Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver prata om livet efter corona

En närstående som inte finns kvar eller en kollega som svävat mellan liv och död. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om vårt mående under coronapandemin. Med samtal bygger vi broar till bättre hälsa, skriver Tina Persson.  
Publicerad
Colourbox
Att sopa saker under mattan gör sällan saker bättre. Arbetsgivare och kollegor måste våga prata om livet även när det är svårt. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad kommer att hända i höst? Kommer vi att sopa coronaåret under mattan och låtsas som om inget har hänt eller kommer vi ha en arbetsgivare som vågar ta ansvaret att prata om livet som varit för oss alla?

Kommer vi som kollegor att våga prata om djupa ämnen, som att någon nära gått bort eller att en kollega svävat mellan liv och död? Den här gången var det inte enbart en eller två som fått vara med om en annorlunda resa, utan den här gången har vi alla deltagit. Så hur kan vi nu återta livet igen?

Jag själv kommer från en familj där vi sopade allt under mattan och lade alla bekymmer i ryggsäcken, med övertygelsen att det så småningom går över. Tyst min mun så får du socker, men nej det går inte över. Det växer sig större och till slut så går vi itu.

När jag var 30 år gick jag i väggen och livet gick sönder rejält. Men tack vare att jag hittade modet att samtala med en terapeut så hittade jag ut igen. Det jag också förstod var att jag måste få prata och reda ut tankar som får mig att må dåligt. Aldrig mer skulle jag tillåta mig att stänga in och sopa undan erfarenheter och tankar som gjorde ont. För det kommer inte att gå över. Det kommer enbart bli sämre i slutändan, så jag måste prata. Prata om livet för att återta livet en bit i taget.

Vi behöver prata för vår egen skull. Men vi måste också prata för att hjälpa dem omkring oss. I dag finns det så många trasiga familjer och så många ensamma människor, som enbart sopar livet under mattan och hoppas på att allt ska återvända till det som en gång var. Men det kommer inte att hända, utan det kommer att bli något nytt. Så frågan är om vi vill stärka oss för framtiden, eller fortsätta leva som skadeskjutna kråkor, där vi åker allt längre ner i den psykiska ohälsan?

Tänkt om vi började våga prata på allvar och på djupet, vad skulle då kunna hända? Jag tror att vi skulle växa och bli så mycket starkare än vi var innan coronan klev in i våra liv. Men det kräver ett mod och verksamheter som ser möjligheterna som finns runt omkring oss.

Att ha modet att våga prata med en coach, terapeut eller liknande för att reda ut i fastbrända och vidbrända tankar.

Vården är enormt viktig och så bra, men det räcker inte i dag. Vi måste se utanför och ta vara på dem, som kan erbjuda sina egna erfarenheter och bygga broar.  Jag tror att i höst behöver vi fokusera på samtalet, där samtalet kommer att hjälpa oss att återta livet för både stora som små.

Samtalet om livet och hur vi ska återta livet tillsammans för att gå starkare framåt. Detta om något är så viktigt i höst!

/Tina Persson, hälsoinspiratör

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.