Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avgörande att satsa på de anställdas hälsa

Medarbetarnas hälsa är det viktigaste en verksamhet har. Ändå ligger arbetsgivares satsningar på deras välmående långt ner på agendan, skriver Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox
Hitta olika aktiviteter som passar hela personalstyrkan. Löpning och lopp för de redan aktiva och personlig coachning för dem som behöver inspiration att komma igång, skriver Nicholas Roman. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den mest frekventa anledningen jag stött på innan pandemin har handlat om tidsbrist. Hälsosatsningen skjuts fram eftersom andra projekt är brådskande. Plötsligt har det gått ett år utan att någonting hänt. Det kan kännas lättare att räkna på vad en marknadskampanj skulle ge än att se den ekonomiska vinningen ur ett hälsofrämjande initiativ framför sig.

Det är också vanligt att tiden rinner i väg på grund av försök till att hitta en aktivitet som tilltalar alla – en fin tanke som tyvärr många gånger är likställt med att försöka sig på det omöjliga.

Nu börjar följderna av pandemins isolering och hemarbete synas allt tydligare. Gemenskap har blivit viktigare än någonsin, likaså att hitta bättre ergonomiska förutsättningar. Många arbetsplatser har därmed sett till att genomföra någon typ av fysisk aktivitet.

Ett kliv i rätt riktning men inte alltid helt genomtänkt. För att vinna tid genomförs samma aktivitet som tidigare, en stegräkningstävling där resultatet mäts i antal deltagare eller om man lyckats gå till Paris. En central fråga kvarstår dock – vad gav det för organisationen, egentligen?

Hälsofrämjande initiativ ska sitta i väggarna, det ska vara en del av företagskulturen och måste byggas inifrån. Många missar just helheten, eftersom hälsosatsningen inte ingår i någon långsiktig plan med tydliga mål. Genomförs alltid samma aktivitet kommer arbetsgivare att nå de medarbetare som alltid är med på banan. Det är viktigt att hitta nycklar för att locka dem som inte deltar. Det är ju framför allt dem som borde fångas. Hitta på olika aktiviteter, exempelvis löpning och lopp för de redan aktiva som behöver utmanas och föreläsningar, kostrådgivning eller personlig coachning för de som behöver extra inspiration för att komma igång. På så sätt inkluderar ni alla i er hälsosatsning.

Mitt allra bästa råd? Börja och tänk på att även det lilla räknas. Varje aktivitet är en vinst i sig, det finns bara fördelar med att sätta medarbetarnas välmående i fokus. Forskning visar att för varje krona du satsar på fysisk aktivitet får du i snitt fem tillbaka i form av ökad frisknärvaro, kreativitet och produktivitet. Inte nog med det så främjar ni gemenskap och stärker ert employer brand genom att bygga en kultur där ni visar att ni bryr er. Att ha roligt på jobbet är ett av de viktigaste kriterierna för kandidater och anställda i val av arbetsgivare.

Ibland behöver vi hjälp av experter som har erfarenhet av de flesta utmaningar och vet hur de hanteras. Är det inte märkligt att det är en självklarhet för organisationer att ta hjälp av en it-konsult vid dataproblem eller en managementkonsult vid organisationsförändringar men att det inte är lika givet att ta hjälp när det kommer till hälsosatsningar?


/Nicholas Roman, vd och grundare av Challengize

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA