Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Miljontals frivilliga kan få bättre förutsättningar

De stöd som utformats för företag under pandemin fungerar sällan för ideella föreningar, konstaterar Patrik Schröder från intresseorganisationen Forum. För att stärka civilsamhället vill han nu se ett ökat samarbete med bland annat facken.
Publicerad
Colourbox
Civilsamhället i Sverige är fenomenalt bra på att organisera frivilligt arbete. Coronakrisen visar dock att vi har svårt att få genomslag för våra stödbehov, skriver Patrik Schröder paraplyorganisationen Forums ordförande. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det ideella engagemanget i Sverige är påfallande högt och stabilt. Mer än halva den vuxna befolkningen engagerar sig regelbundet ideellt. Dessutom har den tid som människor engagerar sig ökat, från i snitt 15 till 18 timmar i månaden. Det visar den senaste befolkningsstudien från Ersta Sköndal Bräcke högskola som släpptes i oktober.

En av förklaringarna till stabiliteten är civilsamhällets infrastruktur, alltså de ideella organisationer som erbjuder och organiserar engagemanget. Studien visar också att den som är ideellt engagerad i större utsträckning även skänker pengar eller gör informella insatser, som att hjälpa grannar eller vänner.

En del av skapandet av en stark infrastruktur för civilsamhället är alla de anställda som arbetar för att skapa möjligheter för ideella att engagera sig. Men också alla de anställda som i kvinnojourer, stadsmissioner och stiftelser driver verksamheter direkt för personer med behov där av.

Under coronakrisen har vi mötts av nya krav och förhållanden. Inom civilsamhället har parollen varit att vi inte ställer in, vi ställer om. Kreativiteten har varit stor i att utveckla nya verksamheter som fungerar givet nya och skiftande myndighetsrekommendationer och förändrade behov och beteenden hos människor.

Under våren har krispaketen till näringslivet summerats till 100-tals miljarder. Genom påverkansarbete från många av civilsamhällets organisationer har regeringen inkluderat civilsamhället i stöden. Men när ett stöd utformats för företag fungerar det sällan för en ideell förening. Även om det är tillåtet för en förening att söka, så är det inte anpassat på ett sätt som gör det möjligt eller användbart. Då uteblir också stödet.

Mindre skillnader mellan civilsamhällets organisationer och prioriteringar har därmed inte någon betydelse när det ändå är näringslivets agenda som står i fokus och har politikens öra. Vi samarbetar så klart inom civilsamhället efter bästa förmåga för att göra vår röst hörd, men vi behöver ta nya grepp för att verkligen kunna få genomslag.

I fackförbund och arbetsgivarorganisationer, offentligt och privat, är det fullkomligt självklart att samordna frågor om arbetslivet med bransch- och intressefrågor eftersom de i så hög grad överlappar. Unionen har vuxit och utvecklats till att bli ett av de mest tongivande fackförbunden, genom samgåenden med andra organisationer. Det är en utveckling som inspirerar.

Intressepolitik och arbetsgivarfrågor hör ihop, också inom civilsamhället. Istället för att dela upp oss i en rad mindre arbetsgivar- och intresseorganisationer med smalare uppdrag och mindre resurser, behöver vi se mer till vad som förenar oss och fokusera på det.

Genom att samla organisationer som driver de frågor som är viktiga för de idéburna och ideella aktörerna inom en gemensam organisationsmodell kan en långsiktig oberoende finansiering av övergripande intressepolitik för vår sektor skapas.

Det första steget är taget med samgåendet mellan arbetsgivarorganisationerna KFO och IDEA under namnet Fremia som sker vid årsskiftet. Nu arbetar vi vidare med hur vi ska organisera oss för att få genomslag för en stark intressepolitisk agenda för civilsamhället. Det finns betydlig mer som förenar än som skiljer oss åt.

Är det här ett hot eller en möjlighet för alla de engagerade Unionen-medlemmar som finns i många av civilsamhällets organisationer? Jag ser stora möjligheter: vi kan använda resurser på effektivare sätt och vi kan få bättre genomslag i politiken för vår sektor. Vår sektor, som organiserar miljontals frivilliga och 100 000-tals anställda, har unika egenskaper som behöver få bättre förutsättningar.

På så sätt kan civilsamhällets utrymme växa och utvecklas i den svårnavigerade verkligheten mellan det offentliga och marknaden. En sådan utveckling är till nytta också för Unionens befintliga medlemmar, och ger potential till många nya medlemmar i det fall att arbetsmarknaden inom civilsamhället växer.

Arbetsmarknadens villkor styrs ju i den svenska modellen av parterna, arbetsgivarorganisationer och fackförbund, tillsammans. Mycket av det arbete som ligger framför oss kommer med det att involvera samarbete och förhandlingar med Unionen och andra fackliga organisationer.

Jag ser mycket fram emot det arbetet, där vi kan skapa ännu bättre förutsättningar för medarbetare, ideellt aktiva och ideella organisationer att fortsätta utveckla ett civilsamhälle i världsklass.

/Patrik Schröder ordförande, Forum - idéburna organisationer med social inriktning

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare