Susann Ternholt som jobbar på Sifs internationella sekretariat i Stockholm befann sig med sin sambo på Phi Phi-öarna, ett av de thailändska turistparadis som drabbades allra hårdast.
- Vi hade tur. Vi blev inte ens blöta om fötterna. Jag har inte ett blåmärke, säger Susann Ternholt som återvände till Sverige med reguljärflyg från Bangkok i lördags.
Hon och sambon var på väg ner till stranden och mötte springande människor. De förstod ingenting förrän en man kom rusande med ett barn under vardera armen och skrek på engelska om en flodvåg. Paret flydde då upp på en kulle, sandrevets högsta punkt. Bakom sig hörde de braket från vattenmassorna. Efteråt kunde de ge en hjälpande hand till nödställda människor bland all bråte och förstörelse.
- Det kändes bra att kunna göra lite nytta. Den första thailändska helikoptern började hämta allvarligt skadade efter fem, sex timmar. Vi blev evakuerade med båt efter 24 timmar.
- På sjukhuset i Krabi sökte vi upp flera av dem vi hjälpt. De var då omplåstrade och hade fått medicin.
Susann Ternholt är imponerad av lokalbefolkningens stöd till turisterna, som fick mat och kläder. I likhet med många svenskar i katastrofområdet är hon kritisk till de svenska myndigheterna.
- Vi mötte tjänstemän från Thailands UD, Danmarks och Italiens ambassader. På en vecka såg vi inte en enda svensk representant. Ingen information fanns heller om hur människor utan pass och resehandlingar skulle kunna ta sig hem. Vi gick själva in på ett Internetcafé och mejlade till svenska UD om våra personnummer och namn och att vi var oskadda, berättar hon.
- Vi hoppades genom detta att ta oss från listan över saknade. Men vi visste fortfarande inte om vi räknades som saknade då ingen information fanns om vart man skulle vända sig.
De övriga fem anställda hos Sif var på resa i Malaysia, Indien och Bali. Thomas Wallberg, biträdande chef på förhandlingsenheten, bodde med sin familj i en bungalow på ön Langkawi i Malaysia. Familjen väcktes av jordbävningen.
- Hyddan på pålar gungade i tio minuter. När vi åkte neråt stranden såg vi sönderslagna båtar i marinan. En by längre bort var skövlad. Men inga hade dött i vårt område, säger Thomas Wallberg.
BJÖRN ÖIJER
- Vi hade tur. Vi blev inte ens blöta om fötterna. Jag har inte ett blåmärke, säger Susann Ternholt som återvände till Sverige med reguljärflyg från Bangkok i lördags.
Hon och sambon var på väg ner till stranden och mötte springande människor. De förstod ingenting förrän en man kom rusande med ett barn under vardera armen och skrek på engelska om en flodvåg. Paret flydde då upp på en kulle, sandrevets högsta punkt. Bakom sig hörde de braket från vattenmassorna. Efteråt kunde de ge en hjälpande hand till nödställda människor bland all bråte och förstörelse.
- Det kändes bra att kunna göra lite nytta. Den första thailändska helikoptern började hämta allvarligt skadade efter fem, sex timmar. Vi blev evakuerade med båt efter 24 timmar.
- På sjukhuset i Krabi sökte vi upp flera av dem vi hjälpt. De var då omplåstrade och hade fått medicin.
Susann Ternholt är imponerad av lokalbefolkningens stöd till turisterna, som fick mat och kläder. I likhet med många svenskar i katastrofområdet är hon kritisk till de svenska myndigheterna.
- Vi mötte tjänstemän från Thailands UD, Danmarks och Italiens ambassader. På en vecka såg vi inte en enda svensk representant. Ingen information fanns heller om hur människor utan pass och resehandlingar skulle kunna ta sig hem. Vi gick själva in på ett Internetcafé och mejlade till svenska UD om våra personnummer och namn och att vi var oskadda, berättar hon.
- Vi hoppades genom detta att ta oss från listan över saknade. Men vi visste fortfarande inte om vi räknades som saknade då ingen information fanns om vart man skulle vända sig.
De övriga fem anställda hos Sif var på resa i Malaysia, Indien och Bali. Thomas Wallberg, biträdande chef på förhandlingsenheten, bodde med sin familj i en bungalow på ön Langkawi i Malaysia. Familjen väcktes av jordbävningen.
- Hyddan på pålar gungade i tio minuter. När vi åkte neråt stranden såg vi sönderslagna båtar i marinan. En by längre bort var skövlad. Men inga hade dött i vårt område, säger Thomas Wallberg.
BJÖRN ÖIJER
