Ulrika Öberg har jobbat länge på sitt jobb, som många av sina arbetskamrater. Hennes titel är landassistent, arbetsplatsen heter Adoptionscentrum, och Ulrikas arbetsrum vittnar om det som är hennes specialitet - på hyllor och i fönstersmygar står rader av ryska dockor, fat och prydnadssaker. På väggarna finns bilder på barn, egna och andras. Ulrika tar hand om de familjer som bestämt sig för att adoptera från Ryssland eller Kirgizistan.
Det är hon som ser till att familjerna skaffar de handlingar och intyg som adoptionslandet kräver, det är hon som ser till att familjen får all information den behöver, som svarar på frågor, tröstar och förklarar. Att hon stannat länge på sitt jobb beror inte på någon hög lön. Hon har 17 000 på 80 procents tjänst, flexar in vid åtta och går hem klockan tre.
-Vi har mer avancerade arbetsuppgifter än vad vår lön visar, säger Ulrika Öberg.
Och i årets löneförhandlingar verkar inte landassistenterna få särskilt mycket, heller. Förhandlingarna har gått i stå, och ska senare upp i central förhandling.
Det finns tre yrkesgrupper på Adoptionscentrum som jobbar direkt med adoptioner: konsulenter, landansvariga och landassistenter. Konsulenterna, som ofta är socionomer, jobbar med familjen i början av adoptionsprocessen.
De landansvariga ansvarar för kontakterna i adoptionslandet, reser, tar emot besökare och ansvarar för budgeten. Båda dessa grupper har högre lön än landassistenterna.
En av anledningarna till de strandade löneförhandlingarna är i grunden att en av yrkesgrupperna, konsulenterna, lyckats höja sina löner tack vare jämställdhetslagen.
Det som hände var att en ung man anställdes som konsulent, och direkt fick högre lön än de andra med samma jobb - som var kvinnor. Lönediskriminering hävdade facket rättmätigt, och därmed tvingades Adoptionscentrum höja alla konsulenternas löner till en likvärdig nivå.
-Och nu finns en tendens att höja de landansvarigas löner, berättar Ulrika, som numera är fackklubbsordförande.
-Vi tycker att det ska gå utanför potten. Men det vi vänder oss mest emot är fördelningen.
Ulrika tycker att både konsulenter och landansvariga är värda sina löner, men på Adoptionscentrum, som i så många andra organisationer som finansieras av medlemmar, är lönerna generellt låga. Att de flesta som jobbar här är kvinnor gör inte problemet mindre, inte heller att organisationen för tillfället går med underskott.
Ibland önskar Ulrika ett mindre känslomässigt krävande jobb.
-Jag har många svåra samtal med människor som är glada ena dagen, och ledsna nästa. Och det händer att folk tror att jag kan påverka mer än jag kan.
-Det är det sämsta med jobbet, att jag inte kan påverka. Jag tycker om att ge klara och tydliga besked, men jag kan inte alltid det. Väntetiderna går i vågor, och just nu är det lång väntetid på ryska barn eftersom det blommat upp en intensiv debatt i Ryssland om utlandsadoptioner. Startpunkten var att ett ryskt barn misshandlats till döds i USA, berättar Ulrika Öberg.
Adoptionsprocessens kvarnar mal ibland plågsamt långsamt för den väntande familjen, och Ulrika kan inte göra annat än att försöka förklara vad som händer. Hon började jobba för organisationen 1993, då hon bodde i Moskva, så hon vet en hel del om hur det är på plats. Då var hon den som åkte ut till barnhemmen, fotograferade och tog reda på fakta om barnen, ordnade med papper och myndigheter, tog hand om svenska familjer som kom för att träffa eller hämta sitt barn. Så Ulrika kan sin sak.
Hon har också vikarierat som landansvarig och blivit erbjuden att fortsätta med det, men tackat nej. Med småbarn hemma var det inte lockande med alla resor och utländska besökare som måste tas om hand, även utanför kontorstid.