Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ta psykisk ohälsa på allvar

Hur vi mår hemma påverkar även hur vi mår på jobbet – och tvärtom. Arbetsgivare behöver vidga sina vyer när det gäller anställdas ohälsa, skriver vd:n Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad 5 april 2022, kl 06:00
händer som håller i varandra. Allireza Gahrehmani
Den som är fysiskt sjuk har ofta lättare att prata om det än den som mår dåligt psykiskt. Vi måste få bort de barriärerna, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa är ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i Sverige och antalet sjukskrivningar fortsätter att öka. Det är ett allvarligt problem och vi kan nog alla enas om att den negativa utvecklingen tydligt visar att sättet vi hanterar psykisk ohälsa inte fungerar. Situationen riskerar att bli ohållbar och de negativa effekterna för drabbade individer och arbetsgivare är enorma. 

I dag finns det två strukturella problem som bidrar till att skapa psykisk ohälsa på våra arbetsplatser. Det första är att arbetsgivare tenderar att dela upp medarbetarnas psykiska ohälsa i arbetsrelaterade och privata problem. Arbetsgivaren vill helt enkelt inte ta ansvar för en medarbetare som inte mår bra privat, vilket är ett ytterst omodernt och kontraproduktivt synsätt eftersom det som händer utanför arbetsplatsen påverkar hur man beter sig och utför sina arbetsuppgifter. 

Psykiska ohälsa delas upp i arbetsrelaterade och privata problem

Det andra problemet är att arbetsgivare skapar barriärer genom att medarbetarna måste gå till sin närmsta chef eller HR för att söka hjälp för sina besvär. Den som är fysiskt sjuk kan ofta med enkelhet tala om vad som är fel och be om hjälp. Men för den som lider av psykiska besvär är det inte alltid så lätt. Detta strukturella hinder bidrar till att förstärka och befästa psykisk ohälsa. 

När coronarestriktionerna släppte den 9 februari så pratade många om att återgå till det “normala”, men vad är det normala? En internationell forskningssammanställning på 63 studier om distansarbete visar att man mår bäst av att få jobba en till tre dagar på distans. Distansarbetet gör nämligen att vi blir mer engagerade, mindre stressade och kan behålla vår produktivitet. Att medarbetarna mår bra och kan prestera är chefens viktiga uppgift, och därför innebär det att också hitta lösningar för att alla ska få ihop livspusslet. Vi behöver skapa bra förutsättningar för att få bra resultat. 

Företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare

Arbetsgivarens ansvar och plikt – samt vinning är att uppmärksamma och arbeta med alla typer av risker för att förhindra att någon blir sjuk, oavsett om det innebär att någon behöver jobba hemifrån flera dagar i veckan eller på kontoret varje dag. Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivare skyldiga att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa, men att sjukskrivningar ökar visar tydligt på att många är ointresserade av sitt ansvar.

Sjukskrivningar som sker på grund av psykisk ohälsa kan i många fall undvikas men det erbjuds helt enkelt inte tillräckligt med stöd för att medarbetarna ska hålla sig friska. Att gå från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt är en långsiktig investering som har otaliga positiva organisatoriska effekter. 

Fler företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare istället för vad arbetsgivarna tror är bäst för organisationen. Det är helt enkelt dags att inse att tekniken tillåter andra arbetssätt än vad vi är vana vid.

En annan sak är att fler företag måste bli bättre på att fånga upp individer vid första tecken av psykisk ohälsa och erbjuda behandlingsupplägg efter behov, livsschema och preferens. Det kanske låter krångligt, men borde ligga i arbetsgivarens intresse. För vem vill inte att färre ska bli sjuka och fler ska kunna jobba?

Alla har rätt till att ta del av lösningar som verkar mot psykisk ohälsa och som bidrar till snabbare tillfrisknande, oavsett hur, var och när problematiken uppstått. 


/Allireza Aromäki Ghahremani, vd Ahum.

Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad 7 juni 2023, kl 06:00
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.