att inse att tekniken tillåter andra arbetssätt än vad vi är vana vid.

En annan sak är att fler företag måste bli bättre på att fånga upp individer vid första tecken av psykisk ohälsa och erbjuda behandlingsupplägg efter behov, livsschema och preferens. Det kanske låter krångligt, men borde ligga i arbetsgivarens intresse. För vem vill inte att färre ska bli sjuka och fler ska kunna jobba?

Alla har rätt till att ta del av lösningar som verkar mot psykisk ohälsa och som bidrar till snabbare tillfrisknande, oavsett hur, var och när problematiken uppstått. 


/Allireza Aromäki Ghahremani, vd Ahum.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor