Kravet kommer från Teknikföretagen, vars mål är att på sikt decentralisera löneförhandlingarna till det enskilda företaget. Dagens system med branschförhandlingar är en omväg som tvingar fram samma hårda samordning på arbetsgivarsidan som inom LO, resonerar Svenskt Näringsliv.
Branschorganisationen Teknikföretagen har försökt sockra sitt krav med att tala om "öppningsklausuler" av tysk modell, där de anställdas företagsråd i flera fall tecknat avtal med arbetsgivarna om sänkt månadslön eller förlängd arbetstid i utbyte mot jobbgarantier ett antal år. "Öppningen" står för en möjlighet att underskrida villkoren i kollektivavtalet, om de lokala parterna är överens.
När IF Metalls gruvdelegation protesterade mot nivån 10,2 procent i det nytecknade treårsavtalet för att lönsamheten i gruvnäringen motiverar högre påslag, då skrockade skadeglatt Teknikföretagens förhandlingschef Karl Olof Stenqvist:
- Gruvarbetarna vill ha en egen norm för att de tycker att deras förhållanden är så speciella. Det är precis det som är öppningsklausuler. De kanske inte är ett sådant sattyg som facken framställt dem som (LO-tidningen 21/3).
Stenqvist hävdar att 100 000 människor jobbar i företag som går dåligt. Problemet med olika bärkraft löses i nuvarande branschavtal genom att lönehöjningen delas upp i en pott och en årlig översyn, där potten är lika för alla arbetsgivare men löneöversynen kan ge mer eller mindre. Han medger att det i dag finns en ventil uppåt - det centrala avtalet kan förbättras i förhandlingar på arbetsplatsen - men han önskar också en möjlighet att lokalt försämra avtalet.
Båda möjligheterna finns redan i flera av Sifs branschavtal. Inom energiföretagen samt kemisk industri och IT-området tillämpas så kallade processavtal, där såväl potter som lägstalöner endast utgör en "stupstock" om fackklubb och arbetsgivare inte kommer överens om annat. Är de lokala parterna överens kan utfallet bli både högre och lägre. Öppningsklausuler är redan ett faktum på svensk arbetsmarknad. Skillnaden mot Tyskland är att våra avtal inte godkänner lönesänkningar.
Efter it-kraschen 2000 har ändå många sifare fått se sina löner sjunka. Antingen har arbetsgivaren gått runt avtalet och gjort upp med var och en eller också har överenskommelser träffats med personalen om tillfälliga lönesänkningar, ibland kallade lån till företaget. Som motprestation har hot om uppsägningar tagits tillbaka. Glädjen har i flera fall blivit kortvarig. Företaget har gått omkull trots de anställdas uppoffringar, och där står de med lägre a-kassa och pension än före lönesänkningen. Då hade det varit bättre med konkurs.
Att förhandla utifrån det enskilda företagets konkurrenskraft är inte fel. Men en sån modell fordrar att lokal facklig motpart respekteras. Lokal strejkrätt behövs. Hälften av Sifs medlemmar jobbar på arbetsplatser utan fackklubb. Bristen på kompetens hos lönesättande chefer är ett annat problem. Tills dessa hinder är undanröjda får den renodlat lokala lönebildningen vänta.
BJÖRN ÖIJER