Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi vill inte bara ha fina ord - vi vill ha handling!

Vi ställer upp för företaget, jobbar hårt och utsätter oss för faror. Vi är lojala också för att vi älskar att göra radio och tv. Men samtidigt vill företaget försämra våra villkor. Det går inte ihop, skriver Unionenklubbarna och Journalistklubbarna på SVT, SR och UR.
Publicerad
Christine Olsson / TT
Facken, Unionen och Journalistförbundet, inom public service vill att arbetsgivarsidan, Medieföretagen och Almega, visar handling i årets avtalsförhandlingar. Christine Olsson / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi hyllas av våra chefer. Lyssnar-, tittar- och webbsiffor skjuter i höjden, liksom förtroendet. I en tuff tid under pågående pandemi, har Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion visat att vi verkligen behövs och blir valda. Som källa till kunskap, för oberoende nyheter och som sällskap i en tid när allt fler isoleras från omvärlden. 

Trots det har inte arbetsgivarsidan, via Medieföretagen och Almega, visat några som helst tecken på att visa i handling hur viktiga vi är. Varken i lönekuvertet eller på något annat sätt nu när avtalsförhandlingarna är i full gång.  

Det våra över 3 600 medlemmar verkligen önskar är ökad chans till återhämtning och bättre betalt, men det är precis tvärtom vad Medieföretagen yrkat på inför årets avtalsförhandlingar.  

Från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid

I stället möts vi av luddiga formuleringar om flexibilitet, att restiden inte längre ska räknas som arbetstid, att vi behöver göra mer anpassningar och individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och medarbetare som innebär att fackens roll förminskas.  

Den text som arbetsgivarsidan i förhandlingarna lagt fram kan vi inte utläsa på annat sätt än att vi medarbetare ska ställa upp allt mer och få sämre betalt för det.

Vi läser att företagen vill ha fler otrygga anställningar trots att man, vid sidan om visstidsanställningar i form av vikariat och tidsbegränsade anställningar, redan har den mest generösa anställningsformen av dem alla i programanställningen. Bara den i sig är ett enormt avsteg från las (lagen om anställningsskydd) och saknar motstycke på den svenska arbetsmarknaden. Varför behövs det då fler?  

Arbetsgivarna säger att de vill vara attraktiva arbetsgivare och locka till sig de bästa, men vi frågar oss hur man kan göra det om tryggheten och återhämtningen försämras? 

Just återhämtning och möjlighet att planera sitt liv är, vid sidan av bättre löner, det viktigaste för våra medlemmar. Därför har vi lagt förslag på förbättringar som verkligen gör skillnad och som skulle göra våra arbetsplatser attraktiva. Men från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid, vara mer flexibla och jobba mer på obekväma arbetstider. 

Vi ställer upp för varandra och företagen, ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker

Vi har grupper av medarbetare som vet vad det innebär att arbeta på gränsen till de nuvarande begränsningsreglerna som reglerar hur mycket obekväm tid vi kan arbeta. Redan i dag har de medarbetarna det tufft att få till återhämtning och hållbara familjeliv. Att ytterligare försämra och sätta fler medarbetare i arbete på det sättet är det inte läge för nu. 

Är det något som våra medlemmar och medarbetare på public service visar, inte minst under pågående pandemi men även annars, är ständig flexibilitet och anpassning. Vi ställer upp för varandra och företagen, vi ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker. Vi är lojala för att vi också älskar att göra radio och tv.

Samtidigt vill alltså företagen driva på för sämre villkor att göra god journalistik, samhällsnyttiga program och underhållande radio och tv. Det går inte ihop! 

Återigen, vi har hyllats av våra chefer. Nu vill vi också att Medieföretagen ska visa hur viktiga vi verkligen är, inte bara i ord utan även i handling.  

Journalistklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion 

Unionenklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion

VILL DU SKRIVA FÖR KOLLEGA DEBATT?

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se
eller lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell