Scen 1:

Det är höstlov i skolorna. Då håller socialdemokraterna kongress. En mängd mammor och pappor som är ledamöter kan därför inte vara skollovslediga med sina barn. En av de större frågorna på kongressen är föräldraledigheten. Ska man kvotera föräldraförsäkringen mer för att få fler pappor att vara hemma med sina småbarn? Nej, säger kongressen efter en hård debatt.



Scen 2:

Inför s-kongressen har TCO låtit Sifo göra en undersökning av attityderna till föräldraförsäkringen. Även om de flesta anser att mammor och pappor bör dela mer lika på ledigheten så är stödet för en rak delning av föräldraförsäkringen mycket svagt. 90 procent av svenskarna säger nej till en helt delad föräldraförsäkring.



Scen 3:

På socialdemokraternas kongress i Malmö har HTF en monter där man propagerar för en delad föräldraförsäkring. Först har förbundet drivit förslaget om en tredelad försäkring, enligt isländsk modell. Men HTF:s ordförande Holger Eriksson har gjort klart att målet är en helt individualiserad föräldraförsäkring med lika många månader till varje förälder. Just det som 90 procent av svenskarna är emot.

Slut på exempel, men frågan kvarstår: Hur kan HTF-ledningen driva kravet på individuell föräldraförsäkring utan att vara säker på medlemsstödet?
Det finns inte något demokratiskt förankrat beslut i denna fråga. Kravet har istället växt fram på ett annat sätt. I ett fackförbund lägger normalt det högsta beslutande organet, kongressen, fast riktlinjer i viktiga fackligt politiska frågor. HTF har starkt profilerat sig i jämställdhetsfrågor och det är därför naturligt att man antar att det i botten finns ett kongressbeslut. Men så är det inte.
Man kan däremot säga att förbundsstyrelsen godkänt inriktningen i och med att den prioriterat jämställdhet som en av de viktigaste frågorna i verksamheten. Men styrelsen har inte direkt styrt de ställningstaganden som HTF har gjort. När styrelsen var på studiebesök på Island häromåret granskade man den tredelade isländska föräldraförsäkringen, som ger en del var till mamman respektive pappan och en del att fördela fritt.
Många drog sedan slutsatsen att styrelsen tagit beslut om att förespråka en sådan lösning. Men den som läser styrelsens protokoll noga ser att det inte finns något sådant beslut eller något beslut om helt individualiserad föräldraförsäkring.
När Holger Eriksson i höst har skrivit debattartiklar i frågan tillsammans med ST-ordföranden Annette Carnhede har de varit medvetna om att de gått före opinionen: De hävdade att det hör till de fackliga ledarnas uppgift att göra så. De använder argumentet att i en representativ demokrati ska de förtroendevalda göra vad som är bäst för gruppen man företräder som helhet. Man ska tänka på lång sikt, inte på vad som är bäst för den enskilde just nu.
De syftar på att om föräldraförsäkringen var individuell eller kvoterad skulle mannen, som ofta tjänar mer än kvinna, tvingas vara hemma. Men i familjeekonomin kan hålet bli flera tiotusentals kronor på en sådan lösning. Det ska ställas mot att kvinnan ofta förlorar i löneutveckling och karriär på att ta den större delen av ledigheten och att kvonnor i allmänthet i arbetslivet värderas lägre än män.
Vilket väger tyngst? Är det valfrihet eller är det kvinnans möjligheter i arbetslivet? Ska facket kanske istället satsa mer på att utjämna löne- och karriärskillnader för att ge mammor och pappor samma möjlighet att vara hemma? Eller är kvotering en riktig idé eftersom valet av vem som stannar hemma verkar vara bundet till våra traditionella könsroller?
Alla dessa argument borde ha stötts och blötts på en HTF-kongress. När det inte har skett borde det åtminstone finnas ett tydligt förbundsstyrelsebeslut. Innan jag skrev denna analys talade jag med ett par ledamöter i styrelsen, som sa att de tänkte ta upp frågan på nästa sammanträde. Detta, tillsammans med att HTF nu tar fram ett strategiskt program, Sats-projektet, där medlemmarna i flera led ska vara med och påverka, pekar mot att man i framtiden blir mer noggrann med att förankra viktiga frågor.



Carl von Schéelechefredaktör