Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ta psykisk ohälsa på allvar

Hur vi mår hemma påverkar även hur vi mår på jobbet – och tvärtom. Arbetsgivare behöver vidga sina vyer när det gäller anställdas ohälsa, skriver vd:n Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
händer som håller i varandra. Allireza Gahrehmani
Den som är fysiskt sjuk har ofta lättare att prata om det än den som mår dåligt psykiskt. Vi måste få bort de barriärerna, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa är ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i Sverige och antalet sjukskrivningar fortsätter att öka. Det är ett allvarligt problem och vi kan nog alla enas om att den negativa utvecklingen tydligt visar att sättet vi hanterar psykisk ohälsa inte fungerar. Situationen riskerar att bli ohållbar och de negativa effekterna för drabbade individer och arbetsgivare är enorma. 

I dag finns det två strukturella problem som bidrar till att skapa psykisk ohälsa på våra arbetsplatser. Det första är att arbetsgivare tenderar att dela upp medarbetarnas psykiska ohälsa i arbetsrelaterade och privata problem. Arbetsgivaren vill helt enkelt inte ta ansvar för en medarbetare som inte mår bra privat, vilket är ett ytterst omodernt och kontraproduktivt synsätt eftersom det som händer utanför arbetsplatsen påverkar hur man beter sig och utför sina arbetsuppgifter. 

Psykiska ohälsa delas upp i arbetsrelaterade och privata problem

Det andra problemet är att arbetsgivare skapar barriärer genom att medarbetarna måste gå till sin närmsta chef eller HR för att söka hjälp för sina besvär. Den som är fysiskt sjuk kan ofta med enkelhet tala om vad som är fel och be om hjälp. Men för den som lider av psykiska besvär är det inte alltid så lätt. Detta strukturella hinder bidrar till att förstärka och befästa psykisk ohälsa. 

När coronarestriktionerna släppte den 9 februari så pratade många om att återgå till det “normala”, men vad är det normala? En internationell forskningssammanställning på 63 studier om distansarbete visar att man mår bäst av att få jobba en till tre dagar på distans. Distansarbetet gör nämligen att vi blir mer engagerade, mindre stressade och kan behålla vår produktivitet. Att medarbetarna mår bra och kan prestera är chefens viktiga uppgift, och därför innebär det att också hitta lösningar för att alla ska få ihop livspusslet. Vi behöver skapa bra förutsättningar för att få bra resultat. 

Företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare

Arbetsgivarens ansvar och plikt – samt vinning är att uppmärksamma och arbeta med alla typer av risker för att förhindra att någon blir sjuk, oavsett om det innebär att någon behöver jobba hemifrån flera dagar i veckan eller på kontoret varje dag. Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivare skyldiga att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa, men att sjukskrivningar ökar visar tydligt på att många är ointresserade av sitt ansvar.

Sjukskrivningar som sker på grund av psykisk ohälsa kan i många fall undvikas men det erbjuds helt enkelt inte tillräckligt med stöd för att medarbetarna ska hålla sig friska. Att gå från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt är en långsiktig investering som har otaliga positiva organisatoriska effekter. 

Fler företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare istället för vad arbetsgivarna tror är bäst för organisationen. Det är helt enkelt dags att inse att tekniken tillåter andra arbetssätt än vad vi är vana vid.

En annan sak är att fler företag måste bli bättre på att fånga upp individer vid första tecken av psykisk ohälsa och erbjuda behandlingsupplägg efter behov, livsschema och preferens. Det kanske låter krångligt, men borde ligga i arbetsgivarens intresse. För vem vill inte att färre ska bli sjuka och fler ska kunna jobba?

Alla har rätt till att ta del av lösningar som verkar mot psykisk ohälsa och som bidrar till snabbare tillfrisknande, oavsett hur, var och när problematiken uppstått. 


/Allireza Aromäki Ghahremani, vd Ahum.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sverige måste ta vara på sina resurser

Arbetsgivare skriker efter kompetens samtidigt som arbetslösheten växer. Sveriges företag måste våga ta ett större ansvar och se potentialen även hos dem som saknar "rätt" meriter, skriver Aralia Eriksson.
Publicerad 28 oktober 2025, kl 09:15
Om Sveriges företag ska lösa kompetensbristen måste man bredda synen på framtida medarbetare, skriver Aralia Eriksson. Foto: Colourbox/AKG Sverige
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige