Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi vill inte bara ha fina ord - vi vill ha handling!

Vi ställer upp för företaget, jobbar hårt och utsätter oss för faror. Vi är lojala också för att vi älskar att göra radio och tv. Men samtidigt vill företaget försämra våra villkor. Det går inte ihop, skriver Unionenklubbarna och Journalistklubbarna på SVT, SR och UR.
Publicerad
Christine Olsson / TT
Facken, Unionen och Journalistförbundet, inom public service vill att arbetsgivarsidan, Medieföretagen och Almega, visar handling i årets avtalsförhandlingar. Christine Olsson / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi hyllas av våra chefer. Lyssnar-, tittar- och webbsiffor skjuter i höjden, liksom förtroendet. I en tuff tid under pågående pandemi, har Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion visat att vi verkligen behövs och blir valda. Som källa till kunskap, för oberoende nyheter och som sällskap i en tid när allt fler isoleras från omvärlden. 

Trots det har inte arbetsgivarsidan, via Medieföretagen och Almega, visat några som helst tecken på att visa i handling hur viktiga vi är. Varken i lönekuvertet eller på något annat sätt nu när avtalsförhandlingarna är i full gång.  

Det våra över 3 600 medlemmar verkligen önskar är ökad chans till återhämtning och bättre betalt, men det är precis tvärtom vad Medieföretagen yrkat på inför årets avtalsförhandlingar.  

Från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid

I stället möts vi av luddiga formuleringar om flexibilitet, att restiden inte längre ska räknas som arbetstid, att vi behöver göra mer anpassningar och individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och medarbetare som innebär att fackens roll förminskas.  

Den text som arbetsgivarsidan i förhandlingarna lagt fram kan vi inte utläsa på annat sätt än att vi medarbetare ska ställa upp allt mer och få sämre betalt för det.

Vi läser att företagen vill ha fler otrygga anställningar trots att man, vid sidan om visstidsanställningar i form av vikariat och tidsbegränsade anställningar, redan har den mest generösa anställningsformen av dem alla i programanställningen. Bara den i sig är ett enormt avsteg från las (lagen om anställningsskydd) och saknar motstycke på den svenska arbetsmarknaden. Varför behövs det då fler?  

Arbetsgivarna säger att de vill vara attraktiva arbetsgivare och locka till sig de bästa, men vi frågar oss hur man kan göra det om tryggheten och återhämtningen försämras? 

Just återhämtning och möjlighet att planera sitt liv är, vid sidan av bättre löner, det viktigaste för våra medlemmar. Därför har vi lagt förslag på förbättringar som verkligen gör skillnad och som skulle göra våra arbetsplatser attraktiva. Men från arbetsgivarhåll möts vi i stället av att man vill att vi ska vara mer tillgängliga utanför arbetstid, vara mer flexibla och jobba mer på obekväma arbetstider. 

Vi ställer upp för varandra och företagen, ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker

Vi har grupper av medarbetare som vet vad det innebär att arbeta på gränsen till de nuvarande begränsningsreglerna som reglerar hur mycket obekväm tid vi kan arbeta. Redan i dag har de medarbetarna det tufft att få till återhämtning och hållbara familjeliv. Att ytterligare försämra och sätta fler medarbetare i arbete på det sättet är det inte läge för nu. 

Är det något som våra medlemmar och medarbetare på public service visar, inte minst under pågående pandemi men även annars, är ständig flexibilitet och anpassning. Vi ställer upp för varandra och företagen, vi ställer om våra arbetssätt snabbt, jobbar hårt och utsätter oss för risker. Vi är lojala för att vi också älskar att göra radio och tv.

Samtidigt vill alltså företagen driva på för sämre villkor att göra god journalistik, samhällsnyttiga program och underhållande radio och tv. Det går inte ihop! 

Återigen, vi har hyllats av våra chefer. Nu vill vi också att Medieföretagen ska visa hur viktiga vi verkligen är, inte bara i ord utan även i handling.  

Journalistklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion 

Unionenklubbarna vid Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion

VILL DU SKRIVA FÖR KOLLEGA DEBATT?

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se
eller lina.bjork@kollega.se

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Psykiskt våld kan bli brott – nu måste arbetsgivare ta sitt ansvar

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal eller lever under stress som påverkar prestation och närvaro på jobbet. Arbetsgivare måste ta sitt ansvar och se frågan som en del av arbetsmiljöansvaret.
Zenobia Rizvi Publicerad 24 mars 2026, kl 09:15
Psykiskt våld som följer med in på arbetsplatsen är ett arbetsmiljöproblem, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Zenobia Rizvi

I sommar kan psykiskt våld i nära relation bli straffbart. Upprepad kontroll, hot, isolering och systematisk nedbrytning föreslås erkännas som det brott det är. Men lagstiftning i sig förändrar inte människors vardag. För att den nya lagen ska få verklig effekt måste fler aktörer än rättsväsendet ta ansvar. Arbetslivet är en av dem.

I en tidigare debattartikel i Kollega argumenterade jag för att våld i nära relationer är en arbetsgivarfråga. Den slutsatsen står fast. När våld påverkar arbetsförmågan är det en arbetsmiljöfråga.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet. Det påverkar arbetsförmåga, trygghet och sjukfrånvaro. Den som lever under ständig kontroll bryts ner över tid. Koncentrationen sviktar, orken försvinner och självförtroendet urholkas.

Våldets konsekvenser stannar inte i hemmet

Psykiskt våld kan innebära att en medarbetare får sin arbetsdag störd av kontrollerande samtal, lever under hot som kan nå arbetsplatsen eller utvecklar stressrelaterade symtom som påverkar prestation och närvaro. I förlängningen riskerar det att leda till sjukskrivning och att värdefull kompetens går förlorad.

Det är arbetsmiljökonsekvenser. Och de omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivare förebygga ohälsa och agera på signaler om risk i arbetet. Arbetsmiljöansvaret avgörs inte av var orsaken uppstår, utan av om arbetet påverkas.

Psykiskt våld är den vanligaste formen av våld i nära relation och statistik visar att tusentals sjukskrivningar varje år har sin grund i våldsutsatthet. Kvinnor har nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare

Trots det integreras sällan våld i nära relation som en möjlig arbetsmiljörisk i organisationers riskbedömningar och systematiska arbetsmiljöarbete. Därmed förbises en dokumenterad faktor bakom psykisk ohälsa, sjukfrånvaro och otrygghet med konsekvenser för både individ och verksamhet.

Våld i nära relation beräknas kosta samhället tiotals miljarder kronor varje år. En del av den kostnaden bärs av arbetslivet genom sjukfrånvaro, minskad produktivitet och förlorad kompetens.

Det finns mycket att vinna på att arbeta strukturerat med frågan.

Organisationer som tidigt uppmärksammar signaler, har tydliga rutiner och ger chefer rätt stöd minskar risken för långa sjukskrivningar och oplanerade avbrott i verksamheten. De stärker sin förmåga att behålla kompetens, säkra kontinuitet och skapa en stöttande och inkluderande arbetsmiljö. 

Det handlar därför inte om en ”mjuk” fråga. Det är en fråga om riskhantering, kompetensförsörjning och långsiktig hållbarhet. Problemet är inte att kunskap saknas. Det finns i dag etablerade vägledningar för arbetsgivare. Problemet är att de inte alltid omsätts i praktik.

Genom att inkludera våld i nära relationer i sina riskbedömningar kan arbetsgivare ta frågan på allvar. Det förutsätter att chefer, HR och företagshälsovård har kunskap om hur psykiskt våld påverkar arbetsförmågan, kan identifiera signaler och ställa frågor, samt har förankrade rutiner för stöd och hänvisning.

Det gör skillnad.

När chefer vågar ställa frågor kan våld upptäckas tidigare. När stöd och resurser är tydliga, sänks tröskeln för att söka stöd. När arbetsplatsen erbjuder flexibilitet och trygghet ökar möjligheten att behålla arbete och inkomst vilket ofta är avgörande för att kunna lämna en våldsam relation.

Samtidigt stärks organisationens stabilitet genom färre akuta frånvaroperioder, bättre kontinuitet och minskad risk för kompetensförlust.

Det handlar inte om en ”mjuk” fråga

Den nya lagen syftar till att stoppa psykiskt våld i ett tidigt skede. Arbetsplatsen är ofta en av få platser där förändringar i beteende, prestation och mående kan uppmärksammas i tid.

Men det förutsätter struktur. Utan strukturer blir stödet beroende av enskilda chefers mod. Med rätt kunskap och verktyg kan arbetsgivare bli en del av lösningen och samtidigt stärka sin egen verksamhet.

Den nya lagstiftningen, som väntas träda i kraft i sommar, markerar att psykiskt våld är ett brott. Nu behöver arbetslivet visa att konsekvenserna tas på allvar.

Arbetsmiljöansvaret finns redan. Nu är det dags att använda det.

/Zenobia Rizvi, HR-strateg med inriktning mot social hållbarhet