Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Om varje man som skriker “inte alla män” i stället vågar säga ifrån när någon i fikarummet snackar om kollegans tuttar så kan vi göra något åt de normer som säger att det är okej att behandla kvinnor som skräp, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
På arbetsplatser hörs det sexistiska skämt och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att behandla kvinnor illa, skriver Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste veckorna har media fyllts med artiklar om våld i nära relationer och hela Sverige bubblar av röster som kräver att vi ska “göra något”. 

I veckan skrev Marcus Gustavsson vilken roll facket och arbetsgivaren kan ha om en anställd utsätts för våld i hemmet. 

Och att vända perspektivet till "vad kan jag göra" är viktigt för sanningen är ju den, att de normer som gör att vissa män ser det som okej att slå och förminska kvinnor reproduceras varje dag.

Det finns en norm som säger att när en man talar ska alla andra var tysta och lyssna för mannen har alltid rätt och detta gäller särskilt för kvinnor.

Denna norm drivs sedan i absurdum hos män som använder våld. Anledningen är alltså oftast att kvinnan inte lyssnar och inte gör som han vill att hon ska.

När män fortsätter agera på samma sätt och vägrar ta in vad andra, främst kvinnor säger (eftersom män i regel lyssnar på andra män), så inte bara upprätthålls denna norm, den reproduceras också.

Att som man inte lyssna utan i sten vägra ta in fakta är ett problem som gör att våldet upprätthålls. Så varje man som skriker “inte alla män” borde i stället våga säga ifrån när någon i fikarummet snackar om en tjejs tuttar, att kvinnor vill ha värme och ömhet så släng dom i elementet, eller att någon har ett ex som är sjukt i huvudet och påstår att han har misshandlat henne.

Jag ser i  flödet på sociala medier hur flera kvinnliga vänner har lagt ut inlägg angående våld i nära relationer.

I samtliga fall har män klivit in i trådarna och talat om att:

Bild borttagen.Bara utländska män slår

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"

Jag har inte orkat gå in i någon tråd och besvara för jag är så urbotat less på dessa män som, på riktigt, tror de vet någonting om våld och att de ska lära oss kvinnor hur det funkar.

Fattar de inte att de är en en del av problemet? Att deras snack om "riktiga män", "kvinnor lägger ned åtalen", “de inte känner någon som misshandlar” och "sina kvinnor" är grogrunden för våld i nära relationer?!

För det första

Bild borttagen.Bara utländska män slår
Våld finns i alla familjer i alla miljöer och det är att spotta våldsutsatta kvinnor i ansiktet då man påstår att bara utländska män brukar våld.

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen
Våld i nära relationer faller under allmänt åtal så det går inte att ta tillbaka anmälan (och alla ni män som får klåda i fingrarna nu för att skriva "Nej men de kan välja att inte vara med" ja, jag vet det. Jag är inte dum i huvudet, det finns kvinnor som väljer att inte bistå åtalet - ofta på grund av rädsla.

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren
Ja, kvinnor går tillbaka eftersom om de inte gör det så dödas dom.
Läs på och lär er när det är som farligast för en våldsutsatt.

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer
Män som slår kvinnor har en snopp och/eller identifierar sig som man. Då är man en riktigt man.

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"
Jag lovar att du känner minst en person som har utsatt sin fru/flickvän/sambo för våld. Bara för att du inte vet det betyder inte att det inte har hänt.

Jaha, och vad har detta med arbetsplatser att göra?
I hemmet, på skolor och på arbetsplatser hörs det sexistiska skämt, kränkningar och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att slå kvinnor.

Våldcirkeln består inte bara av fysiskt våld utan även kan även vara sexuellt, ekonomiskt och psykiskt. Till exempel härskartekniker faller in i kategorin psykiskt våld vilket gör att alla män som trycker ned kvinnor på olika sätt via till exempel sociala medier är våldsverkare.

Och om du är man och direkt nu känner att "hmm jag måste förklara för Susanne att det inte är så här".

Gör inte det - du vet inte vad du pratar om!

/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA