Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Koll av anställda ökar i pandemins spår
Under coronapandemin har fler människor börjat arbeta hemifrån. En effekt av det är att ny teknik för att övervaka den utspridda arbetsstyrkan har ökat lavinartat. Det är en utveckling som vi måste säga nej till, säger Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det löpande bandet revolutionerade 1900-talets fabriker genom att göra det möjligt för företagsledningen att själv bestämma arbetstakten, och på så sätt försäkra sig om att arbetarna presterar på maxnivå under den avlönade arbetstiden. Vår tids digitala teknik öppnar för fler sätt att öka produktiviteten, och med hjälp av datainsamling kan prestationer i dag mätas på individnivå.
Ett tydligt exempel ser vi i gigekonomin, där tekniken som företag som Foodora och Uber ursprungligen använt för att koordinera arbetet i stora, utspridda arbetsstyrkor mer och mer utvecklats mot att mäta och betygsätta enskilda arbetares prestationer.
Journalisten Dan Ivarsson, som arbetat som cykelbud under en månad, beskriver i ett reportage hur Foodora genom sin app mäter cykelbudens prestationer ner på sekunden: hur snabbt de accepterar beställningarna, hur fort de cyklar och hur långa stopp de gör på restaurangen och hos kunderna. Resultatet levereras veckovis till buden i form av ett slags betyg, komplett med jämförelser med kollegorna. Sjunker betyget för lågt under medelvärdet riskerar de att få sparken.
När alla strävar efter att hålla sig över medelvärdet innebär det också att ribban hela tiden flyttas uppåt – och att kraven på buden blir allt hårdare. Konsekvenserna är uppenbara: den hårda pressen för med sig en stressig arbetsmiljö, och innebär också fysiska faror när cykelbuden tvingas ta allt fler risker i trafiken för att hålla uppe sitt medelbetyg.
Appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn
Det finns inget som säger att den här typen av arbetsmodell skulle begränsa sig. Mycket talar för motsatsen: under våren har efterfrågan på olika former av övervakningsprogram ökat lavinartat. Det rör sig exempelvis om appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn, som klockar hur mycket tid du lägger på en viss uppgift eller som kontrollerar vilka sidor du besöker under en arbetsdag.
När allt mer arbete börjar utföras hemifrån i coronapandemins spår riskerar det att öppna en sorts Pandoras ask, där allt fler branscher börjar använda sig av datainsamling som ett verktyg för övervakning och kontroll av arbetet. Samma typ av teknologi som används för att mäta prestationerna hos cykelbud som rör sig genom staden skulle lika gärna kunna användas för att hålla koll på en arbetsstyrka som jobbar hemifrån – en sådan utveckling riskerar att leda till ett ständigt ökande arbetstempo med stress och utbrändhet som resultat.
Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska
Spridningen av teknik för att samla in data om oss på jobbet är något som angår alla oss som arbetar, oavsett om vi jobbar som cykelbud eller som programmerare. När den ökar vinsterna för arbetsgivaren – genom att öka mängden utfört arbete per betald arbetstimme – så är det vi som betalar. Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska.
Ökningen i efterfrågan på teknik för att mäta och övervaka arbetet visar att frånvaron av löpande band och fabriker inte per automatik innebär någon ökning av vår frihet. I stället har de ersatts med nya former av kontroll, både mer diskreta och mer effektiva.
Det är dags att vi på allvar riktar blicken mot vilken väg vi befinner oss på och frågar oss om det verkligen är den framtid vi vill ha. Datainsamling har många positiva användningsområden, bland annat inom det medicinska området, men i händerna på företag ser vi hur det förvandlas till ett dystopiskt verktyg designat för att pressa oss till bristningsgränsen.
I allt fler branscher ser vi nu hur teknologi som skulle kunna användas för att förbättra vår livskvalitet och öka vår fritid i stället används för att öka stressen och få oss att arbeta ännu hårdare. Det är en utveckling vi måste säga nej till, och det är nu upp till fackföreningarna att ta sitt ansvar för att garantera vår integritet och vårt välmående på jobbet. Det finns nämligen inget som tyder på att företagen själva kommer att göra det.
/ Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch som granskar gigekonomin.
Tidigare debattartiklar hittar du här
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
