Den som går igång på samlartallrikar med slottsmotiv - specifikt Tullgarns slott 1960-61, hade fått sin lycka gjord på Kronofogdens lösöreauktion i Stockholm i januari.
-Får jag ett bud? Hundra kronor? Femtio? vädjar auktionsförrättaren förgäves.
Trots att auktionslokalen är fylld till bristningsgränsen av köpare, känner sig ingen hågad att ropa in tallrikar för lägsta utgångsbudet 50 kronor.
Efter ett tiotal fruktlösa försök att bli av med tallrikar börjar munterheten sprida sig bland köparna varje gång nya samlarfat kommer upp till försäljning. Och när en man slutligen förbarmar sig och ropar in sista paret Tullgarnstallrikar, river han ner hjärtliga applåder från omgivningen.
Det är underhållande att gå på auktion. Spännande också.
När budgivningen på plasma tv-apparater startar stiger adrenalinet även hos oss som inte är med och bjuder på just de varorna.
Första teven med utgångsbudet 6 400 går för 15 500 kronor.
Fast det är inte alls säkert att den hade sålts för 6 400 även om det bara funnits en intresserad budgivare. Auktionsförrättaren har en egen prislista där en auktoriserad värderingsman från handelskammaren gjort bedömningar om vad sakerna är värda. Ligger det klubbade budet för långt under det värderade priset kan förrättaren underkänna budet. Prylen sparas istället till nästa auktion eller säljs någon annanstans till det värderade priset. Ibland kan utropet gå om efter auktionen om intresse finns.
-Det är alltid den fattiges pengar man har hand om. Säljer vi för billigt är det som att kasta bort den fattiges pengar. Den insikten genomsyrar nog all vår personal, säger Johan Wemer, chef för försäljningsenheten på kronofogden i Stockholm.
Det är lätt att glömma att det är personliga tragedier som möjliggjort auktionerna. Folk som inte kunnat betala sina skulder och fått sina tillhörigheter utmätta efter att alla andra möjligheter nagelfarits. Det som mäts ut är bara toppen på isberget av skulder.
En del av sakerna kommer från avhysningar - alltså fall där någon blivit vräkt, men lämnat kvar pinaler i lägenheten. Värdefulla saker dessutom.
-Jag är faktiskt förvånad över att folk inte hämtar såna här grejer, säger Johan Wemer och pekar på en sprillans ny soffgrupp i antik stil, som ser ut att härröra från ett slott snarare ett fattigt hem.
-Mycket av det som tas i mät, uppemot 80-90 procent när det gäller fastigheter, säljs aldrig tack vare att ägaren fullbetalar dessförinnan. Det är enormt många som ser till att få fram pengar inför hotet att bli av med sin fastighet.
När vinsten på auktionen blir större än skulden får ägaren pengar tillbaka.
-Vi har haft grejer som sålts för flera hundra tusen över värderingen. Det är hemskt kul att kunna leverera bra priser. För ägaren kan det innebära en nystart.
Allt går inte att sälja och en del saker får kronofogden inte ta. Jonas Nordqvist, aspirant, och Björn Malmqvist, kronoinspektör, går runt på visningen för att få bättre koll på vad som går.
-Vanliga tv-apparater ger inga pengar och konst är jättesvårt. Men DVD-filmer är något som kommit på senare tid, säger de.
Det går flera DVD-filmsjok à 10-14 filmer på auktionen. Som mest inbringar en bunt 500 kronor. Det är ändå någon tusenlapp under nyvärdet.
Att kronofogden håller sina egna auktioner är inget självändamål, men prisstatistiken visar att resultatet blir mycket bättre när myndigheten själv håller i klubban. Auktionerna är välbesökta och de utmätta hus som läggs ut på Bovision, får mångdubbelt fler träffar än andra hus till salu i samma område. Johan Wemer hävdar att myndighetens auktioner har fått ett slags kvalitetspondus. Eller så tror folk att det är billigare att köpa på exekutiv auktion än att gå genom de sedvanliga kanalerna. En sanning med modifikation.
-Det finns en otrolig variation i priserna. Mycket säljs över marknadspriset, mycket säljs under. Den som går ofta och väntar in lågbuden har ändå möjlighet att göra riktiga fynd, säger han.