Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Vem bestämmer om föräldraledigheten?

<br />
Publicerad

Scen 1:


Det är höstlov i skolorna. Då håller socialdemokraterna kongress. En mängd mammor och pappor som är ledamöter kan därför inte vara skollovslediga med sina barn. En av de större frågorna på kongressen är föräldraledigheten. Ska man kvotera föräldraförsäkringen mer för att få fler pappor att vara hemma med sina småbarn? Nej, säger kongressen efter en hård debatt.



Scen 2:


Inför s-kongressen har TCO låtit Sifo göra en undersökning av attityderna till föräldraförsäkringen. Även om de flesta anser att mammor och pappor bör dela mer lika på ledigheten så är stödet för en rak delning av föräldraförsäkringen mycket svagt. 90 procent av svenskarna säger nej till en helt delad föräldraförsäkring.



Scen 3:


På socialdemokraternas kongress i Malmö har HTF en monter där man propagerar för en delad föräldraförsäkring. Först har förbundet drivit förslaget om en tredelad försäkring, enligt isländsk modell. Men HTF:s ordförande Holger Eriksson har gjort klart att målet är en helt individualiserad föräldraförsäkring med lika många månader till varje förälder. Just det som 90 procent av svenskarna är emot.

Slut på exempel, men frågan kvarstår: Hur kan HTF-ledningen driva kravet på individuell föräldraförsäkring utan att vara säker på medlemsstödet?
Det finns inte något demokratiskt förankrat beslut i denna fråga. Kravet har istället växt fram på ett annat sätt. I ett fackförbund lägger normalt det högsta beslutande organet, kongressen, fast riktlinjer i viktiga fackligt politiska frågor. HTF har starkt profilerat sig i jämställdhetsfrågor och det är därför naturligt att man antar att det i botten finns ett kongressbeslut. Men så är det inte.
Man kan däremot säga att förbundsstyrelsen godkänt inriktningen i och med att den prioriterat jämställdhet som en av de viktigaste frågorna i verksamheten. Men styrelsen har inte direkt styrt de ställningstaganden som HTF har gjort. När styrelsen var på studiebesök på Island häromåret granskade man den tredelade isländska föräldraförsäkringen, som ger en del var till mamman respektive pappan och en del att fördela fritt.
Många drog sedan slutsatsen att styrelsen tagit beslut om att förespråka en sådan lösning. Men den som läser styrelsens protokoll noga ser att det inte finns något sådant beslut eller något beslut om helt individualiserad föräldraförsäkring.
När Holger Eriksson i höst har skrivit debattartiklar i frågan tillsammans med ST-ordföranden Annette Carnhede har de varit medvetna om att de gått före opinionen: De hävdade att det hör till de fackliga ledarnas uppgift att göra så. De använder argumentet att i en representativ demokrati ska de förtroendevalda göra vad som är bäst för gruppen man företräder som helhet. Man ska tänka på lång sikt, inte på vad som är bäst för den enskilde just nu.
De syftar på att om föräldraförsäkringen var individuell eller kvoterad skulle mannen, som ofta tjänar mer än kvinna, tvingas vara hemma. Men i familjeekonomin kan hålet bli flera tiotusentals kronor på en sådan lösning. Det ska ställas mot att kvinnan ofta förlorar i löneutveckling och karriär på att ta den större delen av ledigheten och att kvonnor i allmänthet i arbetslivet värderas lägre än män.
Vilket väger tyngst? Är det valfrihet eller är det kvinnans möjligheter i arbetslivet? Ska facket kanske istället satsa mer på att utjämna löne- och karriärskillnader för att ge mammor och pappor samma möjlighet att vara hemma? Eller är kvotering en riktig idé eftersom valet av vem som stannar hemma verkar vara bundet till våra traditionella könsroller?
Alla dessa argument borde ha stötts och blötts på en HTF-kongress. När det inte har skett borde det åtminstone finnas ett tydligt förbundsstyrelsebeslut. Innan jag skrev denna analys talade jag med ett par ledamöter i styrelsen, som sa att de tänkte ta upp frågan på nästa sammanträde. Detta, tillsammans med att HTF nu tar fram ett strategiskt program, Sats-projektet, där medlemmarna i flera led ska vara med och påverka, pekar mot att man i framtiden blir mer noggrann med att förankra viktiga frågor.



Carl von Schéelechefredaktör

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.