Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avgörande att satsa på de anställdas hälsa

Medarbetarnas hälsa är det viktigaste en verksamhet har. Ändå ligger arbetsgivares satsningar på deras välmående långt ner på agendan, skriver Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox
Hitta olika aktiviteter som passar hela personalstyrkan. Löpning och lopp för de redan aktiva och personlig coachning för dem som behöver inspiration att komma igång, skriver Nicholas Roman. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den mest frekventa anledningen jag stött på innan pandemin har handlat om tidsbrist. Hälsosatsningen skjuts fram eftersom andra projekt är brådskande. Plötsligt har det gått ett år utan att någonting hänt. Det kan kännas lättare att räkna på vad en marknadskampanj skulle ge än att se den ekonomiska vinningen ur ett hälsofrämjande initiativ framför sig.

Det är också vanligt att tiden rinner i väg på grund av försök till att hitta en aktivitet som tilltalar alla – en fin tanke som tyvärr många gånger är likställt med att försöka sig på det omöjliga.

Nu börjar följderna av pandemins isolering och hemarbete synas allt tydligare. Gemenskap har blivit viktigare än någonsin, likaså att hitta bättre ergonomiska förutsättningar. Många arbetsplatser har därmed sett till att genomföra någon typ av fysisk aktivitet.

Ett kliv i rätt riktning men inte alltid helt genomtänkt. För att vinna tid genomförs samma aktivitet som tidigare, en stegräkningstävling där resultatet mäts i antal deltagare eller om man lyckats gå till Paris. En central fråga kvarstår dock – vad gav det för organisationen, egentligen?

Hälsofrämjande initiativ ska sitta i väggarna, det ska vara en del av företagskulturen och måste byggas inifrån. Många missar just helheten, eftersom hälsosatsningen inte ingår i någon långsiktig plan med tydliga mål. Genomförs alltid samma aktivitet kommer arbetsgivare att nå de medarbetare som alltid är med på banan. Det är viktigt att hitta nycklar för att locka dem som inte deltar. Det är ju framför allt dem som borde fångas. Hitta på olika aktiviteter, exempelvis löpning och lopp för de redan aktiva som behöver utmanas och föreläsningar, kostrådgivning eller personlig coachning för de som behöver extra inspiration för att komma igång. På så sätt inkluderar ni alla i er hälsosatsning.

Mitt allra bästa råd? Börja och tänk på att även det lilla räknas. Varje aktivitet är en vinst i sig, det finns bara fördelar med att sätta medarbetarnas välmående i fokus. Forskning visar att för varje krona du satsar på fysisk aktivitet får du i snitt fem tillbaka i form av ökad frisknärvaro, kreativitet och produktivitet. Inte nog med det så främjar ni gemenskap och stärker ert employer brand genom att bygga en kultur där ni visar att ni bryr er. Att ha roligt på jobbet är ett av de viktigaste kriterierna för kandidater och anställda i val av arbetsgivare.

Ibland behöver vi hjälp av experter som har erfarenhet av de flesta utmaningar och vet hur de hanteras. Är det inte märkligt att det är en självklarhet för organisationer att ta hjälp av en it-konsult vid dataproblem eller en managementkonsult vid organisationsförändringar men att det inte är lika givet att ta hjälp när det kommer till hälsosatsningar?


/Nicholas Roman, vd och grundare av Challengize

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.