Det är en smärtsam process. Den sker genom "outsourcing" och varsel. Uppsagda erbjuds karriärplanering, utbildning och full lön under dubbel uppsägningstid - om de avstår från bland annat förtur till återanställning.
Att behandla de uppsagda humant är en medveten strategi från
Ericsson. Ett syfte är att dämpa oron hos de anställda som får behålla jobbet, åtminstone fram till nästa varsel. Det är dock inte givet att effekten uppnås. Förtvivlade medarbetare har under hösten bett sina fackliga representanter om hjälp med att bli uppsagda och få ta del av program som Antenn och Framtidsforum.
Ericsson har därmed inte lyckats stötta medarbetarna och bygga upp deras självförtroende så att de kan ta sig genom krisen med bibehållna krafter, kreativitet och tro på företagets framtid. Koncernchefen Kurt Hellström har inte precis peppat sitt stora team av ingenjörer. Hans dystra uppsyn i tv och lika dystra utsagor om att botten ännu inte är nådd, att ljuset fortfarande inte syns i tunneln, har verkat i motsatt riktning. Internt lär han ha förklarat att det är viktigt att de som är kvar har det "något så när". Vem blir glad av sånt?
Personaldirektören Carl-Gustaf Leinar försäkrar (se reportage, sid 16-21) att Ericsson inte sparat in på uppvaktningar med klockor och aktier till långvägarna. Inte heller har familjedagarna på Gröna Lund och Liseberg dragits in. I samtal med facket har han dock medgett att företaget just nu inte orkar med mjuka frågor.
Det leder till att fruktkorgarna och skorporna till kaffet försvinner på en del arbetsplatser, liksom tvålen i motionshallens duschrum. Struntsaker, kan tyckas. De får emellertid ett starkt symbolvärde i ett klimat där småpratet och skrattet tystnat, där tjänstemän börjat vakta på varandra i stället för att samarbeta, där anställda faller i gråt av oro och stress eller får spänningsvärk i huvud, nacke och axlar.
I ett sådant klimat orkar många inte ens ta sig till de temadagar om hälsa och reaktioner på förändring, som
Ericsson inviterar till. Samtidigt växer skuldkänslorna hos dem som ännu får kalla sig Ericssonanställda. Varför fick hon gå och inte jag?
Vissa vill bara fly fältet. Till nya och kanske tryggare jobb. De konkurrerar med sina uppsagda kolleger om andra arbetsgivares gunst. Denna extra rörlighet verkar inte bekymra personaldetaljen, som anser att Ericssons tidigare personalomsättning på 1,5 procent var alldeles för liten.
Det kanske är de starkaste och mest motiverade medarbetarna som Ericsson värnar om inför konjunkturuppgången. Men det kan straffa sig att i övrigt bara fokusera på siffror och marknadsandelar. Vinsten av den smärtsamma nerdragningen kan gå förlorad, om företaget inte satsar på de mjuka värdena, på det människor har i hjärta och huvud.
BJÖRN ÖIJER
Att behandla de uppsagda humant är en medveten strategi från
Ericsson. Ett syfte är att dämpa oron hos de anställda som får behålla jobbet, åtminstone fram till nästa varsel. Det är dock inte givet att effekten uppnås. Förtvivlade medarbetare har under hösten bett sina fackliga representanter om hjälp med att bli uppsagda och få ta del av program som Antenn och Framtidsforum.
Ericsson har därmed inte lyckats stötta medarbetarna och bygga upp deras självförtroende så att de kan ta sig genom krisen med bibehållna krafter, kreativitet och tro på företagets framtid. Koncernchefen Kurt Hellström har inte precis peppat sitt stora team av ingenjörer. Hans dystra uppsyn i tv och lika dystra utsagor om att botten ännu inte är nådd, att ljuset fortfarande inte syns i tunneln, har verkat i motsatt riktning. Internt lär han ha förklarat att det är viktigt att de som är kvar har det "något så när". Vem blir glad av sånt?
Personaldirektören Carl-Gustaf Leinar försäkrar (se reportage, sid 16-21) att Ericsson inte sparat in på uppvaktningar med klockor och aktier till långvägarna. Inte heller har familjedagarna på Gröna Lund och Liseberg dragits in. I samtal med facket har han dock medgett att företaget just nu inte orkar med mjuka frågor.
Det leder till att fruktkorgarna och skorporna till kaffet försvinner på en del arbetsplatser, liksom tvålen i motionshallens duschrum. Struntsaker, kan tyckas. De får emellertid ett starkt symbolvärde i ett klimat där småpratet och skrattet tystnat, där tjänstemän börjat vakta på varandra i stället för att samarbeta, där anställda faller i gråt av oro och stress eller får spänningsvärk i huvud, nacke och axlar.
I ett sådant klimat orkar många inte ens ta sig till de temadagar om hälsa och reaktioner på förändring, som
Ericsson inviterar till. Samtidigt växer skuldkänslorna hos dem som ännu får kalla sig Ericssonanställda. Varför fick hon gå och inte jag?
Vissa vill bara fly fältet. Till nya och kanske tryggare jobb. De konkurrerar med sina uppsagda kolleger om andra arbetsgivares gunst. Denna extra rörlighet verkar inte bekymra personaldetaljen, som anser att Ericssons tidigare personalomsättning på 1,5 procent var alldeles för liten.
Det kanske är de starkaste och mest motiverade medarbetarna som Ericsson värnar om inför konjunkturuppgången. Men det kan straffa sig att i övrigt bara fokusera på siffror och marknadsandelar. Vinsten av den smärtsamma nerdragningen kan gå förlorad, om företaget inte satsar på de mjuka värdena, på det människor har i hjärta och huvud.
BJÖRN ÖIJER
