Annons
Annons
  • Att sopa saker under mattan gör sällan saker bättre. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om livet även när det är svårt. Foto: Colourbox

Debatt

Debatt: Vi behöver prata om livet efter corona

Publicerad 17 augusti 2021, kl 08:41

En närstående som inte finns kvar eller en kollega som svävat mellan liv och död. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om vårt mående under coronapandemin. Med samtal bygger vi broar till bättre hälsa, skriver Tina Persson.  

Vad kommer att hända i höst? Kommer vi att sopa coronaåret under mattan och låtsas som om inget har hänt eller kommer vi ha en arbetsgivare som vågar ta ansvaret att prata om livet som varit för oss alla?

Kommer vi som kollegor att våga prata om djupa ämnen, som att någon nära gått bort eller att en kollega svävat mellan liv och död? Den här gången var det inte enbart en eller två som fått vara med om en annorlunda resa, utan den här gången har vi alla deltagit. Så hur kan vi nu återta livet igen?

Jag själv kommer från en familj där vi sopade allt under mattan och lade alla bekymmer i ryggsäcken, med övertygelsen att det så småningom går över. Tyst min mun så får du socker, men nej det går inte över. Det växer sig större och till slut så går vi itu.

Prata om livet för att återta en bit i taget

När jag var 30 år gick jag i väggen och livet gick sönder rejält. Men tack vare att jag hittade modet att samtala med en terapeut så hittade jag ut igen. Det jag också förstod var att jag måste få prata och reda ut tankar som får mig att må dåligt. Aldrig mer skulle jag tillåta mig att stänga in och sopa undan erfarenheter och tankar som gjorde ont. För det kommer inte att gå över. Det kommer enbart bli sämre i slutändan, så jag måste prata. Prata om livet för att återta livet en bit i taget.

Vi behöver prata för vår egen skull. Men vi måste också prata för att hjälpa dem omkring oss. I dag finns det så många trasiga familjer och så många ensamma människor, som enbart sopar livet under mattan och hoppas på att allt ska återvända till det som en gång var. Men det kommer inte att hända, utan det kommer att bli något nytt. Så frågan är om vi vill stärka oss för framtiden, eller fortsätta leva som skadeskjutna kråkor, där vi åker allt längre ner i den psykiska ohälsan?

Tänkt om vi började våga prata på allvar och på djupet, vad skulle då kunna hända? Jag tror att vi skulle växa och bli så mycket starkare än vi var innan coronan klev in i våra liv. Men det kräver ett mod och verksamheter som ser möjligheterna som finns runt omkring oss.

Ska vi stärka oss för framtiden eller leva som skadeskjutna kråkor?

Att ha modet att våga prata med en coach, terapeut eller liknande för att reda ut i fastbrända och vidbrända tankar.

Vården är enormt viktig och så bra, men det räcker inte i dag. Vi måste se utanför och ta vara på dem, som kan erbjuda sina egna erfarenheter och bygga broar.  Jag tror att i höst behöver vi fokusera på samtalet, där samtalet kommer att hjälpa oss att återta livet för både stora som små.

Samtalet om livet och hur vi ska återta livet tillsammans för att gå starkare framåt. Detta om något är så viktigt i höst!

/Tina Persson, hälsoinspiratör

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

  • Läs även...

    Debatt: Gör våra chefer oss deprimerade?

    Ett dåligt arbetsklimat kan påverka hälsan negativt. Att ha en dålig chef ökar dessutom risken för att bli deprimerad. Men det finns saker som hjälper, skriver psykologen David Waskuri.

  • Läs även...

    Debatt: Var lite mer som Barbapapa!

    Att jobba med HR-frågor innebär ofta att medla mellan bolagets ledning och företagets hjärta, personalen. Ofta är deras behov helt olika men båda har lika bra argument. Då gäller det att forma sig för allas bästa – som Barbapapa.

  • Läs även...

    Debatt: Sluta besluta med reptilhjärnan

    Att rekrytera med reptilhjärnan som är fullproppad med fördomar kan kännas enkelt men får förödande effekter på en arbetsplats. Det gör att vissa grupper får en gräddfil medan andra slår i glastaket, skriver Julia Sandberg.