Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Miljontals frivilliga kan få bättre förutsättningar

De stöd som utformats för företag under pandemin fungerar sällan för ideella föreningar, konstaterar Patrik Schröder från intresseorganisationen Forum. För att stärka civilsamhället vill han nu se ett ökat samarbete med bland annat facken.
Publicerad
Colourbox
Civilsamhället i Sverige är fenomenalt bra på att organisera frivilligt arbete. Coronakrisen visar dock att vi har svårt att få genomslag för våra stödbehov, skriver Patrik Schröder paraplyorganisationen Forums ordförande. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det ideella engagemanget i Sverige är påfallande högt och stabilt. Mer än halva den vuxna befolkningen engagerar sig regelbundet ideellt. Dessutom har den tid som människor engagerar sig ökat, från i snitt 15 till 18 timmar i månaden. Det visar den senaste befolkningsstudien från Ersta Sköndal Bräcke högskola som släpptes i oktober.

En av förklaringarna till stabiliteten är civilsamhällets infrastruktur, alltså de ideella organisationer som erbjuder och organiserar engagemanget. Studien visar också att den som är ideellt engagerad i större utsträckning även skänker pengar eller gör informella insatser, som att hjälpa grannar eller vänner.

En del av skapandet av en stark infrastruktur för civilsamhället är alla de anställda som arbetar för att skapa möjligheter för ideella att engagera sig. Men också alla de anställda som i kvinnojourer, stadsmissioner och stiftelser driver verksamheter direkt för personer med behov där av.

Under coronakrisen har vi mötts av nya krav och förhållanden. Inom civilsamhället har parollen varit att vi inte ställer in, vi ställer om. Kreativiteten har varit stor i att utveckla nya verksamheter som fungerar givet nya och skiftande myndighetsrekommendationer och förändrade behov och beteenden hos människor.

Under våren har krispaketen till näringslivet summerats till 100-tals miljarder. Genom påverkansarbete från många av civilsamhällets organisationer har regeringen inkluderat civilsamhället i stöden. Men när ett stöd utformats för företag fungerar det sällan för en ideell förening. Även om det är tillåtet för en förening att söka, så är det inte anpassat på ett sätt som gör det möjligt eller användbart. Då uteblir också stödet.

Mindre skillnader mellan civilsamhällets organisationer och prioriteringar har därmed inte någon betydelse när det ändå är näringslivets agenda som står i fokus och har politikens öra. Vi samarbetar så klart inom civilsamhället efter bästa förmåga för att göra vår röst hörd, men vi behöver ta nya grepp för att verkligen kunna få genomslag.

I fackförbund och arbetsgivarorganisationer, offentligt och privat, är det fullkomligt självklart att samordna frågor om arbetslivet med bransch- och intressefrågor eftersom de i så hög grad överlappar. Unionen har vuxit och utvecklats till att bli ett av de mest tongivande fackförbunden, genom samgåenden med andra organisationer. Det är en utveckling som inspirerar.

Intressepolitik och arbetsgivarfrågor hör ihop, också inom civilsamhället. Istället för att dela upp oss i en rad mindre arbetsgivar- och intresseorganisationer med smalare uppdrag och mindre resurser, behöver vi se mer till vad som förenar oss och fokusera på det.

Genom att samla organisationer som driver de frågor som är viktiga för de idéburna och ideella aktörerna inom en gemensam organisationsmodell kan en långsiktig oberoende finansiering av övergripande intressepolitik för vår sektor skapas.

Det första steget är taget med samgåendet mellan arbetsgivarorganisationerna KFO och IDEA under namnet Fremia som sker vid årsskiftet. Nu arbetar vi vidare med hur vi ska organisera oss för att få genomslag för en stark intressepolitisk agenda för civilsamhället. Det finns betydlig mer som förenar än som skiljer oss åt.

Är det här ett hot eller en möjlighet för alla de engagerade Unionen-medlemmar som finns i många av civilsamhällets organisationer? Jag ser stora möjligheter: vi kan använda resurser på effektivare sätt och vi kan få bättre genomslag i politiken för vår sektor. Vår sektor, som organiserar miljontals frivilliga och 100 000-tals anställda, har unika egenskaper som behöver få bättre förutsättningar.

På så sätt kan civilsamhällets utrymme växa och utvecklas i den svårnavigerade verkligheten mellan det offentliga och marknaden. En sådan utveckling är till nytta också för Unionens befintliga medlemmar, och ger potential till många nya medlemmar i det fall att arbetsmarknaden inom civilsamhället växer.

Arbetsmarknadens villkor styrs ju i den svenska modellen av parterna, arbetsgivarorganisationer och fackförbund, tillsammans. Mycket av det arbete som ligger framför oss kommer med det att involvera samarbete och förhandlingar med Unionen och andra fackliga organisationer.

Jag ser mycket fram emot det arbetet, där vi kan skapa ännu bättre förutsättningar för medarbetare, ideellt aktiva och ideella organisationer att fortsätta utveckla ett civilsamhälle i världsklass.

/Patrik Schröder ordförande, Forum - idéburna organisationer med social inriktning

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Den ekonomiska fotbojan – skulderna som följer med till jobbet

Dålig ekonomi stannar inte hemma – den följer med in på jobbet, även om den aldrig syns i en skyddsrond. Hundratusentals människor kämpar med skulder, som påverkar deras koncentration, ork och närvaro – och därmed prestationen på jobbet. Det är dags att se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga.
Kicki Fagerlund Publicerad 14 april 2026, kl 09:15
Skuldsanering hos kronofogden
Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en medarbetare som försöker prestera trots ekonomisk oro, skriver Kicki Fagerlund och Ann-Catrin Dolium. Foto: Claudio Bresciani/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kicki Fagerlund

Det finns en sorts trötthet som inte syns. Den uppstår när människor under lång tid lever med ständig oro för sin ekonomi. När varje oväntad kostnad riskerar att spräcka budgeten. När en notis från Kivra får pulsen att stiga. När en stor del av den mentala energin går åt till att försöka lägga ett ekonomiskt pussel som inte går ihop.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en människa som kämpar i tysthet – ofta med ett överbelastat nervsystem och ett liv i ständig beredskap inför nästa ekonomiska kris.

I dag är över 450 000 människor registrerade hos Kronofogden. Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer som lever med något som liknar en ekonomisk fotboja.

Människor som hamnar i skuldsättning bär naturligtvis ett eget ansvar för sin ekonomi. Samtidigt finns situationer där människor, trots arbete och ansvarstagande, fastnar i långvarig skuldsättning som är mycket svår att ta sig ur.

Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer

I vårt nuvarande system är vägen tillbaka till ekonomisk självständighet ofta onödigt lång och ineffektiv. Det är problematiskt – inte bara för individen utan också för samhället. När människor under lång tid sitter fast i överskuldsättning riskerar vi att gå miste om arbetskraft, innovation och produktivitet.

Ann Katrin Dolium

Skulderna hos Kronofogden växer med omkring 44 miljoner kronor om dagen. Den totala skuldvolymen uppgår idag till cirka 154 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär en hel årsbudget för sjukvården i Sverige.

Vi talar ofta om ansvar, produktivitet och arbetslinje. Men betydligt mer sällan om hur ekonomisk stress påverkar människors förmåga att prestera på ett jobb, i sina studier eller i sitt arbetssökande. Sverige är ett land där arbete ska löna sig. Samtidigt lever hundratusentals människor i en situation där varje extra krona de tjänar i praktiken försvinner till att betala på gamla skulder i årtionden. 

Forskning visar att långvarig ekonomisk oro belastar våra kognitiva resurser. Koncentration, beslutsförmåga och långsiktigt tänkande försämras när tankarna ständigt kretsar kring hur nästa månads räkningar ska betalas. Detta bekräftas också i arbetslivsstudier. Enligt PwC:s Employee Financial Wellness Survey ägnar många anställda flera timmar i veckan under arbetstid åt oro för sin privatekonomi. Resultatet är fokus som försvinner, potential som går förlorad och kapacitet som aldrig tas tillvara.

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort

När trygghetssystemen försvagas samtidigt som kreditmarknaden expanderar ökar också risken att människor fastnar i långvarig skuldsättning – ofta i samband med oförutsedda livskriser såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, barn med särskilda behov eller ett företag som går i konkurs.  När människor faller mellan stolarna beskrivs det som ett individuellt misslyckande. Men överskuldsättning uppstår sällan i ett vakuum utan växer fram i skärningspunkten mellan individ och system. 

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort, samtidigt som trygghetssystemen blivit mer villkorade och svårnavigerade. Genom att betrakta överskuldsättning som ett samhällsproblem snarare än ett individuellt misslyckande blir det möjligt att identifiera de mekanismer som faktiskt behöver förändras. 

För arbetsgivare och fackförbund borde detta vara centrala frågor. Ekonomisk stress påverkar sjukfrånvaro, engagemang och personalomsättning. Att tala om ett hållbart arbetsliv utan att diskutera ekonomisk stress är att blunda för en avgörande faktor.

Att vara överskuldsatt i Sverige kan närmast liknas vid att bära en ekonomisk fotboja. Lönen mäts ut, räntor tickar och möjligheten att hyra eller köpa bostad, teckna abonnemang eller planera familj begränsas under lång tid.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga

För den som under lång tid inte förväntas kunna betala tillbaka sina skulder finns skuldsanering via Kronofogden som en sista utväg. Men den som ansöker om skuldsanering får i genomsnitt räkna med omkring ett års handläggningstid och en stor risk att bli nekad då sju av tio får ett nej. Resultatet system som i praktiken gör människor fattigare medan de väntar på hjälp.

Under tiden förväntas personen prestera fullt ut: på jobbet, i skolan och som förälder. När vägen tillbaka är så svårtillgänglig och osäker blir systemets begränsningar tydliga. Det är svårt att tala om en realistisk väg ut ur överskuldsättning när majoriteten av de som faktiskt försöker inte ens släpps in i systemet.

Om vi menar allvar med ett hållbart arbetsliv och ett samhälle där människor faktiskt kan ta sig tillbaka efter ekonomiska kriser krävs förändring. Det handlar inte om en enskild åtgärd utan om flera parallella insatser. Fyra områden är särskilt viktiga:

Reformera skuldsaneringssystemet: Skuldsanering ska även fortsatt vara en sista utväg. Men när människor faktiskt kvalificerar sig bör processen vara snabbare och mer förutsägbar.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga: Företagshälsovård, HR och fackliga företrädare kan erbjuda tidigt och specialiserat stöd för dem som lever med ekonomisk oro.

Ansvar inom finanssektorn: Kreditmarknaden fyller en viktig funktion i ekonomin. Samtidigt behöver den fungera på ett sätt som minskar risken för långvarig överskuldsättning.

Uppdatera narrativet: Vi måste sluta se skuldsatta som oansvariga och börja förstå hur ekonomisk otrygghet påverkar människor, arbetsplatser och hela samhällsekonomin.

Ekonomisk trygghet och rättvisa är inga marginalfrågor. De avgör om människor kan fokusera, prestera och bygga ett liv med stabilitet och framtidstro.

/ Kicki Fagerlund – grundare av Ekonomirådgivningen och expert inom överskuldsättning och ekonomisk stress 
Ann-Katrin Dolium – specialist inom social hållbarhet