Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ta psykisk ohälsa på allvar

Hur vi mår hemma påverkar även hur vi mår på jobbet – och tvärtom. Arbetsgivare behöver vidga sina vyer när det gäller anställdas ohälsa, skriver vd:n Allireza Aromäki Ghahremani.
Publicerad
händer som håller i varandra. Allireza Gahrehmani
Den som är fysiskt sjuk har ofta lättare att prata om det än den som mår dåligt psykiskt. Vi måste få bort de barriärerna, skriver Allireza Aromäki Ghahremani. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa är ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i Sverige och antalet sjukskrivningar fortsätter att öka. Det är ett allvarligt problem och vi kan nog alla enas om att den negativa utvecklingen tydligt visar att sättet vi hanterar psykisk ohälsa inte fungerar. Situationen riskerar att bli ohållbar och de negativa effekterna för drabbade individer och arbetsgivare är enorma. 

I dag finns det två strukturella problem som bidrar till att skapa psykisk ohälsa på våra arbetsplatser. Det första är att arbetsgivare tenderar att dela upp medarbetarnas psykiska ohälsa i arbetsrelaterade och privata problem. Arbetsgivaren vill helt enkelt inte ta ansvar för en medarbetare som inte mår bra privat, vilket är ett ytterst omodernt och kontraproduktivt synsätt eftersom det som händer utanför arbetsplatsen påverkar hur man beter sig och utför sina arbetsuppgifter. 

Psykiska ohälsa delas upp i arbetsrelaterade och privata problem

Det andra problemet är att arbetsgivare skapar barriärer genom att medarbetarna måste gå till sin närmsta chef eller HR för att söka hjälp för sina besvär. Den som är fysiskt sjuk kan ofta med enkelhet tala om vad som är fel och be om hjälp. Men för den som lider av psykiska besvär är det inte alltid så lätt. Detta strukturella hinder bidrar till att förstärka och befästa psykisk ohälsa. 

När coronarestriktionerna släppte den 9 februari så pratade många om att återgå till det “normala”, men vad är det normala? En internationell forskningssammanställning på 63 studier om distansarbete visar att man mår bäst av att få jobba en till tre dagar på distans. Distansarbetet gör nämligen att vi blir mer engagerade, mindre stressade och kan behålla vår produktivitet. Att medarbetarna mår bra och kan prestera är chefens viktiga uppgift, och därför innebär det att också hitta lösningar för att alla ska få ihop livspusslet. Vi behöver skapa bra förutsättningar för att få bra resultat. 

Företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare

Arbetsgivarens ansvar och plikt – samt vinning är att uppmärksamma och arbeta med alla typer av risker för att förhindra att någon blir sjuk, oavsett om det innebär att någon behöver jobba hemifrån flera dagar i veckan eller på kontoret varje dag. Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivare skyldiga att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa, men att sjukskrivningar ökar visar tydligt på att många är ointresserade av sitt ansvar.

Sjukskrivningar som sker på grund av psykisk ohälsa kan i många fall undvikas men det erbjuds helt enkelt inte tillräckligt med stöd för att medarbetarna ska hålla sig friska. Att gå från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt är en långsiktig investering som har otaliga positiva organisatoriska effekter. 

Fler företag borde anpassa sin verksamhet efter sina medarbetare istället för vad arbetsgivarna tror är bäst för organisationen. Det är helt enkelt dags att inse att tekniken tillåter andra arbetssätt än vad vi är vana vid.

En annan sak är att fler företag måste bli bättre på att fånga upp individer vid första tecken av psykisk ohälsa och erbjuda behandlingsupplägg efter behov, livsschema och preferens. Det kanske låter krångligt, men borde ligga i arbetsgivarens intresse. För vem vill inte att färre ska bli sjuka och fler ska kunna jobba?

Alla har rätt till att ta del av lösningar som verkar mot psykisk ohälsa och som bidrar till snabbare tillfrisknande, oavsett hur, var och när problematiken uppstått. 


/Allireza Aromäki Ghahremani, vd Ahum.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA