Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vad gör du för att rädda jobben?

Nu krävs att vi alla är förändringsbenägna. Det är dags att fundera över hur du kan stötta andra och bidra till tillväxt och framtidstro, skriver debattören Erika Gemstad.
Publicerad
Colourbox
Även om alla inte kan ställa om och producera handsprit så kan vi alla bidra och stötta andra utifrån våra egna förutsättningar, skriver egenföretagaren Erika Gemstad. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som arbetsgivare och anställd har du ett lika stort ansvar för att aktivt ställa om eller anpassa verksamheten, kunderbjudandet eller arbetsuppgifterna utifrån nya förutsättningar i pandemins spår. För marknadsstyrda företag blir det särskilt viktigt att djupdyka i försäljnings- och marknadsarbetet och förstå de förändrade villkoren. Vad gör du för att rädda jobben?

Det var länge sedan som förutsättningarna för att framgångsrikt driva företag förändrades så snabbt. Vi behöver därför gemensamt ta ansvar för att hålla oss uppdaterade, och ta initiativ och agera – i vissa fall med mindre justeringar och andra gånger i grunden. Det är ett svårt och modigt arbete, men insatser som vi tillsammans behöver göra för att dra vårt strå till stacken

Vi kan redan nu se hur viktigt det har varit både för konsument- och företagsinriktade företag att tänka om kring marknadsaktiviteter, marknadsanpassa sitt budskap, se över försäljningsvillkoren och växla från fysiska möten och event till digitala samtal och mötesplatser. Ett budgetskifte sker där en större andel av sälj- och marknadsbudgeten läggs på digitala kampanjer, sökordsoptimering och sociala medier. En förflyttning som är sannolik att fortsätta även under 2021.

Vad har du gjort för att anpassa verksamheten du jobbar i för att möta nya förutsättningar?

Visste du till exempel att 70 procent tillbringar mer tid med sin smartphone än innan pandemin? Och att 45 procent tillbringar mer tid på sociala medier jämfört med för ett år sedan? Detta visar en undersökning gjord av Global WebIndex.

Allt fler vänder sig till sociala plattformar för underhållning och social interaktion men också för att handla eller förbereda sig för ett större inköp. Vad har du gjort för att anpassa verksamheten som du jobbar i för att möta dessa nya förutsättningar?

Vi kan exempelvis se att myndigheter, organisationer och företag söker sig till nya plattformar för att nå nya målgrupper och kommunicera mer på målgruppens villkor. Exempelvis har svenska Folkhälsomyndigheten såväl som WHO använt sig av Instagram, YouTube och TikTok på ett helt nytt sätt än tidigare med resultatet rekordmånga tittare.

En tydlig trend är också initiativ där företag såväl som privatpersoner hjälper varandra med kostnadsfri rådgivning och kunskap, gratis testperioder på digitala tjänster och lösningar på problem som uppkommit i samband med pandemin. Även om vi inte alla kan ställa om och producera handsprit eller tillverka skyddsvisir så kan vi alla bidra och stötta kunder, konkurrenter och andra företag och privatpersoner utifrån våra egna förutsättningar.

Ett fantastiskt exempel på detta är när en av de stora hamburgerkedjorna i en svensk reklamkampanj ber sina kunder fortsätta äta hamburgare även om det är hos konkurrenten. Gör det rätt så kommer det inte att glömmas av kunden och du går stark ur krisen.

Gör du din förflyttning? Det är särskilt nu förändringsbenägenhet och innovativt tänkande gör oss starkare. Genom att du tar ansvar för din arbetsgivares affär tar du också ansvar för din egen situation såväl som för svenska arbetsmarknaden. Hur kan du som individ stötta en annan människa som drabbats av pandemin och hur kan du i din arbetsgivares namn bidra till tillväxt och framtidstro?

/Erika Gemstad, med erfarenhet marknadsarbete inom tjänste- och tillverkningsindustrin samt egenföretagare.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag