Hon har 12 års erfarenhet som ingenjör inom den internationella telekomindustrin. I fem år jobbade hon på Ericsson i Kanada. För två år sedan fick hon möjlighet att börja på huvudkontoret i Sverige.
Ett utmanande erbjudande tyckte Nadia, men tillvaron blev inte som hon hade tänkt sig. Det började med små gliringar vid fikabordet.

- Det kunde handla om att kvinnor inte har samma intellektuella hjärnkapacitet som män, för att övergå till min frisyr, mina kläder och min sexuella läggning. En del av kollegorna började säga provocerande saker för att se hur jag skulle reagera, säger Nadia Zabehi.

Nadia kände sig ansatt och gick till sin chef som gav henne rådet att skaffa tjockare hud och inte ta skämten så allvarligt. Ett mejl till chefen högre upp i hierarkin fick samma respons. Att delta på fikapauser är ju frivilligt, kunde hon helt enkelt inte bara sluta fika med kollegorna?

- Men gliringarna som först kom då och då blev sedan vardag. Vad jag än gjorde på jobbet ifrågasatte de mina motiv, varför jag skulle gå på den konferensen, varför jag engagerade mig i det ena eller andra. De trakasserade mig och till slut gick jag till facket.

Klubben gav Nadia rådet att prata med någon av sina manliga kollegor, som inte trakasserade henne, för stöd. Då kanske de andra skulle backa. Men ingenting fungerade. Och hennes övriga kollegor stod tysta.

- Svenskar gillar ju inte konfrontation. De flesta av mina kollegor tog en neutral ståndpunkt och hoppades att obehaget skulle försvinna.
Till slut orkade Nadia Zabehi inte längre och sjukskrevs. I oktober anmälde hon också sina kollegor för sexuella trakasserier. Ericsson tog extern hjälp och startade en utredning som kom fram till att det inte fanns tillräckligt med bevis för att säkert kunna stödja Nadias berättelse.  I samma veva varslade Ericsson. På Nadias avdelning drabbades ingen, utom hon.

- Det fanns anställda på min avdelning med mindre erfarenhet och kortare anställningstid, men jag var den som fick gå. När jag fick höra att jag var den enda som skulle drabbas av uppsägningarna, bestämde jag mig för att gå vidare till en jurist.

I dag mår Nadia Zabehi bättre. Hon går på intervjuer för att hitta ett nytt jobb. Ärendet är inte avgjort ännu och Nadia har gått vidare med sin anmälan till Unionen centralt och även kontaktat Diskrimineringsombudsmannen.
- Jag är inte nöjd med hur den lokala klubben har hanterat mitt ärende. De kunde inte få en kopia på utredningen som gjordes och de kunde inte stoppa företaget från att säga upp mig när jag var sjukskriven. Dessutom har Unionen vägrat att ge mig stöd juridiskt, vilket medlemmar har rätt till, så jag fick anlita min egen advokat.

- Min långa erfarenhet borde gjort mig till en tillgång på företaget. Jag engagerade mig i Ericsson både i och utanför jobbet. Det gör det svårt att förstå att jag är den som drabbas och inte dem som behandlade mig illa. Jag kommer inte ge upp min rätt och kräver ett ordentligt svar från Ericsson och facket om varför de agerat som de gjort kring min situation.

Ericsson har avböjt en kommentar med hänvisning till att man inte kan prata om enskilda ärenden då man fortfarande är inne i en process. Man vill dock poängtera att arbetet med jämställdhet och likabehandling är prioriterat.