Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi vill inte bara ha fina ord - vi vill ha handling!

Vi ställer upp för företaget, jobbar hårt och utsätter oss för faror. Vi är lojala också för att vi älskar att göra radio och tv. Men samtidigt vill företaget försämra våra villkor. Det går inte ihop, skriver Unionenklubbarna och Journalistklubbarna på SVT, SR och UR.
Publicerad
Christine Olsson / TT
Facken, Unionen och Journalistförbundet, inom public service vill att arbetsgivarsidan, Medieföretagen och Almega, visar handling i årets avtalsförhandlingar. Christine Olsson / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi hyllas av våra chefer. Lyssnar-, tittar- och webbsiffor skjuter i höjden, liksom förtroendet. I en tuff tid under pågående pandemi, har Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion visat att vi verkligen behövs och blir valda. Som källa till kunskap, för oberoende nyheter och som sällskap i en tid när allt fler isoleras från omvärlden. 

Trots det har inte arbetsgivarsidan, via Medieföretagen och Almega, visat några som helst tecken på att visa i handling hur viktiga vi är. Varken i lönekuvertet eller på något annat sätt nu när avtalsförhandlingarna är i full gång.  

Det våra över 3 600 medlemmar verkligen önskar är ökad chans till återhämtning och bättre betalt, men det är precis tvärtom vad Medieföretagen yrkat på inför årets avtalsförhandlingar.  

Från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid

I stället möts vi av luddiga formuleringar om flexibilitet, att restiden inte längre ska räknas som arbetstid, att vi behöver göra mer anpassningar och individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och medarbetare som innebär att fackens roll förminskas.  

Den text som arbetsgivarsidan i förhandlingarna lagt fram kan vi inte utläsa på annat sätt än att vi medarbetare ska ställa upp allt mer och få sämre betalt för det.

Vi läser att företagen vill ha fler otrygga anställningar trots att man, vid sidan om visstidsanställningar i form av vikariat och tidsbegränsade anställningar, redan har den mest generösa anställningsformen av dem alla i programanställningen. Bara den i sig är ett enormt avsteg från las (lagen om anställningsskydd) och saknar motstycke på den svenska arbetsmarknaden. Varför behövs det då fler?  

Arbetsgivarna säger att de vill vara attraktiva arbetsgivare och locka till sig de bästa, men vi frågar oss hur man kan göra det om tryggheten och återhämtningen försämras? 

Just återhämtning och möjlighet att planera sitt liv är, vid sidan av bättre löner, det viktigaste för våra medlemmar. Därför har vi lagt förslag på förbättringar som verkligen gör skillnad och som skulle göra våra arbetsplatser attraktiva. Men från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid, vara mer flexibla och jobba mer på obekväma arbetstider. 

Vi ställer upp för varandra och företagen, ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker

Vi har grupper av medarbetare som vet vad det innebär att arbeta på gränsen till de nuvarande begränsningsreglerna som reglerar hur mycket obekväm tid vi kan arbeta. Redan i dag har de medarbetarna det tufft att få till återhämtning och hållbara familjeliv. Att ytterligare försämra och sätta fler medarbetare i arbete på det sättet är det inte läge för nu. 

Är det något som våra medlemmar och medarbetare på public service visar, inte minst under pågående pandemi men även annars, är ständig flexibilitet och anpassning. Vi ställer upp för varandra och företagen, vi ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker. Vi är lojala för att vi också älskar att göra radio och tv.

Samtidigt vill alltså företagen driva på för sämre villkor att göra god journalistik, samhällsnyttiga program och underhållande radio och tv. Det går inte ihop! 

Återigen, vi har hyllats av våra chefer. Nu vill vi också att Medieföretagen ska visa hur viktiga vi verkligen är, inte bara i ord utan även i handling.  

Journalistklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion 

Unionenklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion

VILL DU SKRIVA FÖR KOLLEGA DEBATT?

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se
eller lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling