Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi vill inte bara ha fina ord - vi vill ha handling!

Vi ställer upp för företaget, jobbar hårt och utsätter oss för faror. Vi är lojala också för att vi älskar att göra radio och tv. Men samtidigt vill företaget försämra våra villkor. Det går inte ihop, skriver Unionenklubbarna och Journalistklubbarna på SVT, SR och UR.
Publicerad
Christine Olsson / TT
Facken, Unionen och Journalistförbundet, inom public service vill att arbetsgivarsidan, Medieföretagen och Almega, visar handling i årets avtalsförhandlingar. Christine Olsson / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi hyllas av våra chefer. Lyssnar-, tittar- och webbsiffor skjuter i höjden, liksom förtroendet. I en tuff tid under pågående pandemi, har Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion visat att vi verkligen behövs och blir valda. Som källa till kunskap, för oberoende nyheter och som sällskap i en tid när allt fler isoleras från omvärlden. 

Trots det har inte arbetsgivarsidan, via Medieföretagen och Almega, visat några som helst tecken på att visa i handling hur viktiga vi är. Varken i lönekuvertet eller på något annat sätt nu när avtalsförhandlingarna är i full gång.  

Det våra över 3 600 medlemmar verkligen önskar är ökad chans till återhämtning och bättre betalt, men det är precis tvärtom vad Medieföretagen yrkat på inför årets avtalsförhandlingar.  

Från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid

I stället möts vi av luddiga formuleringar om flexibilitet, att restiden inte längre ska räknas som arbetstid, att vi behöver göra mer anpassningar och individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och medarbetare som innebär att fackens roll förminskas.  

Den text som arbetsgivarsidan i förhandlingarna lagt fram kan vi inte utläsa på annat sätt än att vi medarbetare ska ställa upp allt mer och få sämre betalt för det.

Vi läser att företagen vill ha fler otrygga anställningar trots att man, vid sidan om visstidsanställningar i form av vikariat och tidsbegränsade anställningar, redan har den mest generösa anställningsformen av dem alla i programanställningen. Bara den i sig är ett enormt avsteg från las (lagen om anställningsskydd) och saknar motstycke på den svenska arbetsmarknaden. Varför behövs det då fler?  

Arbetsgivarna säger att de vill vara attraktiva arbetsgivare och locka till sig de bästa, men vi frågar oss hur man kan göra det om tryggheten och återhämtningen försämras? 

Just återhämtning och möjlighet att planera sitt liv är, vid sidan av bättre löner, det viktigaste för våra medlemmar. Därför har vi lagt förslag på förbättringar som verkligen gör skillnad och som skulle göra våra arbetsplatser attraktiva. Men från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid, vara mer flexibla och jobba mer på obekväma arbetstider. 

Vi ställer upp för varandra och företagen, ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker

Vi har grupper av medarbetare som vet vad det innebär att arbeta på gränsen till de nuvarande begränsningsreglerna som reglerar hur mycket obekväm tid vi kan arbeta. Redan i dag har de medarbetarna det tufft att få till återhämtning och hållbara familjeliv. Att ytterligare försämra och sätta fler medarbetare i arbete på det sättet är det inte läge för nu. 

Är det något som våra medlemmar och medarbetare på public service visar, inte minst under pågående pandemi men även annars, är ständig flexibilitet och anpassning. Vi ställer upp för varandra och företagen, vi ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker. Vi är lojala för att vi också älskar att göra radio och tv.

Samtidigt vill alltså företagen driva på för sämre villkor att göra god journalistik, samhällsnyttiga program och underhållande radio och tv. Det går inte ihop! 

Återigen, vi har hyllats av våra chefer. Nu vill vi också att Medieföretagen ska visa hur viktiga vi verkligen är, inte bara i ord utan även i handling.  

Journalistklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion 

Unionenklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion

VILL DU SKRIVA FÖR KOLLEGA DEBATT?

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se
eller lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping