Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Är ditt jobb meningsfullt?

Efter ledigheter funderar många på vad de vill göra med livet. Och just meningsfullhet är en förutsättning för att göra ett bra jobb, skriver Ann-Sofie Forsmark.
Publicerad
till vänster Ann-Sofie Forsmark, till höger litet barn som flyger drake
Fler anställda borde ställa sig frågan varför de ska genomföra en förändring, ändra rutiner eller gå mot nya mål. Först därefter kommer de att känna att jobbet är meningsfullt, skriver Ann-Sofie Forsmark. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att ha känsla av sammanhang beskriver vad vi behöver ha på plats för att uppleva ett välmående. Här är en känsla av meningsfullhet helt avgörande. Både filosofer som Nietzsche och sedermera ledarskapsgurus som Simon Sinek belyser vikten av att ha ett ”varför”.

Nietzsche menar att den som har ett starkt varför klarar vad som helst. Och kanske är det just nu, i post-pandemi, klimatkris, turbulent och orolig omvärld, vi mer än någonsin bör fokusera på och söka oss till och skapa en vardag präglad av en känsla av meningsfullhet? Och kanske kan ett ökat fokus på att söka meningsfullhet hjälpa oss att uppleva ett större lugn även i en hektisk vardag? I livet. I arbetslivet.

Jag tror att mycket stress, känsla av tomhet och strävande efter ytliga attribut kommer av att vi inte reflekterat och landat i vad som är viktigt på riktigt. En avsaknad av fokus på meningsfullhet gör också att vi använder vår tid och vårt fokus ineffektivt på jobbet. Och mig veterligen känner ingen att de har arbetstid att slösa på sådant som inte är viktigt.

Hur mår jag i en organisation där syftet inte är viktigt för mig? 

Men att bara göra det som är viktigt är inte enkelt. Både på jobbet och utanför översköljs vi av påbud om vad vi bör fokusera på och det är lätt att hamna vilse från det som jag faktiskt tycker är meningsfullt. Vi behöver göra en kartläggning, reflektera över vad som är viktigt i min roll och i mitt liv. Kanske ser vi då att vi lägger tid och energi på annat än det vi egentligen vill och borde både för att göra ett bra jobb och att uppleva ett gott välbefinnande i stort.

I en organisation finns ett inneboende syfte som vi som medarbetare kommer samman för att verka mot. Men syftet kan vara något som uppfylls långt från min arbetsvardag. Eller, mycket vanligt, det dras i gång en massa förändringar som det är svårt att se hur de faktiskt hänger ihop med det viktiga vi har sagt att vi ska göra. Och hur mår jag egentligen i en verksamhet där syftet inte är något jag egentligen tycker är viktigt? 

Att efterfråga meningsfullhet hjälper oss också att använda vår arbetstid på ett bättre sätt.  En nyfiken fråga på svaret till frågan ”varför” tvingar oss att bli bättre på att kunna förklara varför just tid och energi ska ägnas åt något. När en ny strategi eller förändring ska genomföras blir dess syfte, meningsfullheten både en viktig ledstjärna för att fatta beslut om att göra si eller så, men hjälper oss också att känna motivation till att genomföra den.

Att reflektera över vad jag vill lägga tid på hjälper mig skapa balans

Meningsfullheten finns ofta i början men när väl arbetet ska genomföras har vi lätt ett för stort fokus på vad och hur. Men vårt varför är det som hjälper oss att både skapa tydlighet kring vad som faktiskt ska fokuseras på i vardagen och rustar med en känsla av att vilja.

I livet i stort hjälper en tydlig bild av vad som är meningsfullt oss att rikta tid och kraft till det vi vill ägna vår tid och energi åt. Att jag har reflekterat över vad som är viktigt för mig kan hjälpa mig att skapa balans mellan den tid och energi jag lägger på jobbet, fritid och hur jag känner för det jag gör då. Att jag landat i att jag vill må bra, att det är meningsfullt för mig, kan hjälpa mig uppnå goda vanor för min hälsa. Att lättare prioritera att ta hand om mig.

De dagar jag frestas att bara fortsätta jobba, tacka ja till fler arbetsuppgifter och möten kan en stark känsla av vad som är viktigt för mig stötta mig i att sätta gränser för hur mycket tid och energi jobbet får ta. Gränser som grundar sig på vad jag upplever är meningsfullt i mitt liv.

Sätt gränser och ramar för hur mycket energi jobbet får ta

Utan meningsfullhet som ledstjärna och spark i baken är risken att vi ägnar vår tid åt sådant som inte känns viktigt. Inte i stunden. Inte på sikt.
Att känna mening är inget pompöst. De flesta upplever att de har ont om tid. Så varför ägna den åt sådant som inte känns viktigt?

Sök och fokusera på det som känns viktigt och meningsfullt. Ställ jobbiga frågor ,vad leder det här till? Vad är meningen? Kräv att den finns. Lita på att du gör gott för både dig och verksamheten. Lita på att den är viktig för att du ska må, och göra bra.

/Ann-Sofie Forsmark, ledarskapskonsult och hälsostrateg. 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef