Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Avgörande att satsa på de anställdas hälsa

Medarbetarnas hälsa är det viktigaste en verksamhet har. Ändå ligger arbetsgivares satsningar på deras välmående långt ner på agendan, skriver Nicholas Roman.
Publicerad
Colourbox
Hitta olika aktiviteter som passar hela personalstyrkan. Löpning och lopp för de redan aktiva och personlig coachning för dem som behöver inspiration att komma igång, skriver Nicholas Roman. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den mest frekventa anledningen jag stött på innan pandemin har handlat om tidsbrist. Hälsosatsningen skjuts fram eftersom andra projekt är brådskande. Plötsligt har det gått ett år utan att någonting hänt. Det kan kännas lättare att räkna på vad en marknadskampanj skulle ge än att se den ekonomiska vinningen ur ett hälsofrämjande initiativ framför sig.

Det är också vanligt att tiden rinner i väg på grund av försök till att hitta en aktivitet som tilltalar alla – en fin tanke som tyvärr många gånger är likställt med att försöka sig på det omöjliga.

Nu börjar följderna av pandemins isolering och hemarbete synas allt tydligare. Gemenskap har blivit viktigare än någonsin, likaså att hitta bättre ergonomiska förutsättningar. Många arbetsplatser har därmed sett till att genomföra någon typ av fysisk aktivitet.

Ett kliv i rätt riktning men inte alltid helt genomtänkt. För att vinna tid genomförs samma aktivitet som tidigare, en stegräkningstävling där resultatet mäts i antal deltagare eller om man lyckats gå till Paris. En central fråga kvarstår dock – vad gav det för organisationen, egentligen?

Hälsofrämjande initiativ ska sitta i väggarna, det ska vara en del av företagskulturen och måste byggas inifrån. Många missar just helheten, eftersom hälsosatsningen inte ingår i någon långsiktig plan med tydliga mål. Genomförs alltid samma aktivitet kommer arbetsgivare att nå de medarbetare som alltid är med på banan. Det är viktigt att hitta nycklar för att locka dem som inte deltar. Det är ju framför allt dem som borde fångas. Hitta på olika aktiviteter, exempelvis löpning och lopp för de redan aktiva som behöver utmanas och föreläsningar, kostrådgivning eller personlig coachning för de som behöver extra inspiration för att komma igång. På så sätt inkluderar ni alla i er hälsosatsning.

Mitt allra bästa råd? Börja och tänk på att även det lilla räknas. Varje aktivitet är en vinst i sig, det finns bara fördelar med att sätta medarbetarnas välmående i fokus. Forskning visar att för varje krona du satsar på fysisk aktivitet får du i snitt fem tillbaka i form av ökad frisknärvaro, kreativitet och produktivitet. Inte nog med det så främjar ni gemenskap och stärker ert employer brand genom att bygga en kultur där ni visar att ni bryr er. Att ha roligt på jobbet är ett av de viktigaste kriterierna för kandidater och anställda i val av arbetsgivare.

Ibland behöver vi hjälp av experter som har erfarenhet av de flesta utmaningar och vet hur de hanteras. Är det inte märkligt att det är en självklarhet för organisationer att ta hjälp av en it-konsult vid dataproblem eller en managementkonsult vid organisationsförändringar men att det inte är lika givet att ta hjälp när det kommer till hälsosatsningar?


/Nicholas Roman, vd och grundare av Challengize

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag