Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Miljontals frivilliga kan få bättre förutsättningar

De stöd som utformats för företag under pandemin fungerar sällan för ideella föreningar, konstaterar Patrik Schröder från intresseorganisationen Forum. För att stärka civilsamhället vill han nu se ett ökat samarbete med bland annat facken.
Publicerad
Colourbox
Civilsamhället i Sverige är fenomenalt bra på att organisera frivilligt arbete. Coronakrisen visar dock att vi har svårt att få genomslag för våra stödbehov, skriver Patrik Schröder paraplyorganisationen Forums ordförande. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det ideella engagemanget i Sverige är påfallande högt och stabilt. Mer än halva den vuxna befolkningen engagerar sig regelbundet ideellt. Dessutom har den tid som människor engagerar sig ökat, från i snitt 15 till 18 timmar i månaden. Det visar den senaste befolkningsstudien från Ersta Sköndal Bräcke högskola som släpptes i oktober.

En av förklaringarna till stabiliteten är civilsamhällets infrastruktur, alltså de ideella organisationer som erbjuder och organiserar engagemanget. Studien visar också att den som är ideellt engagerad i större utsträckning även skänker pengar eller gör informella insatser, som att hjälpa grannar eller vänner.

En del av skapandet av en stark infrastruktur för civilsamhället är alla de anställda som arbetar för att skapa möjligheter för ideella att engagera sig. Men också alla de anställda som i kvinnojourer, stadsmissioner och stiftelser driver verksamheter direkt för personer med behov där av.

Under coronakrisen har vi mötts av nya krav och förhållanden. Inom civilsamhället har parollen varit att vi inte ställer in, vi ställer om. Kreativiteten har varit stor i att utveckla nya verksamheter som fungerar givet nya och skiftande myndighetsrekommendationer och förändrade behov och beteenden hos människor.

Under våren har krispaketen till näringslivet summerats till 100-tals miljarder. Genom påverkansarbete från många av civilsamhällets organisationer har regeringen inkluderat civilsamhället i stöden. Men när ett stöd utformats för företag fungerar det sällan för en ideell förening. Även om det är tillåtet för en förening att söka, så är det inte anpassat på ett sätt som gör det möjligt eller användbart. Då uteblir också stödet.

Mindre skillnader mellan civilsamhällets organisationer och prioriteringar har därmed inte någon betydelse när det ändå är näringslivets agenda som står i fokus och har politikens öra. Vi samarbetar så klart inom civilsamhället efter bästa förmåga för att göra vår röst hörd, men vi behöver ta nya grepp för att verkligen kunna få genomslag.

I fackförbund och arbetsgivarorganisationer, offentligt och privat, är det fullkomligt självklart att samordna frågor om arbetslivet med bransch- och intressefrågor eftersom de i så hög grad överlappar. Unionen har vuxit och utvecklats till att bli ett av de mest tongivande fackförbunden, genom samgåenden med andra organisationer. Det är en utveckling som inspirerar.

Intressepolitik och arbetsgivarfrågor hör ihop, också inom civilsamhället. Istället för att dela upp oss i en rad mindre arbetsgivar- och intresseorganisationer med smalare uppdrag och mindre resurser, behöver vi se mer till vad som förenar oss och fokusera på det.

Genom att samla organisationer som driver de frågor som är viktiga för de idéburna och ideella aktörerna inom en gemensam organisationsmodell kan en långsiktig oberoende finansiering av övergripande intressepolitik för vår sektor skapas.

Det första steget är taget med samgåendet mellan arbetsgivarorganisationerna KFO och IDEA under namnet Fremia som sker vid årsskiftet. Nu arbetar vi vidare med hur vi ska organisera oss för att få genomslag för en stark intressepolitisk agenda för civilsamhället. Det finns betydlig mer som förenar än som skiljer oss åt.

Är det här ett hot eller en möjlighet för alla de engagerade Unionen-medlemmar som finns i många av civilsamhällets organisationer? Jag ser stora möjligheter: vi kan använda resurser på effektivare sätt och vi kan få bättre genomslag i politiken för vår sektor. Vår sektor, som organiserar miljontals frivilliga och 100 000-tals anställda, har unika egenskaper som behöver få bättre förutsättningar.

På så sätt kan civilsamhällets utrymme växa och utvecklas i den svårnavigerade verkligheten mellan det offentliga och marknaden. En sådan utveckling är till nytta också för Unionens befintliga medlemmar, och ger potential till många nya medlemmar i det fall att arbetsmarknaden inom civilsamhället växer.

Arbetsmarknadens villkor styrs ju i den svenska modellen av parterna, arbetsgivarorganisationer och fackförbund, tillsammans. Mycket av det arbete som ligger framför oss kommer med det att involvera samarbete och förhandlingar med Unionen och andra fackliga organisationer.

Jag ser mycket fram emot det arbetet, där vi kan skapa ännu bättre förutsättningar för medarbetare, ideellt aktiva och ideella organisationer att fortsätta utveckla ett civilsamhälle i världsklass.

/Patrik Schröder ordförande, Forum - idéburna organisationer med social inriktning

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell